Bohman: EN som sticker ut i derbyt

FOTBOLL

Sportbladets Per Bohman var på plats på Friends Arena och delar här med sig av sina reflektioner från AIK-Hammarby i 5 punkter.

Sportbladets Per Bohman.

1. I gyttret av kämpatag: en lirare

En kvart in i derbyt försöker jag samla tankarna. Sortera intrycken. Vad bjöds vi egentligen på? Tekniska misstag, stängda ytor och derbygeneriska "kämpartakter" från 19 utespelare.

En spelare står ut: Ebenezer Ofori. Han hittade toppformen lagom till juliderbyt mot Hammarby, och inledde klart bäst även i dag.

En särskild aktion står ut: när Pa Dibba efter knappt tio minuter får sitt första riktiga läge att fälla ut vingarna och kontra. Han vinner ett motlägg mot en tveksam Anton Salértros och... sätter fart.

Ett par meter in på AIK:s planhalva är det bara Ofori kvar. Vad som följer är en uppvisning i fotbollsintelligens. Pa Dibba är snabbare, mycket snabbare, men AIK:aren tämjer impulsen att stötbryta. Dibba är en vidunderlig löpare, men det finns blottor i bollbehandlingen. Ofori väntar in det tekniska misstaget, den för långa touchen – snor åt sig bollen och förhindrar ett friläge. Det ser enkelt ut, men är svårt: Oforis signum när han spelar som bäst.

2. En drömtillvaro för hammarbyarna

För den neutrale var det säkert urtråkigt. För en AIK:are sannolikt frustrerande.

Men för hammarbyarna måste väl den första stängda halvleken te sig som rena drömtillvaron?

Tydligt satta roller, en disciplinerad sammanhållning i lagdelarna och... stabilitet. Första halvan av säsongen levde hammarbyarna med vetskapen att vilken halvchans som helst var livsfarlig för det så barnsligt bräckliga Bajen.

Nu?

Den ljuvliga insikten om att motståndarna måste göra något alldeles extra för att få in bollen i mål.

Sedan Nannes för saktfärdiga, men helt nödvändiga, kursändring mot en mer rimlig fotboll kan fansen gå på match utan ett klappande hjärta och ångest i bröstet. Det måste vara befriande.

3. Solidariske David Boo Wiklander

Somliga gaphalsar stör man sig på. Ni vet: den där typen som för att skyla över sina egna tillkortakommanden, eller stimulera egot, lägger halva matchen på att ge ut order eller skälla ut lagkamrater.

Jag hittar varken fåfänga eller bekräftelsebehov i David Boo Wiklanders ledaregenskaper. Försvarskungen Joseph Aidoo är förstås den framtida stjärnan (vilken match i matchen mot Alexander Isak!), men mittbackskollegan är hjärnan som gör allt möjligt. I brist på bättre ord så är Wiklander något så omodernt som... solidarisk. Han gestikulerar aldrig menande när en lagkamrat gör fel, vilket verkar vara legio i den av individualism ruttnande moderna fotbollsvärlden, och skjuter aldrig över ansvaret på någon annan när det går dåligt. Han är en peppande lagpappa som pushar positivt.

En lagkamrat i ordets rätta bemärkelse.

4. När "Ishi" är svag är AIK svagt

Stefan Ishizaki har – totalt sett – varit AIK:s jämnaste och bästa spelare den här säsongen. Veteranen är dörröppnaren, den som hittar rätt ytor och länkspelaren som gör kombinationsspelet finurligt snarare än fattigt.

De senaste omgångarna har vi dock kunnat identifiera en formsvacka. Förstå mig rätt: Stefan Ishizaki är aldrig dålig. Men de briljanta – avgörande! – insatserna han skämt bort oss med har slipats ner under sommarens alltför tuffa spelschema. Rikard Norling har visserligen matchat honom förståndigt, men 34-åringen är just... 34 år gammal. Det börjar märkas.

5. Ett deppigt, dåligt och demoraliserade derby

Jag kan ibland spy på de sliskigt publikfriande texterna som alltid dyker upp i samband med derbyn. Den förnumstiga andemeningen: "Det är kanske inte världens bästa fotboll i allsvenskan, men vi har i alla fall fans i världsklass".

Men efter dagens match... då är man fan nära att ta ett språng in i populismen.

De båda klackarna stod definitivt inte för någon mästerlig insats, men höll ändå ungefär tusen gånger bättre kvalitet än spelet på planen. Ibland behöver man inte linda in det i för många spänstiga formuleringar. Det här derbyt var dåligt, deppigt och demoraliserande.

ARTIKELN HANDLAR OM