Spaniens dynamiska duo – en kärlekshistoria

FOTBOLL

KAPSTADEN. Var och en för sig är de bra.

Tillsammans är de bäst.

Det spanska landslaget hade inte varit i VM-semi utan sitt dubbelkommando på mittfältet. Fotbollsvärlden hade inte sett likadan ut utan Xaviniesta.

Foto: GETTY IMAGES
DYNAMISK DUO Batman & Robin? Nä. Skribenterna har länge hitta den perfekta parallellen till duon Xavi och Iniesta.

Det var nästan för mycket, för uppenbart.

Sommaren 2008 hade varit sommaren då Xavi Hernández och Andrés Iniesta blivit Xaviniesta, då de bildade det dubbelkommando som Spanien byggt en historisk EM-seger runt.

Nu var det september, och galapremiär av den nya Woody Allen-filmen.

I månader hade skribenterna famlat runt bland historiens dynamiska duos för att hitta den relevanta parallellen. Nu fick de den gratis.

Dolce och Gabbana? Batman och Robin? Lennon och McCartney? John och Yoko?

Nä. Tillsammans gick bluesbröderna Andrés Iniesta och Xavi Hernández och såg ”Vicky Cristina Barcelona”, ett ångande drama om relationer någonstans på gränsen mellan vänskap och kärlek.

Den katalanska morgontidningen La Vanguardia hade fått ingången den väntat på.

– Vicky och Cristina. Xavi och Iniesta. Det är också en kärlekshistoria. Inte den sortens passionerade kärlek som behandlas i filmen, men äkta kärlek. Kärlek som uppstod under det första ögonblicket de två möttes ute på planen. Beständig kärlek. Fruktsam kärlek.

”Älskade dem båda”

Det ligger inte för någon av dem att använda kraftuttryck, men efter att Iniesta skjutit Barcelona till Champions League-final med den där yttersidan i krysset på Stamford Bridge kunde inte Xavi hålla sig.

– Var är de nu, alla de där idioterna som sa att vi inte kunde spela tillsammans?

Det är ju lätt att glömma nu, men det var inte särskilt länge sedan de där idioterna var både många och högljudda.

Och en av dem hette faktiskt Pep Guardiola.

Han upptäckte mer eller mindre båda de här spelarna, men egentligen såg han dem alltid som konkurrenter snarare än medspelare.

Historien är klassisk, den som handlar om hur Guardiola först började träna ihop med en liten kille som läste spelet ännu bättre än han själv gjorde. Han tog Xavi åt sidan, för att berömma honom.

– Du kommer att få mig pensionerad.

Sedan gick några år, och en ännu mindre, ännu yngre bolltrillare fick göra några pass med Barcelonas a-lag. Pep Guardiola tog återigen Xavi åt sidan, men den här gången var det för att komma med en skämtsam varning.

– Du kommer att få mig pensionerad, men den här grabben kommer att pensionera oss båda två.

Det här var under en tid då den rådande fotbollstrenden gick ut på att packa mittfälten fulla av stora, tunga, snabba atleter.

Barcelona var ovanliga på så sätt att de fortfarande hade plats för en spelare som Pep Guardiola – en rätt långsam bolltrillare – men typen var snarast utrotningshotad.

Till och med Guardiola själv var tveksam.

– Jag måste erkänna att jag var orolig för hur det skulle gå för dem i Barcelona. Jag älskade dem båda – jag hade följt dem ända sedan de kom till klubben som knattar – men jag trodde att de skulle hamna i en situation då de slogs om en och samma plats. Båda två på samma mittfält? Omöjligt.

Två småkillar

Tack vare Andrés Iniesta och Xavi Hernández vände FC Barcelona hela fotbollsvärldens balans. Där fysiska mittfält tidigare kryddats av en liten playmaker kom nu smågrabbarna att bilda stommen. Bollvinnaren blev komplementet istället för kärnan.

– När jag spelat med dem har jag insett att storleken inte betyder särskilt mycket på fotbollsplanen. Jag är längre och tyngre än vad någon av de är – ändå är det väldigt mycket lättare för motståndarna att ta bollen från mig än från dem.

