Det förbjudna steget

Niva: Två landslag räcker inte – hela fotbollsvärlden behöver Mesut Özil

1 av 3
FOTBOLL

JOHANNESBURG. För ett drygt år sedan höll Mesut Özil på att gå vilse mellan två landslag – men han hittade fram.

Han brukar göra det, passningsgeniet som öppnar både låsta försvar och frusna hjärtan.

Två landslag räcker inte. Hela fotbollsvärlden behöver Mesut Özil.

Ytterligare ett par formulär att fylla i och några rutor kvar att kryssa i, men ögonblicket närmade sig obönhörligen.

Och så – den sista signaturen på den sista streckade raden. Det var gjort.

Tillsammans med sin pappa stod Mesut Özil inne på det turkiska konsulatet i Düsseldorf, det som inte längre var hans.

Han hade precis avsagt sig sitt turkiska medborgarskap.

Lite senare, några kilometer bort.

På stadens stora fotbollsarena står Mesut Özil ombytt i träningsoverall. Han hör nationalsången spelas, men sjunger inte med. Istället gör han som han alltid gör före matcherna – ber några suror ur koranen.

Ett inhopp senare har det tyska a-landslaget fått en väldigt speciell debutant.

”Ein Plaste-Deutscher”

2009 var ett långt år för Mesut Özil, som slutade med att han än en gång kastades in i mitten av den politiska debatten.

I en direktsänd tv-debatt beskrev högerextrema partiet NDP:s toppkandidat Klaus Beier honom för ”ein Plaste-Deutscher”, en plasttysk.

Hela diskussionsmaskineriet mullrade igång igen för att mangla frågan ytterligare några vändor. Özil själv låg lågt, försökte hålla sig undan.

Han hade redan sagt det han hade att säga, och tvingats hantera konsekvenserna därefter. Från det att förbundskaptenen Fatih Terim

bjöd in honom till det turkiska a-landslaget

i december 2008 hade situationen hamnat i ännu skarpare läge.

Och Özil hade tvekat. Han hade svettat sig igenom ett vinterläger med Werder Bremen – typiskt nog just i Turkiet – där lokalbefolkningen hade skanderat ”Türkiye, Türkiye” så fort han visat sig.

Werder Bremens sportchef var den gamle landslagshjälten Klaus Allofs. Till sist kontaktade han på eget initiativ det tyska förbundet för att be dem agera.

– Ni har en enorm talang inom räckhåll. Det vore stor synd och skam ifall han gick förlorad för det tyska landslaget.

Till nästa tyska a-landskamp kom uttagningen, men Özil behövde ändå fundera igenom hela situationen ytterligare en vända.

– Han vet om att folk kommer bli upprörda vad han än väljer, så jag har sagt åt honom att han måste komma fram till ett beslut som han är hundra procent övertygad om. Det är hans karriär och hans framtid, kommenterade den tyske förbundskaptenen Joachim Löw.

Den 5 februari 2009 kom till sist det definitiva beskedet. Och jodå, Mesut Özil valde Tyskland.

– Beslutet har inte varit enkelt för mig, då min familj och mina vänner kommer från Turkiet. Men jag har inte gjort ett val mot Turkiet – jag har gjort ett val för Tyskland, kommunicerade Özil.

Några timmar senare var han tvungen att släcka ner gästboken på sin hemsida på

grund av alla hot och förolämpningar som strömmat in.

Rötterna går djupt

Mesut Özil föddes i Gelsenkirchen den 15 oktober 1988. Beroende på hur man räknar är han antingen andra- eller tredjegenerationens invandrare; hans föräldrar föddes i Anatolien, men kom till Tyskland som barn.

Han lärde sig spela fotboll i ”apburen”, en liten inhägnad plan på Olgastraße där förlorarna fick bjuda vinnarna på mat som inte innehöll griskött.

Özil växte upp som tysk muslim med turkiska rötter. Han såg aldrig någon motsättning däri.

