Fel igen och igen, domare

Alla kan göra misstag, även våra mest meriterade domare - inför videogransk-
ningar efter matcherna

1 av 4
FOTBOLL

Inga höjdardagar just nu för den svenska domareliten:

Anders Frisk duperad av ”Den Döende Svanen” Andreas till att döma en avgörande straff i söndags;

Martin Ingvarsson blundar för att Hammarbys 1–1-mål mot IFK Göteborg är offside;

Karl-Erik Nilsson missar en solklar straff när MFF-Zlatan får båda benen undansparkade.

Hur var det nu texten löd i Domaredansen?

”Och alla så säja de hå, hå, hå, Alla så säja de nå, nå, nå?”

Jag gillar egentligen inte att skriva om domare.

Dom ska, liksom de gamla wallenbergarna, vara men icke synas. Då är dom som bäst.

Nån gång emellanåt är det dock ofrånkomligt, att man tvingas ta upp även deras beteenden.

Tre felbedömningar – på tre matcher

Som nu när tre flagranta felbedömningar inträffat under några få dagar, och i tur och ordning Trelleborg (mot AIK), IFK Göteborg (mot Hammarby) och Malmö FF (mot IFK Norrköping) drabbats.

Först Anders Frisk i söndags: Andreas Anderssons filmning och den straff som gav AIK segern mot Trelleborg.

På tisdagen Martin Ingvarsson som blundar för att Hammarbys Andreas Hermansson står offside när han gör 1–1 mot IFK Göteborg. Bara IFK-backen Steinar Pedersen finns mellan Hermansson och mållinjen i det ögonblick Hammarbys Mikael Andersson slår den boll som via målvakten Bengt Andersson letar sig till målskytten. Alltså offside!

Straffen på Zlatan var helt given

Någon timme senare missar Karl-Erik Nilsson en solklar straff, när Norrköpings Stefan Alvén sopar undan båda benen på Malmö FF:s Zlatan Ibrahimovic inne i straffområdet.

”Så vilja vi begynna en domaredans, och domaren själf går därinne?” – som det står i den snart hundra år gamla folkvisan.

Det märkliga med dessa tre missar sammantagna är att de utförts av den yppersta eliten i yrket; tre av våra sju Fifa-domare.

Bara Leif Sundell från Borlänge har med sina 192 matcher dömt fler gånger i allsvenskan än de tre nu inblandade.

Sen följer – med de siffror som var officiella inför säsongen: Anders Frisk, Mölndal 143 – Karl-Erik Nilsson, Emmaboda 132 – Martin Ingvarsson, Hässleholm 108.

Alla gör vi misstag nån gång, även elitdomare, och egentligen är väl detta inget annat än ett lustigt – eller mindre lustigt – sammanträffande att tre så stora herrar samtidigt visar sig mänskliga.

Offsiden på Söderstadion var inte lätt att upptäcka, eftersom Blåvitts målvakt Bengt Andersson befann sig på utflykt från plats på linjen, och det hördes inga protester alls mot målet.

Däremot begriper jag inte hur domartrion i Malmö kunde missa kapningen av Ibrahimovic, det var ju en klockren träff på Zlatan.

Till sist ett återbesök i Fallet Frisk–Andreas Andersson.

Jag stödjer Anders Frisks förslag med videogranskningar i efterhand av tydliga regelbrott, jag förstår hans ilska över Andreas uttalande att han kunnat stå upp, och jag trodde heller inte att detta var ett vanligt Andreas Andersson-beteende.

”Andreas är dessutom en kille som aldrig filmar”

Naturligtvis finns det även här folk som vet bättre än jag.

Från Joakim Oskarsson och Claes Johansson får jag tipset att studera det som hände måndag 13 maj 1996, då Öster mötte IFK Göteborg på Värendsvallen.

Matchen slutade 1–1, sedan IFK kvitterat på övertid på straff (Mikael Martinsson). En mycket omdiskuterad straff – utdömd förresten av Martin Ingvarsson – sen Blåvitts Andreas Andersson och Östers Jens Svensson hakat i varandra.

I GP läser jag vad Mats Jingblad, då tränare i Blåvitt, sa:

– Jag pratade med Andreas efteråt. Han svär på att Östers spelare krokade honom, och Andreas är dessutom en kille som aldrig filmar.

Jo, det vet vi ju nu.

Frisk begick felbeslut 1

Lasse Sandlin

ARTIKELN HANDLAR OM