Löftet blev en saga

1 av 3 | Foto: Foto: REUTERS
Superstjärna Ji-Sung Park är övermäktigt populär i både Sydkorea och Asien, och i?dag ska han se till att ta sitt lag till åttondelsfinal.
FOTBOLL

Johannesburg. Han var lillkillen som drack grodjuice i ett desperat försök att växa till sig – nu är han nationalikonen som fått en gata döpt efter sig.

Trippellungan Ji-Sung Park har sprungit hela vägen från Suwon till Manchester United.

I dag har Sydkoreas lagkapten tänkt sig att löpa sönder Lars Lagerbäcks VM-drömmar.

Fram till och med 2002 innehöll inte det koreanska språket något specifikt ord för fotbollsspelare, utan bara ett generellt för idrottsman.

Sedan kom fjärdeplatsen i hemma-VM. Sedan kom Ji-Sung Park.

– Han är den överlägset största idrottsikonen i Korea, förmodligen i hela östra Asien.

Davide Grasso – vice president för Nike – fortsätter:

– Man kan tycka att Cristiano Ronaldo och Wayne Rooney är populära i Europa, men deras status är ingenting i jämför­else med den som Park har i Asien.

Nästan sjukligt liten

Han är ännu inte ens 30 år gammal, men Ji-Sung Park har redan publicerat två självbiografier. I den första av dem – ”Den eviga utmaningen” – dokumenterade han sin barndom. När hans mamma Myung Ja var gravid med honom så drömde hon regelbundet om mytologiska koreanska drakar, och utgick därför ifrån att gossebarnet skulle födas starkt och kraftfullt.

Det blev inte så.

Under hela sin uppväxt var Ji-Sung Park så liten och späd att det gränsade till det sjukliga. Ändå var han fullständigt övertygad om att han skulle bli fotbollsspelare, insisterade ända från tredje klass.

Först vägrade pappa Seong-Jong Park att låta honom spela. Han var för liten, det var för riskfyllt. Då hungerstrejkade hans son.

– Om jag låter dig spela, tänker du då anstränga dig hårt och inte bara ge upp?

Lillkillen nickade övertygat.

– Jag tänker aldrig ge upp.

Tvingades kämpa

Ji-Sung Park uppfostrades att jobba hårt, att kämpa för att komma framåt och uppåt i livet.

– Finansiellt kommer jag själv från en väldigt svår uppväxt. Det var ofta som jag inte hade tillräckligt med mat för att äta mig mätt, förklarar Seong-Jong Park.

Han var fast besluten att inte låta sin egen son växa upp under lika knappa förhållanden. Så länge grabben var beredd att göra uppoffringar för att uppnå sina mål tänkte han stötta honom till varje pris.

När Ji-Sung Park deklarerat att han skulle göra allt för att bli fotbollsspelare gjorde också hans pappa allt för att hjälpa honom.

Han sa upp sig från sitt jobb på en metallfabrik, såg i stället till att få anställning på ett slakteri. Tanken var att han på så sätt skulle komma över de finaste köttbitarna, vilket i sin tur skulle hjälpa sonen att växa.

Dessutom besökte han regelbundet en grodfarm, där han extraherade en näringsrik vätska ur djuren. Grodjuice blev måltidsdrycken för Ji-Sung Park.

– De sa att det skulle få mig att växa, och jag satte i mig allt som kunde hjälpa mig med det.

Som 17-åring var Ji-Sung Park ändå bara 160 centimeter lång, men då sköt han plötsligt i höjden och växte drygt 15 centimeter på ett enda år. Efter en lång rad av refuseringar blev han till sist nu också antagen till ett universitetsprogram med fotbollsinriktning. Han hade övervunnit ett första jättehinder. Han var på väg.

Flytten till Europa

Nästa stora prövning för Ji-Sung Park kom efter VM-succén 2002, då han bestämde sig för att följa sin före detta förbundskapten Guus Hiddink till Europa och PSV Eindhoven. Omställningen visade sig bli ännu tuffare än han föreställt sig. Seong-Jong Park förklarar stillsamt:

– Det är väldigt annorlunda i Europa. När Ji-Sung hade det svårt i början blev han förolämpad. Folk kastade sina ölglas mot honom. Han tyckte att det var konstigt.

