Underbart, överlägset, oförskämt vackert mål

FOTBOLL

Världsklass! Säger jag.

– Förbaskat bra! Det finns faktiskt motståndare som är bra, erkänner Anders Linderoth, Hammarby-tränaren, med beundran i rösten.

Vi talar båda om lillebror Farneruds solomål som avgjorde matchen på Söderstadion och som gör att nu hela tolv poäng skiljer nykomlingen från mästarlaget, Landskrona från Hammarby.

Alexander Farnerud fyllde 18 ungefär när allsvenskan gjorde VM-uppehåll i början på maj men sällan ser man ett så utstuderat skickligt nummer, så både raffinerat och rutinerat, som när Monaco-Pontas lillebror själv springer rätt igenom en hel backlinje; dessutom de fyra spelare som ifjol bildade backlinje i Hammarbys guldlag.

Ja, nu var faktiskt inte alla fyra inblandade utan det som hände var detta: Alexander Farnerud får en passning en bit in på Hammarbys planhalva, följer med och driver bollen med vänster fot samtidigt som Kennedy Bakircioglü trippar med bakom utan att komma åt att tackla, Alexander närmar sig så duon Suleyman Sleyman – Johan Andersson i Bajens högerförsvar, saktar farten, fintar passning, får ”Sulan” att lägga sig ned och Johan A att stanna till, innan Alexander rycker in i straffområdet, där han ensam med Ante Covic både elegant och iskallt kan chippa bollen över Hammarbys 192 långe målvakt.

Nästan som Kurre Hamrin -58

Det var ett underbart mål, så överlägset, så oförskämt vackert, så omöjligt att straff – och även om jämförelsen haltar, då 1958 års mål tog så mycket längre tid, kom jag att tänka på vad denna tidnings Allan Fagerström skrev efter Hamrins 3–1 mot Västtyskland i VM –58:

”...om någon nu efteråt påstår att han dessutom plockade en blomma på vägen och luktade på den så tror jag honom.”

I det läget var Alexander Farnerud ostraffbar.

I fjol inte ett enda mål på 24 div 1-matcher – i år redan fem mål på sju matcher.

Unge Farnerud hade förresten börjat med att redan i första minuten snurra upp Mikael Hellström ordentligt för att sen göra om det några minuter senare.

Hellström bra – i offensiven

Att Hellström med sina vårdade passningar och sitt spelsinne ändå, tillsammans med mittfältets konung Fredrik Winsnes och luftens dominant Peter Markstedt, var en Hammarbys tre bästa spelare visar egentligen bara två saker: ”Hellas” styrka (offensiven) och ”Hellas” svaghet (defensiven).

Enligt statistiken hade Hammarby 19 skott mot 10 för Landskrona, tio hörnor mot fem för Landskrona, och Anders Linderoth påstod att Hammarby också haft de flesta chanserna.

Men då gör nog Bajen-Anders det lite för lätt för sig.

Det han kallar för chanser var ett antal luftpastejer som Peter Markstedt var inblandade i och ett antal situationer efter frisparkar, hörnor och returer på långskott, men inget enda rejält tillfälle spelade man sig fram till – att jämföra med Landskronas båda mål.

Som en gammal hockeyidol på plats, Brynäs-legendaren Lennart ”Tigern” Johansson (39 landskamper, sju SM-guld) sammanfattade:

– För ensidigt. Bara höjdbollar in mot mitten. Alldeles för lättläst för Landskrona. Hammarby måste variera mera.

Skånes LA däremot kokar av självförtroende och laddar nu närmast för måndagens hemmamatch mot AIK på 13:e plats.

”Skånes uruguayare” brukar man kalla BoIS och under arbetet med VM nyligen stötte jag på en annan likhet än de svartvitrandiga tröjorna: den enarmade Håkan Söderstierna, oförtröttlig mittfältare och en av de bästa också på Söderstadion, hade sin motsvarighet i det Uruguay som 1930 tog VM-guld.

Hector Castro hette han, en center som både gjorde Uruguays första VM-mål, 1–0 mot Peru, och Uruguays sista VM-mål, 4–2 i finalen mot Argentina.

Castro var också enarmad, hade förlorat större delen av vänster arm i en olycka när han var liten.

Den skånske uruguayaren Söderstierna är född utan högerarm.

Lasse Sandlin

ARTIKELN HANDLAR OM