Domsluten som förändrade livet

Foto: AP
Till vänster: Kim Milton Nielsen blev en jagad man efter det att han visade ut David Beckham från åttondelsfinalen i VM 1998. Till höger: Horacio Elizondo visade efter en stunds palaver ut Wayne Rooney i VM-kvartsfinalen 2006. Senare fick samme Elizondo döma VM-finalen.
FOTBOLL

I fyra av sina sex senaste mästerskap har England åkt ut efter extremt kontroversiella domslut.

Vad väntar nu för det uruguayanska domarteamet?

Det är faktiskt inte alldeles självklart.

Engelsmännen jagar visserligen syndabockar som inga andra – men hittills har de krokat tag i spelare från både den egna och den andra sidan lika ofta som de hängt de aktuella domarna.

VM 1998, ENGLAND-ARGENTINA, ÅTTONDELSFINAL

Det hände först: Efter att lagen bytt straffar under matchupptakten så kom domsluten under resten av kvällen att gå emot England fullständigt.

Först blev David Beckham utvisad efter att ha klackat till Diego Simeone. Sedan dömdes Sol Campbells potentiella segermål bort efter att Alan Shearer ansågs ha gått upp mot målvakten på ett ojuste sätt. Och till sist vinkade danske domaren Kim Milton Nielsen avvärjande när José Chamot tycktes boxa bort bollen i eget straffområde. England höll oavgjort med 10 man i 75 minuter, men förlorade till sist på straffar.

Det hände sen: Enligt rådande tabloiddramaturgi borde väl Kim Milton Nielsen varit en jagad man i ett belägrat hus, men enligt honom själv var läget ganska lugnt. ”Jag fick många brev från England.

Vissa var kritiska, men det fanns många positiva också. Jag blev mest bara förvånad över att folk satte sig ner för att skriva brev till mig. Och så blev jag imponerad av det danska postverket. Brev som bara var adresserade till ’VM-domaren, Danmark’ kom fram till mig”.

Syndabocken blev istället David Beckham, den kontroversiella unga superstjärnan som drabbats av en tuff utvisning. Daily Mirror hade en piltavla med hans ansikte i mitten, under rubriken ”Tio hjältar och en korkad liten pojke”. Utanför en pub i östra London hängdes en docka av Beckham från en lyktstolpe. Han fick ta emot mordhot, och buades ut på alla Premier League-arenor han kom till med Manchester United. Hans trendiga modellimage förstärkte reaktionerna, och ett tag beskrevs Beckham som Englands mest hatade man.

Till en början var han inställd på att lämna landet för en utländsk klubb, men Alex Ferguson övertalade honom att stanna kvar och kämpa sig igenom stormen. ”Om du går igenom en sådan upplevelse så kan du antingen bryta ihop eller komma ut på andra sidan och få folk att äta upp sina ord”, summerade Beckham i efterhand.

EM 2004, PORTUGAL-ENGLAND, KVARTSFINAL

Det hände först: Situationen var som en karbonkopia på den som uppstått sex år tidigare. Återigen gick Sol Campbell upp och nickade bollen i mål, men återigen blev det bortdömt eftersom en av hans lagkamrater (John Terry) ansågs ha obstruerat motståndarmålvakten.

Det här var i sista minuten av ordinarie matchtid, och återigen förlorade sedan England på straffar.

Det hände sedan: Egentligen hade schweizaren Urs Meier stått för en insats som var mindre uppseendeväckande än den Kim Milton Nielsen gjorde sex år tidigare. Han tog ett kontroversiellt beslut där hans danske kollega tog tre – men då det inte fanns någon annan potentiell syndabock till hands blev konsekvenserna för honom långt mycket värre.

När han öppnade sin dator morgonen efter matchen hade han fått 16?000 email. Hans telefonnummer hade läckt ut, och när han tittade på sin mobil hade han 5?000 missade samtal. Till och med den brittiske premiärministern Tony Blair gick ut och kritiserade hans domslut, de engelska tidningarna gick i spinn. Enligt Meier själv blev hans ex-fru erbjuden stora pengar av The Sun för att säga att han hade bedragit henne på samma sätt som han bedragit England. ”Jag blev verkligt oroad när polisen sa åt mig att gå under jorden i en vecka snarare än att åka hem, eftersom det var mycket kriminell energi i luften. Jag fick lov att ha två beväpnade vakter utanför mitt kontor”, säger Meier. ”De första tre, fyra veckorna efter detta var de svåraste i mitt liv. Jag var ett sårat villebråd, och jag hade känslan av att engelsmännen och deras tidningar var jägarna. De ville döda mig, göra slut på mig”.

VM 2006, ENGLAND-PORTUGAL, KVARTSFINAL

Det hände först: Vid ställningen 0–0 halvvägs in i andra halvlek hamnade en frustrerad Wayne Rooney i närkamp med två portugiser. Han tappade balansen och trampade – frivilligt eller ofrivilligt – på en liggande Ricardo Carvalho. Omedelbart var Cristiano Ronaldo – Rooneys lagkamrat från Manchester United – framme vid den argentinske domaren Horacio Elizondo, som efter en stunds palaver visade rött kort.

En belåten Ronaldo blinkade ut mot den portugisiska bänken. Under straffsparksavgörandet slog sedan Jamie Carragher en straff i mål, som Elizondo beordrade honom att ta om. Den gången missade Carragher, och England förlorade. Cristiano Ronaldo satte den avgörande straffen.

Det hände sedan: Skulle det bli domaren som blev syndabock, som 2004? Eller den utvisade engelsmannen, som 1998? Sven-Göran Eriksson gjorde sitt för att påverka reaktionerna: ”Ni behöver Wayne Rooney mycket mer än ni behöver mig. Han är den engelska fotbollens golden boy, så avrätta honom inte”, uppmanade han de engelska journalisterna på sin sista presskonferens som förbundskapten. Svennis behövde inte oroa sig.

Den engelska pressen hade varken den egna spelaren eller domaren som huvudmål – den här gången var det den osportslige motståndaren som hamnade i kikarsiktet. ”Jag såg hur Ronaldo gick fram till domaren och ville få Rooney utvisad, och jag tycker att det är oacceptabelt. Hade det varit en av mina lagkamrater hade jag blivit fullständigt äcklad av honom. Jag tycker att det där sammanfattar honom som person”, mullrade Steven Gerrard. Sunday Mirror hade framsidan: ”Bannlyst! Släpp inte in den här mannen i vårt land igen”, och situationen som Ronaldo ställdes inför påminde väldigt mycket om den David Beckham gick igenom 1998.

Alex Ferguson fick göra en blixtutryckning till Portugal för att övertyga Ronaldo om att inte lämna England, men Manchester Uniteds modellsnygge sjua fick likafullt finna sig i att bli utbuad på varenda bortamatch under hela den följande säsongen. Och domare Elizondo? Han gick ur askan, rätt in i elden. 2004 hade Uefa bestraffat Urs Meier genom att skicka hem honom omedelbart efter Englands-matchen, men nu belönades Elizondo av Fifa med hedersuppdraget att döma VM-finalen.

Där satte Zinedine Zidane in en skalle på Marco Materazzi, och Elizondo tvingades inse att han dittills bara delat ut VM-turneringens näst mest kontroversialla röda kort.