I kväll darrar hela fotbolls-Sverige

Såpoperan allsvenskan kan ta slut utan ”cliff hanger” – bättre sportdrama än det här serveras helt enkelt inte

FOTBOLL

I kväll är det dags.

Ladies and gentlemen, mina damer och herrar, spelare och domherrar, bollkallar, klacksupporters och kostymer, ja även ni dårar som missförstått fotbollen för en sandlåda eller boxningsring: I kväll är det dags, i afton runt klockan 21.50 kan det vara avgjort och klubbat det vi spekulerat i, hoppats och våndats över sedan nyår.

Allsvenskan, hetare än den varit på 30 år, går in på målrakan när den 25:e och nästa sista omgången nu blir komplett. Resultaten i matcherna Malmö–AIK, Hammarby–Göteborg och Norrköping–Örebro KAN mycket väl innebära att den allsvenska kartan får ritas om så radikalt att Lantmäteriverket behöver kallas in.

För känn på dessa fullt rimliga scenarior:

Förlust för IFK Göteborg samtidigt som IFK Norrköping vinner. Det är då i praktiken klart att mäktiga Blåvitt, svenska mästare fem gånger på 1990-talet, nyss kaxiga motsåndare till Manchester United och Milan, att den klubben möter Boden i superettan nästa säsong. Även vid bättre resultat för göteborgarna finns runt hörnet ytterst ovissa kvalmatcher mot, av alla lag, Västra Frölunda.

Minst ett klassisk lag försvinner

ELLER om Göteborg vinner på Söderstadion, parallellt med att Norrköping tar tre poäng på Idrottsparken. Då är fjolårets svenska mästare Hammarby i högsta grad involverade i nedflyttningsstriden. I det läget kan Bajen plötsligt vara de ”enfaldiga mästare” som Blåvitts fans gillat att kalla dem de senaste dagarna. Extasen på Medborgarplatsen ett år senare utbytt mot framtidsutsikten BK Forward borta.

Även om Norrköping åker ur försvinner en definitiv klassiker, det ska inte heller glömmas, derbyna mot Sylvia tröstar nog inte ens Göran Persson.

Och då har vi inte ens kommit till guldstriden.

Så sent som den 11:e augusti var det svårt att se andra än Malmö FF som mottagare av Lennart Johanssons pokal. MFF slog den söndagen Djurgården på Stockholms Stadion med 4–3. Efter en halvtimme var ställningen 4–1, känslan av förnedring gick att ta på i östermalmsbrisen.

En månad senare, efter 5–2-raderingen av IFK Göteborg inför 43 000 på Nya Ullevi, talade det mesta för att Erik Hamréns gedigna lagbygge i Örgryte skulle leda till kortege genom Olskroken och Bagaregården.

Men bara ytterligare en månad senare är situationen återigen en helt annan.

Nu kan guldstriden tyckas nästan avgjord i Djurgårdens favör efter deras torsdagsvinst mot Sundsvall. Men en MFF-seger mot AIK sätter ändå en glödgad blåslampa mot Djurgården. Som i sådant fall troligen MÅSTE ta poäng mot Elfsborg, borta i avslutningen, för att bärga klubbens första guld sedan 1966. 27 tillresande 08-bussar kan i det läget vara lika stressande som stöttande.

Dramatik vi inte kunda ana

Möjligen fanns det i vintras indicier som talade för en ovanligt oviss allsvenska: Hammarbys sensationella guld, Djurgårdens hårdsatsning med Kim Källström som karismatiskt nytillskott till ett redan intressant lag, Malmös klara målsättning att nå Europa, starka nykomlingar, ännu fler derbyn, rationella Örgryte, Helsingborg finns alltid där, liksom AIK, Göteborg.

Detta och det fortsatta allsvenska draget i såväl supporterkretsar som i media kändes helt klart lovande.

Men fantasier om dramatik som den vi nu står för, det fanns nog knappast ens hos dem som var så upphettade under ”Silly Season” att de månaderna innan premiären hängde med till lägren på spanska La Manga.

I TV:s såpoperor talar de om ”cliff hangers” när varje avsnitt slutar med en dramatisk incident för att tittaren ska återvända nästa vecka.

Manusförfattaren till allsvenskan har detta år varit så skicklig på ”stuphängare” att han eller hon omedelbart borde höra av sig till Strix Television eller någon annan av såpafabrikerna, det blir omedelbar anställning.

Det första skickliga manuset skrevs redan i omgång ett. Då nykomlingen Landskrona slog grannen och storebror Helsingborg med sanslösa 6–2. Åtta skott inom målramen resulterade i sex mål. Redan när Danijel Milovanovic gjorde 1–0 i den 19:e minuten av allsvenskans premiärmatch – det här var dagen före den riktiga starten – borde vi kunnat tolka vartåt årets allsvenska barkade.

Mycket riktigt: senare i samma omgång förlorade såväl AIK som Hammarby hemma. Medan Blåvitt, ”bara” i det läget, fick 1–1 på Gamla Ullevi mot Örebro.

