Elefanterna ska ge landet fred

FOTBOLL

I slutet av februari berättade Jacques Anouma - fotbollförbundets ordförande - att Elfenbenskusten funderade på att dra sig ur VM:

- Utan fred finns ingen ära. Vad är det för nytta med att spela fotboll om landet är i krig? Utan fred kan vi inte åka till VM.

Elfenbenskusten är fortfarande ett delat land, men om en dryg vecka flyger ändå landslaget till Tyskland.

Kan det finnas ära utan fred?

Foto: AP
Fick kriget att ta paus När Elfenbenskusten med Didier Drogba och Kolo Touré i spetsen tog sig till final i Afrikanska mästerskapen stannade inbördeskriget upp en stund. ”Vi vet att det är viktigt eftersom alla lugnar ner sig lite”, säger Touré.

Efter kvaldramat som gav Elfenbenskusten sin första VM-plats någonsin följde tv-kamerorna med ända in i det jublande omklädningsrummet.

De filmade hur lagkaptenen Didier Drogba sjönk ner på ett knä och ledde sina lagkamrater i en spontan bön rakt ut till folket som dyrkar dem:

- Ivorianer! Vi ber er att förlåta. Låt oss komma samman och lägga det här kriget bakom oss.

Under vintern fortsatte budskapet att upprepas. I en reklamfilm som vevades om och om igen på tv stod Drogba återigen flankerad av sina lagkamrater och sa:

- Vi lovade att våra segrar skulle föra tillbaka freden till vårt land. Nu vill vi hålla det löftet. Ursäkta mig, men lägg ner era vapen! Låt oss försonas.

Ett land i två delar

Elfenbenskusten slets sönder för knappt fyra år sedan.

Invånarna i landets norra del är huvudsakligen muslimer, och de hade länge känt sig diskriminerade. Natten till den 19 september 2002 tog många av dem till vapen.

I dag är landet delat i två delar. Den statliga armén behärskar den södra halvan med huvudstaden Yamoussoukro och maktcentret Abidjan. Rebellerna kontrollerar den norra halvan, med Bouaké som högkvarter. Mellan dem finns en öde buffertzon som patrulleras av 11 000 FN-soldater.

Formellt sett är kriget slut. Vapenvila deklarerades i juli 2003, men striderna upphörde inte för det. "Ett omedelbart och slutgiltigt" slut på kriget ropades sedan ut i april 2005, men våldet har ändå bara fortsatt. I juli förra året utnämnde USA:s

fredsfond landet till världens allra farligaste.

Den senaste krisen kom i januari. Efter att det internationella samfundet rekommenderat att det nuvarande parlamentet skulle upplösas attackerade anhängare till president Gbago FN-styrkorna i landet.

Onsdagen den 18 januari dog fyra protestanter då de gick till anfall mot en FN-bas.

Torsdagen den 19 januari hade lokala lynchmobbar omringat FN-byggnaderna i Abidjan. De hade tagit kontroll över staden och upprättat vägspärrar på alla viktiga gator.

Fredagen den 20 januari började de afrikanska mästerskapen i fotboll.

Samma dag som Elfenbenskusten spelade sin premiärmatch i Afrikanska mästerskapen publicerade regeringstidningen Fraternité Matin en eldig ledare:

"Den första lektionen det här laget kan lära oss är att Elfenbenskusten - när vi är enade och beslutsamma - kan uträtta fantastiska saker. När vi står tillsammans så räknas vi ute i världen, vi är respekterade, avundade. När vi står mot varandra - och tv-bilderna på ett sönderskuret land kablas ut över världen - så är vi åtlöjet som alla skrattar åt".

"Vi slutar för att se fotboll"

Tidningens framsida den dagen bestod av en enda enkel bild och en enda enkel mening. Ett lagfoto på fotbollslandslaget - det som kallas för "Elefanterna" - och rubriken som talade från djupet av en söndertrasad nation:

"Elefanter - ge oss glädje!".

De spelade inte strålande i premiären mot Marocko, men "Elefanterna" vann ändå matchen efter en Drogba-straff.

Samtidigt hade saker hänt i Abidjan. De arga folksamlingarna var borta. Järnringarna runt FN:s bastioner hade försvunnit. Gatorna var inte längre blockerade.

Brittiska BBC fick tag på en demonstrant som förklarade varför lugnet var tillbaka:

- Vi slutade så att vi kunde se "Elefanterna" spela i mästerskapen. När de åker ut så är vi tillbaka på gatorna igen.

För varje seger har "Elefanterna" blivit en viktigare symbol för ivoriansk enighet, men det har inte alltid varit så. När inbördeskriget började drogs fotbollen med i konflikten.

Den här upplagan av "Elefanterna" är annorlunda. I det här laget kämpar olika etniska och religiösa grupper sida vid sida.

Didier Drogba från södra delen av landet spelar i kedjan tillsammans med Aruna Dindane från norr.

Under de afrikanska mästerskapen gjorde Sportmagasinet en utförlig intervju med Kolo Touré.

25-åringen har utvecklats enormt och gjort en exceptionell säsong som mittback i Arsenal. Hans insats blir än mer imponerande med tanke på att han konstant spelat med en gnagande oro i bakhuvudet.

- Jag är väldigt rädd, väldigt olycklig. Jag har min familj kvar hemma i Abidjan" Det är svårt, men vad kan man göra? Du kan bara hoppas, och ringa hem för att försöka ta reda på om allt är okej.

Mycket sägs om hur ni i landslaget kan bli en positiv symbol för ett splittrat land. Hur ser du på det?

- Vi vet att det är väldigt viktigt för landet, eftersom folk lugnar ner sig lite och är väldigt glada när vi vinner. Samtidigt vet vi att vi spelare inte kan lösa alla landets problem. De skulle inte försvinna ens om vi vann hela VM. Folk skulle vara glada i två, tre veckor, och sedan skulle allt gå tillbaka till hur det var tidigare.

Grannar försonades

Elfenbenskusten gick till final i de afrikanska mästerskapen, men förlorade på straffar mot Egypten.

Två dagar efter finalen landade laget på Houphouët-Boigny-flygplatsen i Abidjan. Tusentals och åter tusentals ivorianer hade slutit upp för att välkomna dem hem.

"Ni förlorade - men vi är ändå stolta över er", löd budskapet på den största av banderollerna som täckte ankomsthallen.

Från hela landet kom rapporter om fejdande grannar som hade försonats under turneringen.

Det enda som är säkert i Elfenbenskusten just nu är att inga skott kommer att skjutas i Abidjan den 10 juni. Då VM-debuterar "Elefanterna" mot Argentina, och då kommer nationen att vara förenad framför tv-apparaterna.

Vad som händer sedan vet ingen.

Otäckt mycket står på spel för Elfenbenskusten.

Ingen ära utan fred - finns det någon fred utan ära?

Erik Niva