– Det är sådan jag är som spelare också. Min teknik och bollkänslan kommer ur det turkiska i mig. Och det tyska har givit mig disciplin, inställning och gasen-i-botten-attityden.

Ända från början lutade det åt att Özil skulle välja Tyskland. Han representerade deras olika ungdomslandslag genom junioråldrarna, men hela tiden fanns det ändå tvivel som låg där och gnagde.

– I min ålder finns många ungdomar som har föräldrar som sagt: ”Om du ska spela för något landslag så är det för det där du har dina rötter”.

Pappan i familjen – Mustafa Özil – fyller i förklaringen:

– De första generationerna av invandrare som kom till det här landet kände sig visserligen tolererade i Tyskland, men aldrig hemmastadda. I dag är det inte så, men på 70-talet var det omöjligt för en turk att få en lägenhet i ett bättre område. Det är utifrån såna förhållanden man måste förstå de som gör valet att inte låta sin son spela för Tyskland.

Trots att turkarna är den klart största invandrargruppen i Tyskland har de alltid varit underrepresenterade i de svartvita landslagen. Det finns ett par komplementsspelare och det finns en Mehmet Scholl som växte upp med två tyska föräldrar, men Özil är egentligen den första att etablera sig i Die Nationalmannschaft.

Däremot har fler än 20 tyskfödda spelare representerat landet som deras föräldrar kommer ifrån. Sedan 1998 har det turkiska fotbollsförbundet ett kontor i Köln, vars uppgift är att först identifiera spelare med turkiska rötter, därefter övertyga dem och deras familj om att deras landslagsframtid är rödvit.

– Jag tänker annorlunda än många andra ur min generation, men så har jag också fått höra ordet ”förrädare” många gånger. Till och med min egen svåger har protesterat mot att Mesut spelar för Tyskland, säger Mustafa Özil.

Enkelhetens mästare

När Mesut Özil väl debuterade för det tyska a-landslaget så gjorde han det med en osäkerhetskänsla i magen.

Hade allt blivit fel? Hade han gjort en massa människor besvikna för att spela för en nation som inte ville ha honom?

Nä, han behövde inte oroa sig. Den där kombinationen av turkisk teknik och tysk effektivitet han själv pratat om visade sig vara precis det hans nya landslag behövde, det som bidrog med en helt ny dimension.

– Hans bollbehandling och passningsblick berikar vårt spel, analyserar Joachim Löw.

Det tog bara några månader innan hela landet fått Özil-fnatt. Han symboliserade en spelartyp som varit utrotningshotad; inte bara i Tyskland, utan i hela Europa.

– Jag har i alla fall aldrig sagt att det inte finns några playmakers längre.

Löw har beskrivit honom som ”enkelhetens mästare”, spelaren som slår de mest öppnande passningarna utan att det ens ser särskilt komplicerat ut.

– När jag har bollen händer saker spontant. Jag tror att det är något man har inom sig. Jag är inte alls säker på att det går att lära sig.

I blixtfart har Mesut Özil blivit en av hela Tysklands mest populära idrottsmän. Det är något med honom – hans sätt att spela fotboll – som tar tag i folks känslor.

– Jag tror att det är för att det märks att jag har roligt på planen. När jag är där ute så är jag lycklig. Jag stänger allt annat ute, för att kunna fylla huvudet med idéer om vad jag ska göra av bollen. Och när jag får tag i den tänker jag bara offensivt, försöker göra något för att driva matchen framåt.

Och Turkiet? Jodå, känslorna där har också värmts upp. När de nu inte själva gick till VM är det många turkar som trots allt håller en liten tumme för den förlorade sonen.

– Jag hoppas att det är så, att turkiska fotbollsfans kan följa mina matcher och känna stolthet över dem. Fotbollen jag spelar kommer från Turkiet, men formades i Tyskland.

ARTIKELN HANDLAR OM