Alla krissymptomen finns i Blåvitt

Simon Bank: Är det någon som är överraskad?

FOTBOLL

IFK Göteborgs problem är inte att de förlorat fyra raka matcher, eller att de springer in i väggen mot Malmö FF och AIK.

IFK Göteborgs problem är att det är helt logiskt.

Blåvitt har upplevt sina tyngsta veckor i modern fotbollstid; 1-2 mot Helsingborg, 0-4 mot Malmö FF, strafftorsk mot ett Elfsborg med nio pojkar (eller "män" - Anders Grönhagen jobbar på saken), och förnedrande 0-3 på Råsunda i går.

Dessutom saknas påskrivna kontrakt med fyra nyckelspelare, supportrarna anklagar spelare för bristande klubbkänsla och tränaren Stefan Lundin ser allt mer plågad ut.

Alla krissymptom finns där.

Någon som är överraskad?

Låt oss titta närmare på IFK:s matcher i år:

De har vunnit mot bottenlagen (Gif Sundsvall, IFK Norrköping, Hammarby, Kalmar FF, Halmstad).

De har spelat oavgjort mot mittengänget Örebro.

De har förlorat mot de spelskickliga lagen (Elfsborg, Djurgården, Öis, Helsingborg, Malmö och AIK).

Skälet till det här är inte märkvärdigare än att IFK Göteborg har ett lag som är jämnstarkt med Örebro, starkare än bottenlagen men sämre än topplagen. Blåvitt har inte särskilt många spännande spelare, den ende som hållit riktigt hög allsvensk klass i år är målvakten Bengt Andersson. Blåvitt har ingen Peter Ijeh, absolut ingen Andreas Andersson, de har inte en Kim Källström eller ens en Magnus Källander. Spelare som Tomas Rosenkvist - en av Sveriges absolut största begåvningar de senaste 15 åren - har istället stagnerat och har förtvivlat svårt att prestera något.

Föreningen måste visa visioner

Det är ingen kris om IFK Göteborg inte är med i toppen i år.

Däremot är det kris om de inte inser varför de inte är det.

Supportrarna ropar på "inställning" och "klubbkänsla" - men det är en för billig analys. Självklart gör spelarna sitt allra yttersta när de väl står inför storpublik med matchtröjan på, det gör alla fotbollsspelare.

Felet ligger på ett annat plan.

Inkompetensen på planen är en sak, nu gäller det för föreningen i stort att visa kvalité och visioner.

1900-talets stolta IFK-modell byggde på bra scouting, bra värvningar, bra försäljningar och en tydlig identitet.

Vad har 2000-talets Blåvitt att komma med?

Kviberg och ungdomssatsningen? Visst, det är lovvärt och riktigt. Men sedan då?

Blåvitt inget topplag - i alla fall inte i år

Är Roger Gustafsson rätt chefsideolog i en ny fotbollsvärld där "klubbkänsla" är ett ord som kräver en motprestation? Är IFK Göteborg rätt klubb för en ung spelare som vill få den bästa utbildningen för att sedan ta steget ut till pengarna i Europa? Är IFK Göteborg rätt rustat för att locka publik och sponsorer till sig i en stenhård konkurrens?

Om svaret är "nej" så är det kris på riktigt.

Om svaret är "ja" så kommer Blåvitt tillbaka dit de hör hemma - till Sverigetoppen.

Men det kommer inte att hända i år.

ARTIKELN HANDLAR OM