Jo, under sin första tid i Holland tyckte Ji-Sung Park att det mesta var konstigt. Han förstod sig inte på de egna supportrarna, de som inte stöttade honom när sejouren i PSV började lite knackigt.

– I Korea kritiserar du aldrig en spelare som inte spelar bra. Men i Europa kritiserar fansen sina egna lag, de kan bua dem av planen. Ett tag ville jag inte ens ha bollen eftersom de buade så mycket åt mig.

Och som om det inte vore nog med publiken...

– Om man gör ett misstag i Korea så är inte det något som de andra spelarna påpekar. I stället är de uppmuntrade, har attityden: ”Nästa gång går det bättre”. Men när man gör något fel i väst så kommer någon av de andra spelarna göra en poäng av det, kräva att man rättar till det omedelbart.

Efter bara några månader i Holland drog Ji-Sung Park på sig en komplicerad knäskada. Han försökte övervinna smärtan, men det gick bara inte.

– Jag hade konstant hemska plågor, och det var väldigt svårt att inte kunna göra sig själv rättvisa i ett nytt land, i synnerhet när matcherna dessutom tv-sändes i mitt hemland. Mina lyckligaste ögonblick under den här tiden var när jag bara lattjade lite med någon bollpojke, utan att oroa mig för någonting.

Familjen berörde möjligheten att återvända till Korea, men slog ifrån sig tanken. Ji-Sung Park hade ju byggt hela sin fotbollskarriär på ett löfte om att aldrig någonsin ge upp.

Det tog ett drygt år, men efter att PSV sålt Arjen Robben till Chelsea tog en nyopererad Park en ordinarie plats. Under sin andra säsong i Holland var han tongivande i det PSV-lag som gick till semifinal i Champions League, och blev också uttagen i turneringens all star-lag. Sommaren därefter köptes han av Manchester United.

Dåligt mottagande

I England möttes han åter­igen av skepsis, av supportrar som refererade till honom som ”Park Bench” och utgick ifrån att han enbart värvats av kommersiella skäl.

– Även om jag bevisat vad jag kunde i PSV så fanns det kvar gott om människor som utgick från att asiatiska spelare inte var tillräckligt bra för att spela i Europa. Det var en utmaning att bevisa att de hade fel, att jag inte bara var i Manchester United för att sälja tröjor.

Nu sålde visserligen Ji-Sung Park både tröjor och annat – enligt en uppgift har Man United sålt 1,5 miljoner av sina specialutformade kreditkort i Sydkorea – men han spelade framförallt en uppoffrande fotboll som fick hans egna lagkamrater saliga.

Vissa av dem började kalla honom för ”Trippellungan”, andra för ”Syretanken”.

– Utan boll tillhör han de absolut bästa i världen. Hans löpningar är så direkta och intelligenta, och hans arbetskapacitet är så hög att det är helt orimligt, säger Rio Ferdinand.

Patrice Evra fyller i.

– Jag har aldrig sett en så intelligent spelare. Jag har sagt åt honom att han måste göra en video med sig själv, eftersom hans löpningar är ett så bra föredöme för unga spelare. Han visar verkligen att det handlar om laget, och inte om individer.

Det är väldigt svårt att bli helt ordinarie i Manchester United, men våren 2008 hade Ji-Sung Park i stort sett lyckats. Han hade spelat varje minut av både kvarts- och semifinaler på vägen fram till Champions League-finalen i Moskva.

Då petades han. Inte bara från start­elvan, utan från hela matchtruppen. Alex Ferguson har beskrivit det som det svåraste beslut han tagit under hela sin karriär. Ji-Sung Park hade själv svårt att förstå det.

– Det var det värsta ögonblicket i mitt liv. Jag var väldigt upprörd, men bestämde mig för att acceptera beslutet och använda det som motivation. Ibland måste man offra sig själv för att bli bättre.

Två år har gått sedan dess. Ji-Sung Park har hunnit med att stärka sin position i Manchester United, bli första asiat att spela en Champions League-final, få en gata döpt efter sig i hemstaden Suwon och publicera en andra själv­biografi.

Den fick heta just det, ”Att offra mig själv för att bli bättre”.

ARTIKELN HANDLAR OM