Folkligt, festligt - och gräsligt...

Det var några år sedan jag såg en sämre premiär

FOTBOLL

Sju plusgrader, lätt regn, frisparksväder.

14-11 till Hammarby i första halvlek, 27-21 till slut. I frisparkar, alltså.

0-0 i halvtid, till slut 5-1 till Gif Sundsvall. I varningar.

Det var som en allsvensk premiär ska vara: folkligt, festligt, förväntansfullt - men också ett gräsligt dåligt spel...

Fullt välförtjänt i alla fall 1-0 till Hammarby. I mål.

folkfest Långa stunder tråkigt spel - men Hammarbyfansen gjorde den allsvenska premiären till en härlig fest ändå.

Många frågade mej efteråt om jag sett nån sämre premiär.

Jodå, jag har sett många sämre premiärmatcher, även om det är några år sen nu.

Förra årets Örgryte-Helsingborg, 2-0, var en höjdare främst tack vare tre Öis-are som inte längre finns kvar i klubben - Allbäck, Elmander och Samba-Erik - och 1999 års premiär Helsingborg-IFK Göteborg, 3-1, är den bästa premiär jag någonsin sett.

Mot den bakgrunden var det inte mycket till underhållning på Söderstadion.

Värsta syndarna var gästerna som spelade så ängsligt, så orörligt och så utan vilja att befatta sig med bollen, att man till slut måste kolla i programmet om det verkligen var rutinerade herrar som Leif Forsberg, 418 A-lagsmatcher, Hasse Bergh, 132 allsvenska matcher, och Marko Tuomela, 25 finska landskamper, som var därnere.

Frågvisa herrn undrade också efteråt, om jag nånsin sett ett sämre lag på Söderstadion.

Jodå, även det. Många gånger. Hammarby. Många gånger!

Men den här premiären vinner Hammarby rättvist. Sundsvalls enda målchans är ett misslyckat inlägg från vänsterbacken Lasse Oskarsson som Lasse Eriksson tippar till hörna.

Kennedy glimtade till - men för sällan

Andreas Bild planens kung, så långt som det går från den Still-Bild vi såg i samma dräkt för två år sen.

Peter Markstedt kan bli nyttig som bollmottagare längst fram, Kennedy Bakircioglü glimtar till men alldeles för sällan, och i backlinjen blev jag riktigt förtjust i 20-årige Peter Holms vårdade spel. En blivande mittback om något år.

Men mest var det via kämpatag - "stora Hammarby-hjärtan", sa Sören Cratz - som laget knep de tre poäng, som kan vara avgörande i oktober.

Kämpatag och fasta situationer. Målet kom efter ett inkast och lagets bästa period, en kvart i första halvlek, inleddes med den frispark man fick, då Sundsvalls målvakt Fredrik Sundfors hållit bollen för länge.

Liten orsak - stor verkan, skulle man kunna säga.

För oss som alltid kommer att minnas Hammarbys glada 70- och 80-talister, tvingas alla nya generationer i våra ögon att vägas mot artister som bröderna Ohlsson, Mickarna Rönnberg och Andersson, Uffe Eriksson, Putte Ramberg och Klasse Johansson. Inte är det lätt"

Apropå det: förhoppningsvis är det bara i Stockholm något sånt kan inträffa som jag upplevde en kvart före avspark. Där kom Hammarbys meste allsvenske spelare genom tiderna till Söderstadion med biljetter i ena näven, dotter i den andra.

- Stopp! säger då en nitisk vakt som kan sina regler.

- Här kommer du inte in. Du får gå runt till andra sidan.

Så Kenta Ohlsson, 335 allsvenska matcher och 60 mål åren 1967-83, fick vackert ta ett varv runt stadion till rätt entré.

Ville vakten skona Kenta från spelet?

Möjligen hade vakten på känn vilken dålig fotboll som skulle spelas och ville skona Kenta.

Möjligen, men med tanke på vakters normala beteende är detta mindre troligt.

Till sist: Andreas Bild i all ära, men dagens hammarbyit var Roffe Wikström i Bingolotto uppbackad av den mästerlige musikanten Bernt Andersson. Först i Snoddas Nordgrens och Hugo Lindh från Ovanåkers 49 år gamla "Flottarkärlek" och därefter i Nils Ferlins och Torgny Björks "I folkviseton".

"Min lycka är din,

din lycka är min

och gråten är min när du gråter."