”Jag har alltid koranen med mig till match”

Djurgårdens succémålvakt Rami Shaaban om konkurrensen med Andreas Isaksson, livet som proffs i Egypten och sin muslimska tro

FOTBOLL

Han har ett finskt förnamn, ett arabiskt efternamn och sitter på jobbet medan lagkamraterna slår ihjäl en träningsfri dag på golfbanan.

Rami Shaaban är inte som andra fotbollsspelare.

Inför kvällens derby mot AIK berättar Djurgårdens succéman om sin brokiga karriär, sina framtidsdrömmar och sin Gudstro.

– Till match har jag alltid koranen med mig. Jag tar handduken över huvudet och ber sedan några suror ur den. De andra spelarna vet inte vad jag gör när jag sitter och rabblar för mig själv, men de har inte frågat, säger han.

Foto: MATTIAS CARLSSON
Rami Shaaban fick chansen i Djurgårdens mål – och tog den. Om konkurrensen med Andreas Isaksson säger han: ”Konkurrens är bra, det får spelarna att höja varandra”. I kväll vaktar han målet i derbyt mot AIK.

Innan Djurgården springer ut på Råsunda kommer han att upprepa den där proceduren, men för AIK lär inga böner hjälpa. Avstängningarna på Krister Nordin och Svante Samuelsson, den långa skadelistan och inte minst Rami Shaaban talar för Djurgården.

– Jag utgår från att jag ska spela och hoppas att jag har kvar mitt facit efter matchen. Jag har ju spelat ett derby – och vunnit det, säger han.

Ja, ni kanske minns själva. Djurgården petade VM-resenären Andreas Isaksson, slog Hammarby och sedan dess har den för många okände Rami Shaaban fortsatt att imponera. I de två senaste matcherna, mot IFK Norrköping och Kalmar, har han hållit nollan. Få allsvenska målvakter uppträder med samma lugn.

Men det måste ha varit nervigt att få göra allsvensk årsdebut mot Hammarby.

– Ja, det hade varit lättare att möta ett annat lag på bortaplan i första matchen. Det var nervöst, men det gäller att vända det till något positivt, inse att man är privilegierad som får spela ett derby.

Det låter som en sådan där sak som är lätt att säga...

– Ja, men jag ville bara ut och spela, ut och prestera. Det var vad jag kände. Jag ville ha en bra start, fick ta några lätta bollar i början och sedan var jag inne i matchen. Jag trodde att det skulle bli svårt att sova natten före matchen, men jag sov faktiskt bra. Om det hade varit för några år sedan hade det däremot inte blivit många timmars sömn. Jag kom ihåg premiären i Egypten. Då blev det bara två-tre timmar. Nu är jag lugnare och kan kontrollera nerverna på ett annat sätt. Jag är 27 år, har suttit på bänken och varit ordinarie i superettan.

Djurgården genomförde ett kortare träningspass i går på förmiddagen. När de andra spelarna spreds vind för våg åkte Rami Shaaban till Råcksta.

Han brukar göra det.

Det är där, på Vattenfalls dataavdelning, dubbelarbetaren har sitt andra jobb.

– Jag tycker det är skönt att få distans till fotbollen och brukar även jobba en del hemifrån, säger Rami Shaaban.

Bakom den omtalade målvakten döljer sig en mer eller mindre anonym person, Malins man, Gabriels pappa, en i princip heltidsarbetande fotbollsspelare med villa, gräsmatta och maskrosor i Trollbäcken.

Hela hans ungdom handlade om idrott. Det blev bandy och seger i juniorallsvenskan med Gustavsberg, ett DM-guld i squash, ishockey och fotboll – som försvarare.

– Jag började som målvakt väldigt sent. Första matchen spelade jag som 15-åring, fick hoppa in när vår målvakt blev skadad. Jag tyckte det var kul. Dessutom gick det bra. Vi vann med 2–0. På den vägen är det, säger Rami Shaaban.

Han har ett märkligt namn och en lika märklig karriär. Som 20-åring åkte han till Kairo för att studera ekonomi och marknadsföring, men innan han hade öppnat böckerna var han en av spelarna i ett av ligalagen.

– Min mamma kommer från Finland, pappa från Kairo. Det var därför jag spelade fotboll i Egypten.

Hur utvecklades du där?

– Folk frågar ofta hur det var där nere och hur jag utvecklades som fotbollsspelare, men jag utvecklades mest som människa.

På vilket sätt?

– Jag såg hur svårt folk hade det. I Sverige tar vi så mycket för givet. Det ska finnas varmvatten, och går elen blir man lamslagen. Där fick jag se mycket misär och bara ett kvarter därifrån kunde det vara en sådan lyx som inte finns i Sverige. Jag hade kompisar som var otroligt rika och andra som hade det väldigt svårt.

Var det någon speciell händelse som påverkade dig?

