I skuggan av en mur av LÖGNER

Foto: AFP (BILDEN ÄR ETT MONTAGE)
Nordkoreas diktator Kim-Jong Il sägs ha haft avgörande inflytande på lagets lyckade VM-kval.
FOTBOLL

De sägs ha en förbundskapten som kommunicerar med sin ledare genom osynslig telefon­teknologi, en målvakt som sjunger nationalsången i trängda matchsituationer och en spelartrupp som kämpar för att slippa kolgruvorna.

Vi vet inte mycket om Nordkorea – men vi vet i alla fall att de inte är som andra VM-lag.

Efter att Nordkorea kvalificerat sig för VM citerade Choson Sinbo fotbollsförbundets generalsekreterare Kim Jong-Su.

– Den store ledaren gav oss djupanalyser om den koreanska fotbollens utveckling. Han föreslog den taktik som var mest relevant utifrån matchernas förutsättningar, i kombination med med den fysiologiska karaktären hos de koreanska spelarna.

Choson Sinbo är en tidning som produceras av nordkoreaner som bor i Japan. Det är en av de vanligaste källorna för utlänningar som försöker få en glimt av vad som pågår därinne i världens allra mest slutna land.

Även förbundskaptenen Kim Jong-Hun kom till tals. Enligt honom hade landets mytomspunne ledare Kim Jong-Il även givit honom instruktioner under själva matcherna. Det refererades till någon sorts osynliga mobiltelefoner. Kim Jong-Il påstods själv ha utvecklat den okända tekniken.

Tyst om politiken

I oktober ifjol höll förbundskaptenen Kim Jong-Hun en mindre presskonferens i franska Le Mans. Han hade en brosch med sin store ledares ansikte på kavajslaget, men ville inte utveckla sitt resonemang om vilken sorts taktisk hjälp han egentligen fått och vilken teknologi som använts därtill.

I själva verket ville han inte säga så värst mycket alls.

För första gången på över 43 år hade hans Nordkorea spelat landskamp på europeisk mark. De hade mött landslaget från en annan sluten kommunistdiktatur – Kongo-Brazzaville – i en match som slutade 0–0 inför knappt 300 åskådare.

– Vi är ledsna över att vi inte gjorde mål, meddelade tränaren.

Initialt skulle inte Kim Jong-Hun prata med pressen överhuvudtaget under det veckolånga träningslägret i Frankrike. Därefter kom beskedet att han kunde tänka sig att svara på frågor ifall de lämnades in skriftligen för godkännande. Och till sist gick han alltså med på en kortare presskonferens, så länge den enbart handlade om fotboll snarare än politk.

En journalist försökte ändå ställa en fråga av annan karaktär. Gick det att se det här laget som ett flagskepp för styret hemma i Pyongyang?

Frågan kom inte ens förbi översättningen. Tolken vägrade översätta den för Kim Jong-Hun.

– Den är irrelevant. Jag förstår inte varför ni vill blanda ihop fotboll med politik.

En liten glimt av de mänskliga ansiktena bakom maskerna fick ändå de som försökte följa Nordkorea den här veckan.

En kväll gick hela truppen ut och såg på film. En biograf i Saint-Sébastien-sur-Loire hade upplåtit lokalen för en specialvisning, komplett med förhandscensur och allt.

Talesman från Japan

Under tiden i Sydafrika har den nordkoreanska staben låtit anfallaren Jong Tae-Se vara lagets talesman utåt.

Valet har varit strategiskt. Jong Tae-Se är född och uppvuxen i Japan. Han är van vid medier, och har inte kunnat förväntas svara på några frågor om vardagslivet i Pyongyang.

Faktum är att de enstaka intervjuer som sipprat ut genom Nordkoreas statliga medier faktiskt varit mer belysande. Naturligtvis inte för att de berättar något alls om spelarnas verkliga känslor, men för att de i alla fall berör den bisarra statsapparat som präglar hela deras liv.

Häromsistens berättade till exempel regimkontrollerade tidningen Urimin Zokkiri om vägen som fört målvakten Ri Myong-Guk till VM.

Han såg sig själv som anfallare när han kom till Pyongyang City, men övertalades av tränaren där att sadla om.

– Han bestämde sig för att genvägen till att resa Republikens fana över världens skyar var att bli målvakt snarare än anfallare.

