Aftonbladet
Dagens namn: Irene, Irja
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG

RÅSUNDAS GULDGOSSAR

FOTO: JERKER IVARSSON

För att vinna titlar måste du ha ett hjärta av guld.

Hösten 1998 gjorde sig den ene för alltid till Kung Mjällby på Råsunda.

Elva år senare ska nu den andre också leda AIK till guld – och förvandla sig själv till Hertig Hooiveld.

Vi tar olikheterna först.

Johan Mjällby var defensiv mittfältare under guldsäsongen 1998, Jos Hooiveld är mittback i år.

Mjällby är uppvuxen i AIK-land norr om Stockholm, Hooiveld är från Zeijen, en by i östra Holland med 447 invånare.

Men annars?

Samma imponerande fysik, samma blonda hår och framförallt – samma naturligt självklara ledaregenskaper.

Att Johan Mjällby var hjärtat som pumpade fram AIK till guldet 1998 är så självklart att vi inte ens behöver förklara det.

Att Jos Hooiveld är på väg att göra precis samma sak låter vi just Mjällby intyga.

– Det är ju Jos som verkligen går längst fram i täten och visar att matcherna ska vinnas. Helt klart, utan något som helst tvivel.

     

Det är några dagar innan den allsvenska slutspurten tar ny fart, och vi har sammanfört två svartgula ledargestalter vid ett fikabord längst in i AIK-shopen på Råsunda.

Det brukar heta att fotbollsspelare avgör matcher, men att krigare vinner titlar.

Kanske var det Johan Mjällby som först sa det.

Det spelar ingen roll vilken position han har eller om han är lagets bästa spelare eller inte – men alla lag behöver en ledare. Någon som ryter till när saker börjar gå fel, som säger: ”Det här duger inte”.

Hur mycket betyder Jos Hooiveld för dagens AIK?

– Extremt mycket. Det är konstigt att det tagit så lång tid för klubben att värva en spelare som Jos – för vi har verkligen behövt honom. Under den korta stund som jag var i AIK säsongen –06 så hann jag känna att något var annorlunda. Det fanns inte samma hierarkiska kraft i omklädningsrummet, även om det blev en bra säsong.

     



För de flesta människor står hierarkier för något negativt.

Inte för de här två, inte i ett omklädningsrum.

Det går att fråga sig hur Jos Hooiveld kan ta så stor plats, så fort i AIK, men för honom själv är det självklart.

Han är en ordinarie nyckelspelare, in­värvad och belönad med en av truppens högsta löner.

Då ska han också gå i täten.

– När jag kom upp till Heerenveens a-lag var det självklart att jag inte skulle säga något till de största spelarna i truppen. Skulle något sägas så var det de som pratade med mig. Jag växte upp med den sortens hierarkier, men numera håller de på att försvinna. Jag tycker att det är ett problem, jag försöker hålla fast vid det.

Hur märks det?

–?Till exempel är det självklart för mig att ”Tjerna” är den man lyssnar på. Det spelar ingen roll om han spelar eller inte – han är kaptenen. Jag ser upp till honom. Han har spelat i AIK i mer än tio år. Han vet allt som finns att veta, tio gånger mer än hela det övriga omklädningsrummet tillsammans.

Och mer?

–?Om jag ser att en ung spelare inte har huvudet med sig när han tränar – då blir jag arg. Senast bråkade jag med Pontus (Engblom). Han käftade tillbaka, men jag sa: ”Jag har spelat med Huntelaar och Allbäck. Skillnaden mellan de och dig är att du inte är fokuserad. Du har alla möjligheter, du är i AIK som 17-åring – men slå inte ut med armarna och skratta när du har missat en chans. Se till att den sitter i mål i?stället”.

Nuförtiden vill ju de flesta unga svenskar ta efter Zlatan Ibrahimovic och hans manér.

– Jag vet, men jag tycker inte att det borde vara så. Hade jag valt en hjälte ur den svenska fotbollen hade jag valt någon som Johan Mjällby. I Holland säger vi att man alltid, alltid måste uppfylla en sexa på en tiogradig skala. Det innebär att hålla sin position, vinna sina närkamper, sätta de enkla passningarna – det måste du klara av. Allt annat är en bonus. Jag spelade ju med Martin Mutumba i Finland också, och där kunde han vara en trea i vissa matcher, sedan en åtta eller nia i nästa match. Jag tittade på honom och undrade: ”Vad håller du på med?”. Du kan aldrig vinna ett mästerskap om du faller igenom sådär.