– Ja, vi var fem–sex spelare i truppen som hade U21-kontrakt och det var inte så bra om man ser till lönerna. Inför matcherna brukade vi spela två-mål och då fick tre spelare sitta vid sidan av. En gång blev det jag och två andra juniorer. En av dem sa till mig: ”Hur fan ska jag kunna försörja min familj när jag inte får spela och får matchpremier?” Det här året var så viktigt för dem. Fick de inget A-kontrakt visste de inte vad som skulle hända. Hela deras karriär hängde på det. I Egypten finns inget socialt nät. De får inte en krona av staten. De hade ingen säkerhet, kanske tjänade tusen spänn i månaden och på den lönen skulle de försörja sin familj. Där kan vi tala om press. Hela familjen satt och hoppades på dem. Den här killen var helt förstörd.

Han spelade först för Zamalek, sedan för Tahad Osman. 1997 flyttade han hem för att fortsätta karriären.

– Det började med att ”Snuffe” ringde mig i Egypten när han tränade Nacka, berättar Rami Shaaban.

Han föll för locktonerna, gjorde succé i sin nygamla klubb och kunde snart välja och vraka mellan anbuden.

Helsingborg såg honom som Sven Andersson ersättare, men det blev Djurgården och en återförening med Åkeby.

– Jag kände att jag hade ”Snuffes” förtroende. Det betyder mycket när man kommer till en ny klubb och i superettan gick det ju bra för hela laget, säger Rami Shaaban.

Han glömmer aldrig 2000, då Djurgården tog sig tillbaka till allsvenskan. Laget vann serien, Rami stod 29 av 30 matcher och var ohotad som förstemålvakt.

Den 18 januari året därpå förändrades allt.

Hur mådde du då?

– Var det då Isaksson kom? Aha, jag förstod det.

Isaksson heter Andreas i förnamn och stack från lilla Trelleborg till ruskigt stora Juventus som 17-åring. Plötsligt stod han där på Stockholms Stadion, och drog på sig en djurgårdströja till ljudet av smattrande kameror.

– Det var förståeligt att de köpte en ny målvakt. Det är bra med konkurrens, det får spelarna att höja varandra. Klubben klargjorde att det inte hade något att göra med att jag skulle vara dålig, säger Rami Shaaban.

Trots miljonvärvningen fick Rami stå i de första allsvenska matcherna, men mot Örebro i den tredje omgången var han ute och cyklade. Följden blev en plats på avbytarbänken, där han höll på att växa fast.

Det är i en sådan situation målvakter kräver att bli sålda eller utlånade till en annan klubb.

Men Rami Shaaban är som sagt inte som andra fotbollsspelare. Han gjorde sitt yttersta på varje träningspass för att visa att han trots alla tvivel är nummer ett.

Det tog över ett år och ytterligare en tuff petning, men när Djurgården möter AIK på Råsunda är det han som tar plats mellan stolparna.

Vad har ni för relation, du och Andreas?

– Det funkar bra. Vi umgås inte privat, men det har sin förklaring. Det är ju en viss åldersskillnad mellan oss.

Hur beskriver du dig själv?

– Jag försöker inte engagera mig i det jag inte kan påverka, som om någon tränger sig in framför mig i en bilkö. Ska jag tuta och skrika då? Nej, det gör ingen nytta. Det jag inte kan påverka ödslar jag inte energi på. Det låter kanske lite kallt i vissa fall, men det handlar om att vara så positiv som möjligt. Jag tror att bollen studsar ens väg då.

Tror du på Gud?

– Ja, jag är muslim. Jag är inte någon fanatiker, men äter inte fläsk och dricker inte alkohol. Jag ber då och då och önskar att jag kunde göra det oftare.

Har du aldrig tvivlat, med tanke på det du upplevde i Kairo?

– Nej, jag tror att det här livet är en test. De som har ett elände där nere tror också på Gud, att det är ett test för att se hur de bearbetar det. Lyckas man hamnar man i himlen, misslyckas man hamnar man i helvetet.

Ber du inför matcherna?

– Jag läser suror, olika kapitel, och har koranen med mig till matcherna.

Vad har du mött för reaktioner från de andra spelarna?

– Inga alls. Jag tar handduken över huvudet. Det vet egentligen inte vad jag gör och det är ingen som har frågat. Det jag säger hade kunnat vara vad som helst.

Vad har du för drömmar?

– Att min familj mår bra och att vi trivs ihop. Det är det primära. Fotbollsmässigt handlar det om att lyckas, att bli någonting.

Det är du ju redan...

– Jag är inte nöjd med att spela i allsvenskan. Jag delar alla pojkars dröm, att bli proffs. Det är ett mål jag har, säger Rami Shaaban.

Sedan finns det ju något som heter landslaget...

– Ja, det har jag faktiskt också som ett mål.

Varför inte?

Håller han kvar Andreas Isaksson på bänken lär snart herrarna Lagerbäck och Söderberg leta efter en ny tredjemålvakt.

Har spelat för Fisksätra och Zamalek

Stefan Holm