Djurgården - sexigast norr om Leverkusen

FOTBOLL

1966 var ett fenomenalt år för Djurgårdens IF. Klubben vann SM-guld och Stefan Rehn föddes.

Nu kan det vara dags igen.

För guld, alltså.

Inget lag i Sverige spelar bättre än Djurgården gjorde i går.

Derbyspöket fick bäras ut bakvägen från Råsunda vid kvart i tio-snåret i går. Djurgården, som inte slagit AIK sedan 1995, hade klippt det i bitar och gjort det med det sexigaste anfallsspel som finns att se norr om Leverkusen.

Det som varit omständligt rulla-runt-och vända-hem-spel blev plötsligt ett blixtrande direkt och effektivt spel.

Att Blåränderna kan trilla boll (som man sa på 60-talet, fast inte om Djurgården) visste vi, men nu omsatte de det i riktig fotboll också, sådan som ger målchanser och mål.

Tack för det.

Tack för underbara artister som Andreas Johansson, Lolo Chanko, Rami Shaaban och den store Kim Källström.

Tack för uppvisningen.

En avsaknad av en riktig striker

Showen har både sina förklaringar och sina följder.

Följderna, först:

Djurgården kan ta SM-guld. Det går inte att blunda för det längre. Jag tror inte att de vinner, avsaknaden av en effektiv striker har varit för tydlig för att jag ska tro på dem i tuffa höstmatcher. Malmö FF har S:t Ijeh, Öis har trance-brassarna. Och Djurgården har chansen.

Gemensamt för alla tre är att de har en tydlig spelidé både i försvar och anfall, mest överraskande är att det gått så snabbt för Tom Prahl att dreja ett topplag.

Förklaringarna då:

Djurgården slapp möta Andreas Alm, Krister Nordin och Svante Samuelsson - tre fysiska rakt-på-sak-tuffingar som står för allt som AIK saknar just nu.

AIK hade enorma problem.

Deras ytterbackar tog högt utgångsläge i uppspelen, en offensiv tanke som bygger på att mittbackarna ska hitta passningar som ger AIK ett bra läge att anfalla brett, med mycket folk. Det blev katastrof.

Försvar - bästa anfall

Djurgården klev upp med tre-fyra spelare och skar av alla uppspelsmöjligheter utöver de långa. Om och om igen bröt blåränderna AIK:s uppspel högt upp - precis så gör man mål i modern fotboll.

Defensiven gav Dif en superb offensiv.

Offensiven gav dem ett superbt resultat.

Ingen kan protestera mot resultatet, och ingen kan snacka bort AIK:s kris. Om Gnaget missar en plats i Europa lär Stefan Södberg sätta en röd prislapp i nacken på Andreas Andersson och bjuda in kontinentens proffsklubbar på en kopp kaffe.

Däremot är det pinsamt när folk ventilerar sin skadeglädje mot kaxiga AIK och deras storsatsning som inte burit.

Sverige behöver fler klubbar som vågar, inte färre.

Den som undrar varför kan beställa en VHS från Partizan-Hammarby.

I våras pratade jag med en lycklig klubbledare från Halmstad.

- Om Jonas Thern misslyckas som tränare är det något fel på fotbollen, sa han.

Fjorton omgångar och elva HBK-poäng senare är det lätt att konstatera att det är fel på något i alla fall. Thern är oerhört illa ute. HBK har köpt bra spelare, men saknar vad de behöver mest av allt.

Målskyttar - och självförtroende.

Det blir en kall höst på Örjans vall.

Alexander Farnerud, Alexander Farnerud, Alexander Farnerud. Hans drömmål mot Örebro visar att the BoIS are back in town - och att Landskrona har allsvenskans härligaste komet i år.

Jag blir så glad att jag inte kan sluta skriva det:

Alexander Farnerud.

IFK Göteborg-GIF Sundsvall 0-0. Vad övrigt är, är tystnad.

Har allsvenskan någonsin haft så många, så bra målvakter?

Jag tror inte det.

Balász Rabóczki, Fredrik Sundfors, Bengt Andersson, Dick Last. Det finns fler. Framför allt finns Rami Shaaban.

I går gjorde han en sådan där räddning som en målvakt gör en match på hundra.

För andra matchen i rad.

Shaaban är en perfekt målvakt; atletisk, följsam, klok, reflexsnabb, stark i luften och med bra fötter. Att den finsk-egyptisk-svenske muslimen är landslagsstoff kunde alla och Allah se i går.

Simon Bank

ARTIKELN HANDLAR OM