Aftonbladet
Dagens namn: Tore, Tor
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG

”Man kastade sten på oss”

Simon Bank om damfotbollens historia

I mer än hundra år har  fotbollsvärlden brottats med ett stort problem, ett hot mot själva kärnan i sporten. Man har försökt med förbud. Man har tagit hjälp  av medier. Man har styrt genom  förbund och opinion. Efter hundra år av envishet finns hotet kvar, i dag är det större och starkare  än någonsin. Det här är berättelsen om en kamp som aldrig dött ut.

Rösträtt, jämlikhet – och en fotboll i mitten också, tack.

Sekelskiftets England hade sina strider och sina krig, och flera av dem hängde ihop. Kvinnor ur alla klasser slogs sida vid sida för att få äganderätt (1893) och rösträtt (1918). I London växte en snickardotter upp och lärde sig att ta strid för något annat.

Nettie Honeyball var inte mer än 20 år när hon annonserade efter kvinnor som var intresserade av att spela fotboll. Trettio tjejer svarade ja, ytterligare tjugo svarade att de stod bakom projektet. Nettie tog kontakt med Tottenham-backen J W Julian och fick honom att ta på sig rollen som instruktör, hon ordnade träningstid två gånger i veckan i en park i Hornsey.

Nettie Honeyball hade fått sitt fotbollslag.

De kommande åren spelade de en hel del matcher, internt i London och mot andra brittiska lag, ofta inför storpublik. Honeyball hade en idé, en plan, och den handlade inte bara om fotboll.

– Jag bildade klubben med den fasta målsättningen att visa för världen att kvinnor inte är de prydliga och värdelösa kreatur som män framställt dem som, förklarade hon.

– Jag ser fram emot en tid då kvinnor kan sitta i parlamentet och ha en talan i frågor, i synnerhet de frågor som rör dem mest.

I går inleddes historiens sjätte fotbolls-VM för kvinnor. Den internationella damfotbollen fyller 40 år, VM har funnits i 20 av dem.

När Tyskland gör sina två mål mot Kanada och vinner VM-premiären inför ett fullsatt Olympiastadion gör de det tack vare en 116-årig kamp som aldrig tagit slut.

Bilden av fotboll som en exklusiv manssport föddes i samma ögonblick som de brittiska pojkinternaten moderniserade och organiserade sporten efter viktoriansk mall, med fotboll som ett ställföreträdande krig som skulle göra män av pojkar.

Men medan männen verkligen gick ut i krig spelade kvinnorna fortfarande fotboll. Under första världskriget arrangerades dammatcher för att samla in pengar till trupperna.

Matcherna var mycket populära, och populariteten höll i sig. 1920 slog det ledande damlaget the Dick Kerr’s Ladies (bildat i en fabrik i Preston – kvinnors lönearbete var intimt kopplat till kvinnors idrottande) sina konkurrenter St Helen’s Ladies med 4–0 på Boxing Day. 53 000 kom till Goodison Park för att se på, en större publik än i många herrmatcher på toppnivå.

Det dröjde inte mer än ett år innan FA förbjöd damlag att spela på deras ligaarenor.

”Spelet fotboll är tämligen opassande för kvinnor och borde inte uppmuntras” meddelade förbundet.

Dick Kerr’s kunde åka på turné till USA (de vann tre av sju matcher mot amerikanska herrlag), men FA-förbudet gjorde att den organiserade damfotbollen i England i princip försvann från kartan under de kommande femtio åren.

Fotboll var inget för kvinnor.

Det hade man bestämt. Det hade män bestämt.

Det kan ju kännas märkligt nu, när Tyskland är hela världens damfotbollscentrum och allt, men tonläget var inte annorlunda där.

Möjligen var det hårdare.

Lotte Specht, en slaktardotter från Frankfurt, var Tysklands motsvarighet till Nettie Honeyball. 1930 annonserade Specht efter lagkamrater i Frankfurter Nachrichten. Hon älskade fotboll, men precis som Honeyball såg hon långt bortom sidlinjen.

