Bohman: De verkar inte klicka på topp

Foto: BILDBYRÅN
FOTBOLL

AIK tog ännu en trepoängare under Rikard Norling genom att 1-0-besegra krislaget Gefle på bortaplan.

Sportbladets Per Bohman delar här sina tankar om matchen i fem punkter.

Sportbladets Per Bohman.

1. Skadeepidemin i allsvenskan

Sommartorrt konstgräs varvat med ett spelschema som varit tajt på gränsen till det osunda. Inte konstigt att det har varit rena massakern på allsvenska ljumskar, baksidor och knän den senaste veckan.

Förbundet har som vanligt svårt att lägga matcherna när det är mästerskapsår, så det känns ogint att hänga en byråkrat på grund av det här.

Vi kan bara konstatera att Rasmus Bengtsson, Haris Radetinac, Guillermo Molins, Marcus Hansson, Simon Skrabb, Jo Inge Berget, Alexander Isak, Johan Oremo, Oscar Lewicki, Dioh Williams, Tobias Hysén och ytterligare ett knippe profiler gått under i skadeepidemin.

Att Simon Skrabb fick ett knä i ryggslutet var dock lite mer än en skavank. Allvaret var uppenbart när den morfinpumpade Gefle-anfallaren rullades ut till ambulansen efter matchen. De första rapporterna gjorde gällande att han saknade känseln i benen. Vi får hoppas att de kommande inte är fullt lika hemska.

2. Vad har hänt i Gefle?

Den välskolade (men lite fåfänge?) Roger Sandbergs Gefle 2.0 har imploderat under inledningen av allsvenskan. 26 insläppta mål och ett lag som glömt vad de var bra på, att organisera en kollektiv defensiv på rent lutheranska nivåer, och för oskickliga på det de helst vill utveckla – ett konstruktivt bollinnehav.

I Gävle snackas det om att en katastrofal försäsong – med mängder av sjukdomar och skador – märkt (det otränade?) laget under våren. Efter Roger Sandbergs första två säsonger kunde man i hyllningarna av den nya tränaren skönja orättvisa nålstick mot hans företrädare. Om Gefle tog lika många poäng som förr, och samtidigt spelade en bättre fotboll – så var det väl inget speciellt med Pelle Olsson?

Men... det som gjorde Pelle till en lokal demontränare var givetvis att han på ett maniskt vis alltid höll sig inom de rimliga gränserna, och på det sättet höll ett direkt svagt spelarmaterial kvar i allsvenskan år efter år.

Därför var det befriande att Gefle gick...

3. ... tillbaka till grunderna mot AIK

Robin "Tomelilla" Nilsson personifierade hemmalagets kursändring i den första halvleken. Han är en gris på planen, och Gefle behöver minnas att det var grisbönder som Daniel Bernhardsson som byggde det grundstabila allsvenska fundamentet i den här föreningen.

Nilsson såg till att laget låg rätt, fokuserade på den defensiva organisationen och sänkte ambitionerna i det egna passningsspelet.

Gefles första halvlek var också lagets tryggaste på många omgångar och ett direkt nödvändigt hälsotecken – även om det bara höll i drygt 50 minuter.

4. Isak och Avdic klickar inte (än)

Enklaste sättet att beskriva sättet som AIK skapade chanser på i den första halvleken är genom en negation.

För det var INTE samarbetet mellan Denni Avdic och Alexander Isak som bar frukt. Med två spelare som hellre faller ner och möter, som gärna vill vara involverade i spelet, blev Gefles backlinje inte tillräckligt hotad i djupled. Utan Carlos Strandbergs idogt älgande riskerar AIK att bli lättläst. Det är naturligtvis en förmildrande omständighet att de aldrig tidigare spelat med varandra – men efter hyperkonkrete löparen Fredrik Brustads inhopp såg det genast mer dynamiskt ut.

AIK:s lägen kom framför allt via kvicktänkta lösningar från Stefan Ishizaki och Ahmed Yasin, när de båda centrerande yttrarna tog sig inåt och testade skott – eller släppte över inläggen till de överlappande ytterbackarna.

5. Assistkungen Daniel Sundgren

Det var lätt att glömma bort Daniel Sundgren i kaoset efter Carlos Strandberg-gate. Garys grabb förtjänar retroaktivt beröm för att han undvek att på machomanér tuppa tillbaka. Ett tecken på att Sundgren är trygg i sig själv.

Det skadar inte heller att nyförvärvet varit sensationellt bra sedan han slog sig in i laget. Assistkungen (fem än så länge) är ljuvligt mångsidig på det viset att han bidrar offensivt utan att – som många andra "moderna ytterbackar" (för att slänga sig med en 90-talsglosa) – försaka de defensiva uppgifterna.