Bank: Tshabalala dundrade in bollen – och vi vaknade av att hela Afrika stod upp och tjöt

FOTBOLL

JOHANNESBURG. Det borde förstås ha

slutat med en saga som heter Tshabalala.

Det slutade med ett schabbel som heter duga.

Sydafrika tutar vidare en natt till. 

De får passa på så länge de har chansen.

Drömmen lever Tshabalalas mål håller hoppet vid liv i Sydafrika.

Carlos Alberto Parreira har varit med i fem VM-slutspel, han har deltagit i 21 VM-matcher, men han har aldrig varit med om en uppladdning som inför den här.

I Sydafrika ville de ha med honom i en parad i öppen buss, FÖRE mästerskapet hade börjat, och förbundskaptenen var inte ett dugg förtjust i idén. Men... när han väl masat sig upp i den där bussen, när han väl mötte de dansande armarna från ett par hundratusen människor så förstod han.

– Jag var där... vi kunde känna folkets

glädje. De var där för att de kände tilltro.

Siphiwe Tshabalala var en av de fem

spelare som stod bredvid Parreira i den där bussen, men han behövde inte lära

sig något om folket och deras tilltro.

Han är ju härifrån.

Han växte upp i Soweto, i sina farföräldrars hus. Han spelade sin fotboll på gatan, han säger att det lärt honom mycket om både fotbollen och livet.

I går gick ”Shabba” Tshabalala in till den största match som spelats i Afrika, på ett par utsparkars längd från huset där hans familj fortfarande bor. Och han var så oerhört nära att gå därifrån som VM:s allra vackraste saga.

Sydafrika förtjänade det, även om inte Sydafrika förtjänade det.

Soccer City var ett enda stort, strålande, brummande kärl, mitt ute bland den rostiga sanden i Soweto. En buktande gravidmage av förväntningar, med sydafrikanska makarapa-hattar och mexikanska lucha libre-masker. Med vuvuzelas på läktaren och gratiskondomer på toaletterna. Med en smärtsamt självbelåten Sepp Blatter, och en president Zuma som lyfte fram Nelson Mandelas familjetragedi på ett fint sätt.

Ett paralyserat hemmalag

Matchen var större än en match.

Därför blev den också mindre än en match.

Premiärer blir ofta så här, avvaktande och försiktiga till stillaståendets gräns. Mexiko spelade sitt speciella anfallsspel, där Rafa Marquez sjunker ner mellan mittbackarna medan ytterbackarna flyttar upp 30 meter.

I första halvlek fungerade det hyfsat, Sydafrika hade enorma problem att få fatt på uppspelen mot högerbacken Paul Aguilar, som utmanade högt och hade de små illrarna Vela och Giovani dos Santos som spelalternativ.

Sydafrikas reaktion var – att bli paralyserade.

De sjönk hem med sex spelare i backlinjen, började inte pressa förrän tio meter in på egen planhalva, fick något panikartat i blicken varje gång Giovani fick bollen. Det dröjde 23 minuter innan Sydafrika lyckades sätta ihop sitt första vettiga anfall, 44 minuter innan de nådde fram till sin första målchans. Steven Pienaar gjorde sitt bästa för att länka anfall och lugna ner spel, men han var alldeles ensam.

Det är klart att Mexiko borde utnyttjat sitt övertag, men när de nu inte gjorde det så såg

Parreira till att täta läckorna när han fick chansen. 

Han bytte in Masilela i paus, en ny vänsterback för att spela lite bredare och stänga vägen till Aguilar. Båten slutade läcka, och så småningom började Sydafrika ro sig in i matchen. Mexiko är alltid naiva, nu blev de tröga också. Plötsligt var det en svaghet att alla uppspel skulle gå via Rafa Marquez, hans svepande crossbollar nådde inte fram och Mexiko blev osäkert, tvehågset, sökande.

Vuvuzelorna bytte tonart, en sovande bisvärm runt en slumrande match.

Men så fick alltså en Soweto-pojk för sig att blåsa liv i den här turneringen med en vanvettig vänsterslägga.

Mphela slog bollen i djupet, Shabba Tshabalala dundrade upp den i krysset – och om vi slumrat till så vaknade vi av att hela Afrika stod upp och tjöt.

Gav bort poängen

Om VM vore en bok så hade vi slagit ihop den där och då.

Då hade vi gett oss ut i karnevalen, adopterat en av de där vidriga vuvuzelorna och tutat Soweto-serenader natten lång.

Nu blev det inte så. Jag satt länge och var förbannad på Mexiko som gör så lite av så mycket kvalité. ”El Tri” är ett bättre lag än Sydafrika i nästan alla aspekter av spelet fotboll, men när det började

blåsa åt fel håll var de precis lika panikplågade

som hemmalaget var före paus. Javier Aguirre kastade in gamle hjälten Blanco och nye hjälten Hernandez, men det rörde mest till det.

Mexiko klarade inte att stjäla matchen – de var tvungna att få den.

Sydafrika tog emot världen, och

i 79 minuter visade de allt det de måste göra för att hanka sig kvar

i den här turneringen.

Sedan visade de allt det de absolut inte får göra, det som gör det svårt att tro på ett slutspelsliv för det här laget.

Med tio minuter kvar av en VM-premiär spelar man inte försvarsspel med små marginaler, man sjunker hellre än stöter, man ser sig över axeln efter faror och man släpper aldrig i livet markeringen i eget straffområde.

Men Andrés Guardado skickade in ett långt inlägg, och när alla utom Aaron Mokoena bestämde sig för att ställa offside blev en, två, tre, fyra, nästan fem mexikanska spelare fria vid bortre stolpen.

Det räckte med en – Rafa Marquez – för att skicka in bollen i mål och en råsop i magen på hela den här dundrande sydafrikanska segerfesten. 

Mphela sköt stolpe-ut, Mexiko lommade av planen och Sydafrika stod kvar i mittcirkeln och applåderade sin publik.

De blev av med två poäng, men har kvar en dröm. Ett par dagar till.