– Min tanke kom inte bara från en kärlek till sporten, snarare till allt som hade med kvinnorätt att göra. Jag sa att allt män kan, kan vi också, förklarade hon.

Deutschen Damen Fussballclub (DDFC) bildades, ett gäng tonåriga tjejer spelade fotboll med och mot varandra, men motståndet var starkt.

– Män kastade sten på oss. Och tidningarna drog oss genom gyttjan och drev med oss, har Specht berättat.

Efter ett par år var damfotboll förbjudet och DDFC nedlagt. Tyskor spelade ändå, oorganiserat eller i männens klubbar, men 1955 slog förbundsordföranden Peco Bauwens fast, en gång för alla, att tysk fotboll inte tänkte befatta sig med kvinnor.

– Fotboll är ingen kvinnosport, sa han. Vi kommer aldrig att ta det på allvar.

Känslorna underbyggdes med medicinska argument: Fotboll är en kampsport, det är inte lämpligt för damer.

Den som sätter sig för att se VM kan lätt få för sig att damfotbollen är en sport med en lång historia. Kvinnor spelade i Kina för tusen år sedan, när sporten ursprung föddes fanns kvinnor med på planen. Den som tänker på den modernt formulerade varianten kommer förmodligen att starta med Nettie Honeyball.

Men om vi ska vara ärliga?

Då kan vi peka på det tidiga 70-talet, och konstatera att det inte ens gått 40 år sedan fotbollsvärlden i alla fall officiellt började acceptera att kvinnor spelade fotboll.

Om Nettie Honeyball gick att knyta till suffragetternas tidsanda, till kampen för grundläggande rättigheter, så kan man koppla 70-talets genombrott till 68-rörelsens diskussioner kring kön och jämlikhet. Det finns inga självklara band mellan den sociala revolutionen, men det var en tid när kvinnor skaffade sig flera sociala kontaktytor och när könsrollerna ifrågasattes systematiskt.

Det var alltså hög tid för fotboll.

I Tyskland hade kvinnor fortsatt spela, trots förbudet, under okontrollerade former. Och när dessutom de internationella förbunden började trycka på kunde inte de nationella stå emot. Man öppnade dörren, i alla fall på glänt.

Kvinnor fick spela, men med mindre bollar. De fick inte spela med dobbskor. De fick inte spela under vinterhalvåret. De fick bara spela sextiominutersmatcher.

Men de fick i alla fall spela.

I Sverige hade Ebba Anderssons och Kerstin Johanssons Öxabäck lyft som en reklamballong från de västgötska skogarna, och i början av 1970-talet tillsatte Svenska Fotbollförbundet en utredning, som bland annat underkände de medicinska argumenten mot damfotboll: Kvinnor kunde spela fotboll, precis som män.

I England hävdes förbudet mot damspel på FA-registrerade arenor, och på andra sidan kanalen, i Nord-Pas-de-Calais, blåstes en historisk match igång den 17 april 1971. Frankrike mötte Holland i lilla Hazebrouck, i den första officiella damlandskamp som någonsin spelats.

Fransk damfotboll hade spritt sig från Alsace och söderut. De hade stött på samma reaktioner som överallt annars; stort intresse, större motstånd.

– Där jag jobbade sa en del att jag borde hålla mig till att stoppa strumpor istället för att sticka iväg och spela fotboll. Men det förändrades långsamt. I min by, Vrigne-aux-Bois, kom 1100 för att se en dammatch, medan herrlaget aldrig spelade inför mer än 150, berättar Marie-Louise Butzig, hon som stod i mål i den där första landskampen.

1965 hade tunga France Football sammanfattat den breda, manliga opinionen i frågan i ett par meningar: ”Alla organiserade försök är dömda att misslyckas... enligt vår syn är fotboll bara till för män”.

Men på France Football fanns också andra skribenter. Pierre Geoffroy skrev för både FF och mäktiga l’Équipe, och han var dessutom förbundskapten för damlandslaget (så småningom gifte han sig med vänsteryttern Maryse Lesieur). Geoffroy drev på utvecklingen, samlade in pengar och skapade debatt. 1971 satt han i bussen på väg till Hazebrouck medan hans spelare sjöng och spelade kort.

