Förnuftet vann - men domarnas säkerhet är bara värd 40 000 kronor

FOTBOLL

Djurgården leder allsvenskan, efter en viktig seger i går.

Förnuftet slog reglerna, 1-0.

Jag är glad för det, men det finns en fråga som ligger kvar och skaver som tigerbalsam i ljumsken:

Vill DU döma allsvensk fotboll?

Minns ni Johan Karlsson?

Eftersom jag är en sydsvensk lantis lever jag fortfarande kvar i övertygelsen att fotbollsmatcher ska avgöras på gräs. Inte på grus, inte på snö, inte på plast (eller vad det nu är som storstadsungar står ut med) - och definitivt inte på skrivbord.

Hipp hurra, alltså.

För fotbollens skull.

Djurgården leder allsvenskan för att de har varit Sveriges bästa lag hittills i år, att straffa deras spelare och tränare för vad några virrhjärnor gör på deras läktare vore löjligt. Ett poängavdrag skulle dessutom ställa till med ett totalt kaos.

- Teater i fotbolls-Sverige, sa Sören Åkeby.

Jo, teater. En dålig tragedi.

Fotboll, som all idrott, måste vara rättvis för att vara giltig. Det är ett grundfundament. Om man fuskar med domsluten (som i konståkning) eller mutar sig fram (som Olympique Marseille) har man skaffat sig otillåtna, reella fördelar på planen - och ska straffas på planen.

Om spelare eller ledare bär sig regelvidrigt åt på planen så ska de också straffas på planen.

Men det har varken Djurgården eller Hammarby gjort i det här fallet.

Därför känns böter rätt.

Allsvenskan ska avgöras på gräs.

Det är en självklarhet för oss fotbollsälskare, men det är det inte för fotbollförbundet.

Jag vet inte om ni minns Johan Karlsson?

Det är ett namn som lätt kan glömmas bort, Elfsborg gjorde det i fjol och straffades med poängavdrag, trots att inte en människa kunde påstå att de vunnit någon reell sportslig fördel när de slarvade med sina övergångspapper.

Jag tyckte att det straffet var fel och jag tycker att det straffet var fel - och jag förstår de Elfsborgssupportrar som funderar över det rättvisa i att Djurgården nu klarar sig undan. De jämför äpplen och päron, men jag förstår dem.

Domarna undrar: Var går gränsen?

Vad jag inte förstår är domarna.

Vad får dem att kliva in på en plan för att få allt möjligt kastat efter sig; svordomar i bästa fall, bengaliska eldar i sämsta fall? Varför gör det det?

Nu vet de i alla fall vad deras säkerhet är värd. 40 000 kronor.

En normal allsvensk månadslön.

TU valde att inte bedöma den inkastade rökfacklan som "våld mot domare" - jag gissar att många domare i dag frågar sig var den gränsen går.

Är det okej att träffa i magen?

Är det okej att kasta en fackla från tio meter, eller tjugo?

Andemeningen i den berömda paragraf 13 är att skydda domaren från våld på planen, men jag önskar att det fanns en tydligare och strängare straffskala, en skala som gjorde att den anonyme "supporter" som bestämmer sig för att stötta sitt lag genom att göra saker som skadar eller kan skada en spelare eller domare får ett förbannat bra skäl att tänka sig för.

40 000?

Jag vet inte.

Böter är på tapeten över hela Europa. Århus fick i går veta vad det kostar när fem "supportrar" springer in på planen efter en match.

Det kostade 5 000 danska kronor. Och i Spanien snackas det om vilket straff som ska drabba Real Betis efter det eldiga fjolårsderbyt mot Sevilla, där bland annat raketer sköts mot motståndarläktaren. Nuvarande förslag ligger mellan en halv och en hel miljon kronor i böter.

Tydligare regler efterlyses

Jag önskar mig att varje domare, varje spelare, fick veta att deras säkerhet är värd mycket när de går in på planen för att göra sitt jobb.

Om jag vore domare skulle jag inte tycka att 40 000 kronor är i minsta laget.

Om jag vore beslutsfattare skulle jag se till att allt blev tydligare.

Så att matcherna kunde avgöras med tydliga regler.

Och på gräs.

ARTIKELN HANDLAR OM