Erik Niva: Så mycket mer än bara fotboll

I ett litet hörn av fotbollsvärlden existerar inget annat än ett ljusblått landslag

FOTBOLL

Från far till son till punkten där läraren måste ta över.

En vinnarmentalitet är för viktig för att sippra iväg.

Världen förändras – men Uruguays fotbollsframtid hänger på att de lyckas konservera sin särart och förbli sig lika.

Att representera Uruguay är en ära och ett privilegium – men det innebär också ansvar och förpliktelser.

Den 16 november 2005 föll de himmelsblå borta mot Australien i den avgörande play off­matchen.

Inga fler livlinor fanns kvar. De ljusblå skulle missa VM i Tyskland.

Diego Lugano var fortfarande en färsking på den tiden. Det misslyckade kvalspelet hade varit hans första stora uppdrag för det uruguayanska landslaget, och hans pappa mötte honom då laget landade på flygplatsen.

För att trösta honom? För att säga att det bara var idrott, att det egentligen inte spelade någon roll?

Nej, Alfredo Lugano hade själv varit fotbollsspelare, och nu var det något han tyckte att hans son behövde se.

De satte sig i bilen och körde in mot ett nedslaget och besegrat Montevideo.

– Min pappa var ganska brysk. Innan vi åkte hem sa han att jag var tvungen att gå runt i staden för att se hur folk mådde. Och jag har aldrig kunnat glömma det jag såg. Det var barn som gick mot skolan med nedböjda huvuden, det var bussar som körde runt med radion avstängd. Total tystnad.

En begravningsstämning som inte hade kunnat uppstå någon annanstans i världen.

Promenaden var en del av en uppfostringsprocess. Ända sedan det blev uppenbart att Diego Lugano hade talang hade hans pappa ansträngt sig för att hjälpa honom att bli en riktig, allsidig uruguayansk fotbollsspelare.

Och ja, det var något annat än att vara en fotbollsspelare från någon annan del av världen.

Kravprofilen såg annorlunda ut här.

– Det utgår från storleken på vårt land och fotbollens plats i vårt samhälle. Jag har rest runt i världen, och kan ärligt säga att det inte finns några andra spelare som är lika bundna till sin landslagströja, säger Diego Lugano.

■ ■ ■

Redan för 50 år sedan formulerade Uruguays dåvarande förbundskapten Ondino Viera verkligheten så som han uppfattade den:

– Andra länder har sin historia. Vi har vår fotboll.

För att illustrera hans poäng kan vi ställa den här frågan: Vad vet du om Paraguay? Vilka associationer får du när någon nämner den nationen?

Förmodligen kan du inte speciellt mycket alls och hittar knappast något särskilt att koppla ihop landet med. Och då är ändå Paraguay mer än dubbelt så stort som Uruguay, både sett till yta och invånarantal.

Tjuvarna förstod vad de gjort

Men Uruguay har sin fotboll. De har sina dubbla VM-­guld och sina 15 titlar i Copa America. De har sina mytologiserade spelare som idag är ihågkomna som en sorts landsfäder.

Obdulio Varela, José Nasazzi, Lorenzo Fernández... Okuvliga, rakryggade urugayanska världsmästarmän. De är döda nu, men deras mentalitet förs vidare mellan generationerna.

Diego Lugano har haft dem som förebilder ända sedan han var en liten pojke.

– De är symboler för vår identitet, vår självständighet. Inte bara för hur de var på fotbollsplanen, utan för hur de förde sig och uppträdde. De stod för saker som karaktäriserade det gamla Uruguay, sånt som kanske håller på att gå förlorat idag.

Teknikövningar, löpträningar och historielektioner – för Diego Lugano var det likvärdiga delar av en fotbollsutbildning. Än idag går han ofta runt med någon särskilt betydelsefull spelarbiografi i väskan.

Så var det till exempel för några år sedan, då någon gjorde inbrott i hans bil och fick med sig en plånbok, en dator, en kamera och en bok om 50-talskaptenen Obdulio Varela.

Lugano hann dock inte ens till polisstationen för att anmäla saken innan tjuvarna frivilligt lämnat tillbaka allting.

– Det var otroligt, men det säger också något om respekten som fortfarande finns för fotbollsspelare i Uruguay. Stjäla från landslagskaptenen, han som bär Obdulio Varelas arv vidare?

Otänkbart.

■ ■ ■

Under pausvilan vid sin andra landskamp tänkte Diego Lugano byta till en fräsch matchtröja. Han krängde av sig den använda och svettiga, kastade den på golvet och hann inte längre innan han fick en barsk reprimand från de erfarna spelarna bredvid honom.

Lagkaptenen Paolo Montero och den rutinerade försvarskollegan Darío Rodriguez stirrade ilsket på honom.

– Nej, nej, nej. Aldrig någonsin ”La Celeste” på golvet.

I kvalet till den här VM-turneringen var Uruguay så gott som uträknade efter en kostsam förlust mot Chile. De skull behöva vinna minst fyra av de fem återstående matcherna för att ens nå play off­spel.