Vi var då i början av april men anade ändå inte, trots tecknen i skyn, dramat som skulle följa.

Men ganska tidigt blev det spektakulära mönstret mer uppenbart: Djurgårdens ständigt höga och eleganta svansföring och därtill lånet av Johan Elmander från Feyenoord, Malmös eminenta Ijeh-toppar och förvånande svackor, AIK:s tre tränare innan Dusan Uhrin till slut var kvar vid rodret, insikten att modellen IFK Göteborg överlevt sig själv, Örgrytes utsökta system och nyinskaffade brassar, Hammarbys återkomst till vardagen, Helsingbors bleka nuna, Landskronas fågel fenix-start följt av fritt fall, Norrköpings lindansande till sensationella publikskaror, Gif Sundsvalls äckligt disciplinerade Rosenborg-imitation, Elfsborgs ungdomliga berg-och-dal-bana, Halmstads stolpe-ut-mardröm som Jonas Thern vaknade ur först i fem i tolv, Kalmars tillkortakommande trots goda ambitioner.

I slutänden var det bara ett lag, Örebro under Mats Jingblad, som presterade ganska så exakt vad man förväntade sig av dem.

Alla andra över- och underproducerade i en salig mix. Åtskilliga tränare lär ha fått en släng av narkolepsi den här säsongen. Men för oss betraktare utvecklade det sig till den bästa svenska sportshowen på åratal. Vi har inte mycket av glitz och glamour i det här landet, men vi har allsvenskan.

Stundtals var ALLA lag involverade i antingen tätstriden eller bottenditot. Vissa, som AIK och Sundsvall, sneglade på en och samma gång mot Uefacupen som mot nedflyttningsspöket, och då var vi ändå framme vid den 20:e omgången.

Hockeynivå så sent som 1998

Helt rättvist så har publiken återvänt i massiva skaror. De som helt nyss dödförklarade allsvenskan är märkbart tysta ett år när publiksnittet kommer att hamna över 10 000 per match. Det gör vår högsta serie till en av Europas 10 hetaste ligor. Större än den belgiska, större än den portugisiska, dubbelt så populär som de hyfsat välrenommerade proffsligorna i Österrike och Schweiz, de övriga nordiska förstadivisionerna rodnar vid jämförelser.

1992 hade allsvenskan ett snitt på 4 194. Så sent som 1998 låg det på hockeynivå,

5 647. Redan i årets 22:a omgång passerades den totala publiksiffran efter fjolårets 26 omgångar. För att hitta ett lika bra publikår får vi gå tillbaka till 1968, då i snitt 10 159 såg Åtvidabergs Ove Eklund bli skyttekung medan landet nynnade på Beatles ”Yellow Submarine”.

Oavsett upplösningen i tätstriden känns det neutralt betraktat som att det är de tre rätta lagen som finns där. Djurgården, Malmö och Örgryte är de svenska klubbar som i nuläget kan överbrygga den ocean som öppnat sig till kontinenten. AIK kunde varit med i uppräkningen, men precis som i fallet Helsingborg tycks det som om Solnaklubben effterlyser en lätt omskakning efter en serie goda år.

Men detta är ingenting mot vad Göteborg behöver. Den klubben tycks i behov av en vända i en effektiv drinkmixer. Redan reaktionen på årets miserabla insats talar för det. När tog man verkligen nedflyttningshotet på allvar?

Knappast då tränaren Stefan Lundin steg undan. I det skedet sneglade man fortfarande bara uppåt i tabellen. Håkan Milds återkomst var i sig en garanti för att strecken inte skulle behöva tangeras. Känslan är att man inte insåg vad som var å färde förrän efter Öisderbyt i september.

Ett år i superettan kanske är bra

Det är att skjuta på sittande fågel, åtskilliga andra har redan konstaterat det, men frågan är om inte Blåvitt skulle må BRA av ett år i superettan. Det är inte bara tillfälligheter att såväl Djurgården som Malmö nyligen varit nere och vänt i superettan. Lyckas man bara hålla näsan över vattnet kan det stålbadet vara vad som behövs för att rensa i dammiga rum. Trots att IFK Göteborg blött ekonomiskt efter de senaste stora åren, 80 miljoner har sedan mitten av 1990-talet ramlat genom ett grovmaskigt nät uppspänt vid Kamratgården, finns här ockå en historisk position som gör klubben mindre benägen till total kollaps än exempelvis IFK Norrköping.

Men där finns också europeiska exempel som Torino och Olympique de Marseille, där man ALDRIG riktigt kommit tillbaka till toppen. Så visst finns det långt fler skäl än Bodenresan som talar för att Blåvitt med näbbar och klor ska försöka undvika degradering.

Malmö–AIK, Hammarby–Göteborg, Norrköping– Örebro. Är du inte där eller ser matcherna på TV kommenderas härmed ”Sportradion” på. Naturligtvis. Bättre sportdrama serveras helt enkelt inte på svenska arenor.

Mer om allsvenskan:

Lars Nylin ([email protected])