Det var en avslutning som hämtad från filmen

FOTBOLL

Kim sa att "det är som en saga".

Kim är så klok.

För ni kan säga och tycka och tänka vad ni vill, men om ni inte gillar sagan om trollgubben Jan Stefan Rehn så har ni inte fattat någonting.

Det finns ögonblick i idrott som är så allmängiltiga i sin dramaturgi att det inte längre spelar någon roll vilken färg man har på halsduken. Man ryser ändå.

Som jag rös i går.

När Djurgårdens spelare sprang ärevarv runt Stockholms Stadion satt jag fortfarande och kisade för att se när eftertexterna skulle rulla fram, men det gjorde de aldrig.

Verkligheten mötte dikten - och slog knock.

Klart att Stefan Rehn ville grina.

Djurgårdens älskade lagpappa kom till sin sista match på Stadion för att hyllas av fansen, kanske hjälpa laget att ta tre poäng och få en del av kakan när allt beröm delades ut efteråt.

Och så slutar det så här.

Lagpappan fick inte en del av kakan.

Han tog hela jäkla bageriet.

Stefan Rehn gjorde det avgörande målet, han avslutade matchen med ett fenomenalt dribblingsnummer - och när slutsignalen gick var det han som seglade i luften och tog emot bollen på huvudet i ett fruset ögonblick.

The End.

Lagpappan rider in i solnedgången med prinsessan, halva kungadömet och Lennart Johanssons pokal i ryggsäcken.

- Jag är grinfärdig. 36 år och grinfärdig, det går ju inte", sa Stefan Rehn.

Så dags hade han alltså redan trotsat allt som "inte går" så en eller annan pensionärstår gjorde varken till eller ifrån.

Jag frågade vad Kim Källström tyckte.

- Det är som en saga. Han har spelat elitfotboll i tusen år, och så fixar han kanske guldet på den sparken - det är fantastiskt att få vara med och uppleva det, sa han.

Jag håller med.

I mitt hjärta kommer det alltid att finnas större plats för typerna som smakar peppar, snarare än vanilj. Hellre Vinnie Jones-typerna än korgossarna, hellre en Claudio Gentile än en Denilson. Men mot sådana som Stefan Rehn finns det inget försvar. Han hyllas fortfarande som en kung av IFK Göteborgs supportrar efter varje match, och i Djurgården är han ännu större än så. Rehn är en snäll typ, en vaniljtyp, men han är också en fantastisk fotbollsspelare som förtjänar ett fantastiskt slut.

Det fick han i går.

"Lilla Vargen" var grinfärdig - och inte ett öga var torrt i salongen.

Ni behöver inte njuta av filmen.

Men håll med om att den manliga huvudrollsinnehavaren var underbar.

Många säger så här "Det är en seger för fotbollen att Djurgården vinner".

Skitsnack.

Det finns inte bara en sorts fotboll, det är det som gör hela konceptet så briljant. Det som är en seger för fotbollen är att det lag som tar flest poäng vinner, och att det lika gärna kan vara ett lag som spelar stengrå kraftfotboll som ett lag som trillar boll som i Nike-reklamen. Malmö FF var Sveriges bästa och roligaste lag i somras, Örgryte har också varit det i perioder - om de hade tagit flest poäng hade de varit värdiga mästare.

Nu verkar det bli Djurgården, och det är inget snack om att de förtjänat det.

Det är en seger för en begåvad satsning och en charmerande spelidé.

Inget annat.

ARTIKELN HANDLAR OM