– Nu när VM spelas i Brasilien var det verkligen en historisk skyldighet för oss att gå dit, annars hade det varit det värsta misslyckandet i våra liv. Det hade saknat betydelse att den här spelargruppen har vunnit Copa America och nått en VM-semi – om vi inte hade gått till VM i Brasilien hade det varit det vi hade blivit ihågkomna för, säger Lugano.

En ödesmatch i Venezuela föregicks av en tre månader lång period helt utan landskamper. Under den tiden slöt sig det uruguayanska landslaget samman. De skapade en egen gruppchat, där de höll daglig kontakt.

Hade någon hamnat i en formsvacka? Hade någon blivit skadad? Alla höll koll på varandra, uppmuntrade varandra, påminde varandra om vad som krävdes.

Gjorde vad som behövdes

När laget väl samlades för att spela matchen var det mer sammansvetsat än någonsin tidigare.

Diego Lugano spelade upp det klassiska Al Pacino­talet från ”Any Given Sunday” i omklädningsrummet. Sedan gick de ljusblå ut och gjorde det som behövde göras.

– Mitt bröst höll på att spricka av stolthet den dagen.

■ ■ ■

Alla artiklar som någonsin skrivits om det eviga uruguayanska fotbollsmiraklet refererar till ”La garra charúa”, krigarandan som påstås härstamma från de okuvliga indianerna i charúa­stammen.

Förhållandevis få går sedan vidare därifrån. Vad betyder ”la garra” i praktiken? Är det något medfött som bara finns där och sedan aldrig kan försvinna?

Nej, få av de ansvariga inom den uruguayanska fotbollen nöjer sig med den sortens luddiga teorier idag. Óscar Tabárez blev först inblandad i förbundsapparaten för drygt 30 år sedan, och har sammanlagt ett drygt årtionde som förbundskapten för a-landslaget.

På senare tid har en allt större del av hans arbete handlat om att konkretisera saker som tidigare mest bara hängt i luften. Hur bevarar man ”la garra”? Hur skapar man landslagsspelare som går ut och representerar Uruguay med en innerlig ansvarskänsla och en unik stolthet?

Jo, man utbildar dem. Man lär dem om fotbollskultur och förpliktelser och möjligheter och konsekvenser. Man gör ungefär samma saker som Diego Luganos pappa och lagkamrater gjorde, fast i mycket större skala och med mycket mer genomtänkt systematik.

Uruguay kan inte längre räkna med att behålla sina talanger särskilt länge. Varje helg spelas det ungefär 3 000 pojklagsmatcher i Montevideo, men den högsta nationella serien har en omsättning som är mindre än allsvenskans.

Pengarna finns inte här, egentligen inte underlaget heller. Tyskland har fler licensierade fotbollsspelare än Uruguay har invånare. Det gäller att ta vara på de råämnen som finns.

– Jag ser hur det går till på andra håll. En 15-åring blir utlandsproffs och dras in i den där världen där fotboll kretsar kring lönsamma kontrakt och stora sponsoravtal. För dem blir landslaget något som ska hjälpa dem i deras karriärer, istället för tvärtom, säger Tabárez.

”Offrar allt för Uruguay”

I Uruguay kallas Óscar Tabárez för ”El Maestro”. Numera förväntas han jobba med ungdomslandslagen nästan lika mycket som han arbetar med a-landslaget. Inte för att lära dem om taktik, men för att berätta för dem om traditioner.

– Vår styrka har alltid varit våra spelares engagemang för saken, deras vilja att offra allt för en uruguayansk seger. Skulle vi förlora det så skulle det vara slutet för Uruguay som stor fotbollsnation.

■ ■ ■

Globalt sett har förhandsskriverierna inför dagens match givetvis handlat mest om ett pressat England – men i ett annat litet hörn av fotbollsvärlden existerar inget annat än ett ljusblått landslag som spelar med kniven tryckt mot strupen.

Kanske är det en överdrift att skriva att de gillar det, men de är i alla fall beredda på det. De känner till insatserna, vet vad matchen betyder.

Deras lagkapten kommer inte att kunna spela. Diego Lugano stoppas av en knäskada, och förmodligen innebär det att 33-åringen därmed gjort sin sista mästerskapsmatch.

Det har blivit dags att lämna över ansvaret nu. Även om skadan såklart var ovälkommen har Lugano i alla fall förberett både sig själv och alla andra på den här dagen.

Trots att han inte själv var med i truppen följde han ändå med det unga uruguayanska spelarna till OS i London 2012. Han offrade en semestersommar med sin fru och sina tre barn för att lära nästa generations uruguayanska landslagsspelare vad det egentligen innebär att dra på sig den ljusblå tröjan.

Spelare kommer och går, mentaliteten måste bestå.

Källor: ”De corazón celeste” (Lugano), ”La crónica celeste” (Prats), El Gráfico, El País, El Observador.

ARTIKELN HANDLAR OM