Under tre år i Barcelona vann 191 centimeter Yaya Touré både Champions League och dubbla spanska ligatitlar.

När han nu lämnar klubben för Manchester City sörjer han över att inte längre få vara en del av det som han själv ser som världens klart bästa mittfält.

– Från början tror jag att Barcelona köpte in mig som en sorts sköld för Iniesta och Xavi, men de där grabbarna bara fortsätter att överraska. Först hette det att två småkillar inte kunde spela ihop på innermittfältet. Nu tror jag att Barcelona har börjat fundera på ifall det inte går att ha tre sådana spelare ihop, ifall de bara är tillräckligt bollsäkra. Kanske är det därför det pratas om att Cesc Fàbregas ska ersätta mig.

Världen är fullständigt fullpackad av superlativa hyllningar till Iniesta och Xavi – Michel Platini säger att de får honom att ”försonas med den älskade idrotten”, Alex Ferguson säger att de ”aldrig tappat bollen i hela sina liv” – men de mest relevanta omdömena om fotbollsspelare kommer alltid från deras egna lagkamrater.

Xaviniesta dyrkas av alla, från en vattenbärare som Yaya Touré till en guldbollsvinnare som Leo Messi.

– Det jag har lyckats med är lätt jämfört med det de gör. De har sådan spelblick, gör allt så elegant. Jag ser dem styra matcherna, och undrar hur de kan få något så svårt att se så enkelt ut. Det är fantastiskt.

Urverket hackade

Efter att Vicente del Bosque tagit över som förbundskapten för det spanska landslaget inledde han med 13 raka vinster.

När förlusten väl kom – i Confederation’s Cup-semin mot USA förra sommaren – behövde han inte fundera länge för att komma fram till huvudanledningen.

– Vi saknar Iniesta, nu när han är skadad. Klockan slår inte som den ska, urverket hackar.

Xavi delade analysen.

– Ja, jag saknar Andrés. För mig är han min bästa lagkamrat och Spaniens överlägset bästa spelare. Han har allt, han ger oss saker som ingen annan kan. När jag har någon sorts problem så vet jag att han kommer att ge mig en lösning. Jag brukar veta var han är utan att ens titta på honom.

Var och en för sig är givetvis både Andrés Iniesta och Xavi Hernández fantastiska fotbollsspelare, men de hade inte förändrat fotbollsvärlden ifall de inte hade haft varandra.

Iniesta vet om det, och har inga problem att erkänna det.

– När inte Xavi spelar måste jag tänka efter istället för att bara agera med automatik. Jag blir lite långsammare, lite mindre effektiv. Hade jag inte haft förmånen att spela med honom hade jag inte uppnått de saker jag gjort.

Den här dubbeleffekten blir allra tydligast på dem sjäva, men smittar av sig på alla de kommer i närheten av.

Under det här mästerskapet har David Villa välförtjänt blivit rubrikspelaren i det spanska landslaget, men tittar man närmare på hans VM-mål är det inte särskilt svårt att upptäcka ett mönster.

Där drar Xavi upp anfallet som leder till andramålet mot Honduras. Där öppnar Iniesta upp försvaret och Paraguay är förlorat. Där vrickar Iniesta fram bollen till Xavi som klackar den vidare, och åttondelsderbyt mot Portugal är avgjort.

Det är verkligen inte enkelt att borra dit bollarna lika kliniskt som David Villa, men enligt honom själv innehåller ändå fotbollssporten ännu svårare moment, såna där som egentligen bara två mittfältsknattar behärskar fullt ut.

– Det har gått bra i VM, och jag vill inte förringa min egen insats. Någon måste göra målen. Samtidigt inser jag vilka som är det här lagets viktigaste spelare. Det spanska landslaget hade gjort mål även om inte jag hade spelat. Däremot hade inte det spanska landslaget dominerat matcher på samma sätt ifall Xavi och Iniesta inte hade funnits där.