För att klara av den här omställningen hade Myong-Guk målmedvetet ägnat många timmar om dagen till att kasta sig och rulla runt; ibland med bollen, ibland utan.

– Tack vare den blodstormande uppoffringen utvecklades han till landslagsmålvakt på bara ett år.

Tidningen refererade konsekvent till Myong-Guk som ”Målvakten av Järnmuren”, och informerade om att han brukade börja sjunga nationalsången under

tajta matchsituationer för att ingjuta mod i sina lagkamrater.

Ett uttalande han ska ha gjort efter den avgörande kvalmatchen borta mot Saudiarabien – där ”Målvakten av Järnmuren” höll nollan – citerades också:

– Det kändes som att jag försvarade porten till mitt moderland.

Och hur såg han nu på äventyret som väntade i Sydafrika?

– Jag ser fram emot att demonstrera kraften i songun (Nordkoreas politiska princip att alltid sätta militären främst) i ett världsmästerskap.

Två platser till polisen

Komplementet till att idka kremlologi runt enstaka propagandaartiklar är att lyssna på nordkoreaner som hoppat av och utlänningar som jobbat i landet.

Ungraren Pál Csernai var inhyrd förbundskapten för Nordkorea under kvalet till VM 1994. Inledningsvis hystes han in i ett litet rum på femtonde våningen av ett gigantiskt idrottarhotell, där det bara fanns varmvatten en gång i veckan. En oväntad seger i en symbolladdad vänskapsmatch mot USA i Washington höjde sedan Csernais status rejält, och han flyttades till ett riktigt hotell med alla temperaturer i kranarna.

– Jag skulle få ta upp 18 spelare i truppen, men i praktiken visade det sig bara finnas plats för 16 spelare. Två platser var vigda åt medlemmar ur den hemliga polisen.

Det blev aldrig något VM för hans lag. Efter tunga prestigeförluster mot både Japan och Sydkorea bestämde sig Csernai för att inte återvända till Pyongyang.

– De hade börjat bearbeta mig på politisk nivå, ge mig pamfletter om deras politiska system och de kommunistiska principerna. Jag kände mig inte bekväm med det.

Moon Ki-Nam är en före detta förbundskapten som flydde till Sydkorea för sex år sedan. Även om hans uttalanden också kan behöva vägas med en skopa salt – avhoppare kan vara lika politiskt färgade som några andra – finns det ingen anledning att ifrågasätta hans uppgifter om att det som särskiljer nordkoreansk fotboll är den enorma träningsmängden.

– Det går inte att jämföra ens med toppklubbarna i Europa. De nordkoreanska landslagsspelarna har tränat fem, sex, sju timmar om dagen med hög intensitet sedan de var väldigt unga.

Belöningen för de som lyckas är en sorts samhällelig hjältestatus, med större,

modernare lägenheter för både spelaren och hans familj. En framgångsrik fotbollskarriär genererar en sorts praktisk klassresa som inte går att genomföra på något annat sätt.

– Men det är ett spel med höga insatser. Då ett nordkoreansk lag misslyckas internationellt har det hänt att spelarna skickats till arbetsläger i kolgruvorna, hävdar Moon Ki-Nam.

Uppdrag: Främja fred

Som en konsekvens av att Pál Csernais landslag misslyckades i kvalet till VM 1994 drog sig Nordkorea ur hela kvalspelet till VM 1998.

Regimen ansåg att det var bättre att inte delta alls än att riskera att tappa ansiktet.

– Jag känner inte till någon annan nation som är så fixerad vid stolthet, säger Nick Bonner, som är en brittisk dokumentärfilmare.

Bonner har arbetat i landet i drygt 15 år. En av hans filmer heter ”The Game of Our Lives”, och handlar om det nordkoreanska landslag som charmade världen vid VM i England 1966.

Det var den filmen som dagens VM-trupp såg den där biokvällen i Frankrike. Valda delar var alltså bortklippta, men slutklämmen var intakt.

Kameran zoomade in Pak Doo-Ik, korpralen som blev befordrad till sergeant efter att ha avgjort den klassiska matchen mot Italien.

Inför ögonen på målvakten Ri Myong-Guk, förbundskaptenen Kim Jong-Hun och alla andra nordkoreaner gav han den summerande slutsats han dragit efter ett långt fotbollsliv.

– Jag har lärt mig att fotboll inte bara handlar om att vinna. Vart vi än åker för att spela fotboll kan vi förbättra diplomatiska relationer och främja fred.