Drömmar om en svunnen tid

...men redan under de gyllene IFK-åren hade kamraterna svårt att få ekonomin att gå ihop

FOTBOLL

IFK Göteborgs grundare ville spela i Örgryte.

Och redan för 98 år sedan var det problem med pengar som slösades bort.

Och visst har föreningen rasat ur allsvenskan tidigare.

Inför dagens ödesmatch mot Kalmar FF kan Sportbladet berätta om blåvita historiekapitel som många ”kamrater” helst glömmer bort.

Foto: aftonbladets bildarkiv
IFK Göteborg var ett topplag i Europa – men klubben har ofta haft svårt med ekonomin.

Det har stormat runt Kamratgården.

Många är helt knäckta och får svårt att återhämta sig.

Kanske är det vi upplever i höst en ordentlig snyting ur historien.

För det var en gång...en sommarkväll för snart 100 år sedan, 1903, som en ung man storögt tittade på när Örgryte tränade. Spelarna ”sparkade läderkula” vid Balders Hage och var bäst i Sverige.

Den unge mannen var John Säwström, oftast kallade ”Säwa” av sina arbetarvänner.

I IFK Göteborgs minnesbok från 1954 minns han sin dröm om spel Öis:

”Det var väl i första hand med tanke på att få spela för de röd-blå som alla fotbollsbitna grabbar i Göteborg gjorde allt vad de kunde för att förkovra sig i fotbollens ädla konst.”

Det var därför unga grabbar tränare, alla ville de spela i Örgryte.

Utslängda från Öis-träningen

Och den där kvällen, tillsammans med några kamrater från hemkvarteren runt Annedal, lyckades Säwa snacka till sig en chans att få delta i träningen. Lyckan var fullständig – men kort:

”Glädjen blev tyvärr inte långvarig, ty efter en stund kom vaktmästarn med meddelande från en av de ledande Öis-arna, att alla som inte hade medlemskap i Sällskapet skulle lämna planen. Till den kategorin tillhörde jag och trots att jag i det längsta försökte dölja min identitet, så befann jag mig i alla fall efter en stund bland åskådarna till träningen”.

Blåvitts blivande grundare ville egentligen bli rödblå – men kunde inte, årsavgiften var för dyr.

Ett år senare, en dag långt in i september, vandrade Säwa rastlöst ner till Heden, som ju var en naturlig mötesplats. Vid en drickautomat träffade han ”Lång-Arthur” Andersson, som plockade fram ett nummer av tidningen ”Förgät mig ej”.

– Du, Säwa, vad säger du om det här? sa han.

I tidningen fanns en notis om att de allt vanligare IFK-kretsarna, för unga idrottare, inte fanns representerade i rikets näst största stad.

Säwa och ”Lång-Arthur” funderade en stund och bestämde sig för att göra något åt det, här fanns ett tillfälle att starta en egen förening.

Den 2 oktober träffades Säwa och andra intresserade i en lägenhet på Västergatan. En hel kväll diskuterades bildandet av IFK Göteborg, krets 39.

Det första officiella klubbmötet hölls redan två dagar senare, till bullar och kaffe på Café Olivedal, på Sveaplan. Den kvällen bestämdes att blåvitrandiga trröjor och blå byxor var rätt uniform.

Efter tre spelade matcher, alla med seger, behövde klubben pengar. En basar i Exercishuset drog in en förmögenhet på 900 kronor – men det dröjde inte länge förrän pengarna var använda.

Som en passning till dagens ekonimiansvariga finns följande kommentar nedskriven i en blåvit klubbok från 1919:

”Ekonomin har emellertid aldrig varit Kamraternas starka sida”.

Redan 1908 blev IFK Göteborg svenska mästare, det första mästerskapet av kommande sjutton.

Men tre år senare blir föreningen utesluten i seriespelet. Orsaken är en tvist med Svenska Fotbollförbundet i Stockholm, som straffar IFK för att de dragit sig ur en ny turnering som samlat de flesta andra storlag.

Det var en turbulent tid och från dåtida klubböcker går att läsa:

”Även av inre strider har vår förening skakats synnerligen våldsamt. Det är strider som präglats av både hetsighet och hänsynslöshet.”

Begravningsakt för 10 000

Tränare fick sparken även då.

Så sent som 1938 kom den första stora motgången. Tusentals supportrar följde nu laget och kunde läsa rubriken i en stor tidning:

”Sorti i begravningstakt inför 10 000 åskådare”.

IFK trillade ur allsvenskan efter förlust mot Elfsborg i sista matchen. Men gästspelet i en längre division bara ettårigt.

Därefter börjar den moderna sagan.

Spelade som Gunnar Gren, Bengt ”Fölet” Berndtsson och Bertil ”Bebben” Johansson debuterar i de blåvita tröjorna. Gren är bäst, Fölet spelar mest och Bebben älskas av flest.

En sommardag 1960 står en tidningsförsäljare och skriker på Stigbergstorget. Han är lyrisk efter en gudabenådad frispark av Bebben och kallar IFK Göteborg för ”Änglarna”. Det nya smeknamnet får snabbt fäste hos supportrarna.

1969 blir Blåvitt svenska mästare för sjunde gången, nu med Reine Almqvist som skyttekung.

Redan året efter åker laget ur.

Från tårar av guld, till hjärtskärande sorg, på ett år.

Få supportrar klarar att hantera vreden, en höstdag 1970. När det återstår fem minuter av sista seriematchen mot Örebro stormas Eyravallen av tusentals blåvita från läktaren, som desperat slår sönder både målburar och hörnflaggor – i ett försök att tvinga domaren besluta om omspel. Det utbryter stort slagsmål mot poliser. Det hjälper förstås inte.

På Ryavallen inleds IFK Göteborgs mörkaste period någonsin – och denvarar i sju svåra år. I division två gör klubbledningen en rad misslyckade värvningar, 34 spelare köps under tre år, till ofattbara priser.

Ingenting tyder på att IFK Göteborg ska bli en storklubb igen.

De supportrar som finns kvar är förtvivlade.

Svensk bragdhistoria

Men mitt under säsongen 1974 blir Anders Bernmar ny klubbdirektör.

1977 är Blåvitt tillbaka i allsvenskan.

Året därefter värvas Sven-Göran Eriksson och resten är svensk bragdhistoria.

I dag är IFK Göteborg mesta mästarna.

Men efter sex SM-guld på 90-talet står IFK Göteborg på nytt och vinglar vid misslyckandets ravin, precis som 1938 och 1970.

Dagens mötet med Kalmar FF avgör om föreningen på nytt ska falla ner i ett mörker – eller ta sig stärkt ur krisen och bygga ett framtida storlag.

Att det, som vi nämnde, stormat runt Kamratgården och att många är knäckta har förresten inget att göra med fotbollslaget. Det brukar storma under hösten och svaga grenar på plågade träd har i alla tider blivit knäckta.

Säkert var det så även på ”Säwa” och ”Lång-Arthurs” tid.

De hade förresten älskat att vara på plats i dag, klockan 13.30, på Gamla Ullevi.

Thomas Tynander