Ett småväxt, men tekniskt överlägset franskt lag körde över Holland med 4–0 inför 1 500 personer.

På vägen hem stannade de till på artonåriga talangen Colette Guyards föräldragård, för att få lite mat i magen.

De hade skrivit historia, utan att ens veta om det.

VM rullade igång med Tyskland–Kanada som huvudnummer, men den första matchen spelades i Sinsheim, mellan Frankrike och Nigeria (1–0).

Nigeria är och har alltid varit damfotbollens afrikanska stormakt. De var tidigt ute med att organisera spelet, de har arrangerat flera afrikanska mästerskap, de har spelare som är utlandsproffs (sju ur dagens trupp spelar i allsvenskan) och de har en inhemsk proffsliga med 20 lag.

Och de har samma motstånd att strida mot.

Tidigare i år arrangerade människorätts- och biståndsorganisationen Search and Groom en paneldiskussion kring jämlikheten inom nigeriansk fotboll. Vd Yomi Kuku pekade på att nästan inget hänt:

– Det är ledsamt att Nigerias damlandslag inte får det erkännande det förtjänar, eftersom de är giganter inom afrikansk damfotboll. Damfotbollen speglar kvinnors situation i övriga delar av det nigerianska samhället.

I de norra regionerna finns sharia-lagar som omöjliggör damfotboll, i ligan saknas pengar, och från förbundshåll hävdar marknadsavdelningen att damfotboll, liksom beachfotboll, är ”omöjligt att marknadsföra”.

Kvinnor har spelat fotboll i Nigeria sedan 30-talet, men det brittiska kolonialstyret gjorde att förbudet mot damfotboll importerades från England.

Det dröjde 40 år innan kvinnors fotboll accepterades officiellt.

Det dröjde två år innan Nigerias landslag visade vad man gått miste om.

”The Super Falcons” kvalade in redan till VM 1991, historiens första.Åtta år senare gick de till kvartsfinal.

– Unga kvinnor som inte kunnat uttrycka sig själva öppet spelade fotboll, de var några få som gjorde något som hela världen kunde omfamna, sa förbundskaptenen Sam Okpodu.

Nigeria har varit med i alla VM-turneringar som spelats, men de har fått slåss mot bristande resurser och bristande tolerans. 2007 gick spelartruppen ut i strejk mitt under gruppspelet, eftersom de inte fått de bonusar och löner förbundet lovat dem. Eftersom flera av spelarna var familjeförsörjare såg de ingen annan utväg.

– Förbundet ville inte ens att vi skulle komma till VM. De gav oss aldrig chansen, sa en av dem.

De senaste åren har förbundet, och den kvinnliga förbundskaptenen Eucharia Uche, dessutom drivit en öppen strid mot homosexuella med öppet homofobiska uttalanden.

När England exporterade fotboll till världen så exporterade de också en bild av vad fotboll är.

En hård sport, en maskulin sport, en sport för män.

I morgon möter Sverige Colombia i sin första match i VM, och det kommer att rasa in mejl från provocerade svenska män. Det finns bara två ämnen som garanterar den sortens mejlstormar inom svensk fotboll. Det ena är Zlatan Ibrahimovic, som utmanar Sveriges syn på fotboll som en kollektivistisk idrott för skötsamma arbetare. Det andra är damfotboll, som utmanar Sveriges syn på fotboll som en idrott för män.

I 116 år har kvinnor utmanat den synen.

I går välkomnade ett hyllat, haussat tyskt lag världen till VM, inför 73 000 åskådare hemma i Berlin. Det betyder inte att damfotbollen kämpat klart.

Bara att de har bättre odds än på länge.

SENASTE NYTT

Sportbladet

Visa fler
SPORTBLOGGAR
SILLY SEASON

Rykten & övergångar

SPORTKRÖNIKÖRER
Om Aftonbladet