     



Under hela Hooivelds utläggning sitter Mjällby bredvid och nickar frenetiskt.

– Det är intressant att lyssna på, för jag håller med på alla punkter. Jag växte ju upp på samma sätt med Björn Kindlund och Peter Larsson. De såg till att jag höll mig på min plats, att jag aldrig seglade iväg och trodde att jag var bättre än jag var. Jag behövde verkligen ha bidragit innan jag släpptes in och verkligen blev en i gänget.

Och med åren tog du deras roll?

– Jag försökte. När vi gnuggade fasta situationer dagen före match under 98-säsongen skulle David Ljung alltid markera mig. Han var en ung kille då, och egentligen skulle han bara stå där och markera positionen, men han började alltid ta tag i mig och knuffas och ha sig. Det blev ju bråk varje gång. Bam! Jag var tvungen att brotta ner honom gång efter gång, lära honom vem bossen var. Till slut fick Stuart Baxter och Rikard Norling ta in mig: ”Lugna ner dig, Johan”. Men Ljung gnällde aldrig. Han bara kämpade på, och jag är övertygad om att han hade väldigt stor nytta av den där säsongen i resten av karriären.

     



Nere på AIK:s träningsanläggning hänger en lagbild på Barcelona på en vägg, men det är något som är lite konstigt med den.

Någon har klistrat in Dulee Johnsons huvud på en annan spelares kropp. Denne någon heter Jos Hooiveld.

–?Jag var skadad, så i?stället för att träna kunde jag hitta på lite annat. Jag satte dit Dulee Johnsons huvud och skrev:

”Aftonbladet ber om ursäkt – Dulee Johnson får till sist vad han förtjänar”.

Johan Mjällby vrålar av skratt. Han förstår referensen, passningen till Johnsons uttalande om att han hade kunnat vara lika bra som Xavi och Iniesta om det inte vore för kvällspressen.

– Du behöver sånt, det är mycket viktigare än man kan tro. Det där är en del av att vara en ledare. När vi vann guldet -92 var jag skadad, men jag följde ju ändå med till matcherna. Tommy Söderberg och Thomas Lyth var tränare, och hade ju gjort en poäng av att ingen fick prata om att vinna guld innan det var klart. Björn Kindlund var kapten. En fantastisk spelare, en ledare – och en skämtare. Under uppvärmningen före den näst sista matchen började han plötsligt göra en rörelse, som om han plockade upp något i gräset och sedan lyfte det över huvudet. ”Vad gör du?”, frågade Lyth, ”vi måste fokusera”. ”Nä, jag övar bara på att lyfta bucklan”.

Guldlaget –98 bestod av väldigt många gammeldags svenska spelare. Du själv, Nordin, Lagerlöf, Englund, Brundin?… Truppen i?dag är brokigare. Du har en Johnson, en Mutumba, en Djordjic och så vidare. Hur hade de passat in i er grupp?

–?Jag måste säga att de hade behövt vara väldigt mentalt starka för att klara sig i vårt omklädningsrum. Som de beter sig, som de ser ut, som de snackar?… De hade fått höra en hel del. Hade Dulee Johnson sagt en sån där sak då hade jag ju givit honom den största tackling han någonsin fått ute på träningsplanen.

     



En ledare gör uppoffringar för att hans lag ska nå sitt mål.

I Sportbladets web-tv-program ”Laul Calling” lovade Johan Mjällby att åka Vasa­loppet ifall AIK:s tabelledning håller i sig hela vägen fram till Lennart Johanssons pokal.

Jos Hooiveld inser att han nu förväntas göra något liknande, så vi hjälper honom med uppslag.



Erik Niva
Erik Niva

Han är holländare. Alltså åker han skridskor. Och framåt vårkanten går det åtta mil långa Vikingarännet mellan Uppsala och Stockholm på Mälarens isar.

–?Ooh, jag har inte åkt skridskor på länge, du vet…

Mjällby har inte åkt skidor sedan tonåren. Och han ska åka nio mil.

–?Okej då. Ni får bara se till att Micke Stahre går med på det. 80 kilometer på skridskor? Det ska bli roligt.

SENASTE NYTT

Sportbladet

Visa fler
SPORTBLOGGAR
SPORTKRÖNIKÖRER
Om Aftonbladet