Då som nu – fotbolls-VM är inte de fattigast evenemand

FOTBOLL

JOHANNESBURG-KAPSTADEN. England uppfann fotbollen,

Amerika uppfann flygplanen – Afrika uppfann människan.

Det måste vara världens bästa reklamslogan – och omvärldsanalys.

Det var mitt första fotbolls-VM. Staffan Linderborg och jag var debutanter.

Ralf Edström gjorde redan sitt

andra VM som expert.

Jag kunde konstatera att Ian Hunters klassiska ”Apathy 83” om rock ’n’ rollens utarmning som kulturyttring kunde kalkeras på fotbolls-VM.

”There ain’t no rock ’n roll no more, just the music of the rich”.

Det här är verkligen inget mästerskap för de fattiga. På läktarna

häckar enbart de rika, världens gräddhylla, ett resande spektakel som slickar i sig godbitarna, klär ut sig som om det var maskerad, men skiter totalt i den ångest som den normala fotbollssupportern lever på.

Det talades om ett farligt VM.

Vi skulle vara rädda för kriminaliteten. Vi som häckade uppe i norra Italien fick lära oss omedelbart att allt under Milano kunde betecknas som Afrika.

Det var mycket farligt och mycket obehagligt.

Det team vi hade på Sicilien, där Englands lag låg, råkade också ut

för en del. Det stals kameror. Massor av rån. De som kom därifrån

när gruppspelet var slut berättade historier om fattigdom och kriminalitet.

Då som nu.

Fotbolls-VM var inte de fattigas evenemang.

Kort livslängd i vår bransch

Staffan Linderborg, jag och Ralf är, vad jag kan se, de enda av oss som var med på plats för 20 år sen som är med nu också i Sydafrika. Alla andra har pensionerats, alkoholiserats, demoniserats, kremerats – eller bara bytts ut.

Livslängden i den här branschen är kort.

Svartabörshandeln finns utanför det officiella biljettkontoret i Sandton, den nybyggda, rika, säkra stadsdelen. De bilar som säljs där är Mercedes, BMW, Aston Martin, Jaguar och sånt.

Svartabörshandeln är förbjuden, men florerar fritt. Folk köper biljetter från allt mellan 20 dollar och tusentals kronor. Män – bara män – står med tjocka buntar med biljetter. Var de kommer ifrån är oklart.

Tvivelaktiga biljetter

Några grips, några förbund ­tvingas förklara varför de sålt vidare sina biljetter. De skäms, tror jag.

Jag har själv köpt några biljetter till åtråvärda matcher från den lagliga

sidomarknaden, där det säljs biljetter av resebyråer och andra förmedlare.

Oklart hur de kommer över sina. De kostade i snitt 6 000 per match. Mycket pengar. Music of the rich.

På mina biljetter står så skilda saker som Svenska fotbollförbundet, Polish football association och McDonalds.

Hur de hamnat hos sportresebyråerna är kanske en sak någon borde fundera på.

Jag vet inte hur många unga män jag pratat med här nere som varit på ”bonusresor” som de fått av sina

företag. Stockbrokers från London. Säljare från Frankrike.

Nigerias fans – roligast

Mitt uppdrag i VM var att skildra den fanskultur som förändrats enormt mycket på de här 20 åren.

Det var ett fantastiskt roligt uppdrag.

I Italien fanns nästan ingenting av det dårhus av vulgärnationalistisk maskerad som nu dominerar på läktarna i Sydafrika.

De enda som såg ut som något annat än gravallvarliga farbröder var brasilianarna. De intog Turin med sin samba och sina kvinnor och sina långsamma rörelser.

Nu finns det inte ett land som inte ser ut som en kroppsmålad vulgärversion av en svensk student på väg till närmsta lastbilsflak.

Vuvuzelorna är kanske den minst vulgära kulturyttringen jag sett här.

Roligast hade jag med mina nigerianska bröder som ni kan se på bilden här.

Snygga, grönvita, lyckliga under-såtar till Lars Lagerbäck. Vi hade mycket trevligt. När de ville måla mig sa jag dock stopp. Lite seriös vill man ju uppfattas som.

Så mycket Afrika har det inte varit, kanske.

Påminner om Europa

Johannesburg påminner om vilken europeisk stad som helst – med lite mer murar och taggtråd, kanske. Nästan lika mycket som i Florida och Kalifornien.

I Glasgow har jag sett lika fattiga människor som i kåkstäderna. Barn utan skor på fötterna på vintern. I Italien har jag varit lika rädd. Om jag nu varit så rädd här i Sydafrika... efter den första tidens uppskrämda förväntningar.

Afrika kändes rätt... europeiskt.

Sista dagen upptäckte jag dock något i tidningarna som påminde om min barndoms Afrikabild. Det stod om en kannibal som ätit människor och skapat dödsskräck.

Så pass, tänkte jag. Inte så himla mycket har hänt, alltså, sen söndagsskolan?

Men, det var lite fel.

Kannibalen hette Nicolas Cocaign och var fransman. Han hade ätit folk med fräst lök.

Fransmännen har inget bra rykte här i Sydafrika just nu.

Vad det var reklam för? Jo, en

radiokanal som spelar eurodisco, tror jag.

Men ändå...

ARTIKELN HANDLAR OM