Mästarlaget blev ett mardrömslag

Utbrända tränare och felsatsningar: Här är historien om AIK:s kris

FOTBOLL

Kallelsen var kort som en pisksnärt:

"AIK Fotboll kallar till Presskonferens idag (29/11) kl 15:00 på Restaurang Råsunda, Parkvägen 2 B".

Tre timmar efter att den gått ut satt Sanny Åslund, Stefan Söderberg och Peter Kisfaludy bakom ett bort längst in i restaurangen och blickade ut mot kameror, tv-kameror och ett 30-tal journalister.

Seger mot AEK Athen i kvalet till Champions League 1999. AIK kliver in i den europeiska fotbollens absoluta finrum.

Sanny såg lättad ut.

- Nu börjar vi med ett vitt ark, kan man säga.

Det var jakten på ett nytt tränarnamn han syftade på, men det kunde lika gärna handlat om att bygga en ny ryggrad i en klubb som så gärna vill gå med rak rygg och blicken mot de stora, den nivå där AIK hör hemma, där AIK ska höra hemma.

1999 var de där.

Vi rullar bandet.

Nebojsa Novakovic trodde inte sina ögon. Inte nog med att han fått avgöra mot AEK Aten hemma på Råsunda, inte nog med att han skulle få spela Champions League- nu rullade dessutom bollarna något osannolikt märkligt i lottningen.

AIK. Barcelona. Fiorentina. Arsenal.

- Det ska bli fantastiskt roligt, sa Nebojsa.

Det blev det också.

Stuart Baxter, som Stefan Söderberg personligen åkt till Japan och hämtat hem, hade lett AIK till SM-guld 1998. I Champions League fick han ta klivet upp på den stora scenen. Han trivdes där. Baxters exakta gestik och internationella verbalitet berättade samma sak för omvärlden som AIK:s spel gjorde.

Det här var en stor klubb.

Det här var en klubb som skulle bli ännu större.

I Champions League blev det bara en poäng, men avstampet var gjort. AIK hade fått en grund att bygga vidare på. Att Helsingborg smet förbi och tog hem det allsvenska guldet var bara en parentes; AIK bolagiserades, pratade om börsintroduktion och förstärkte organisationen efter europeisk mall.

När klubben växt klart fanns 95 personer på avlöningslistan.

Det var bara ett problem.

På planen gick det inte alls lika bra.

Den 5 november 2000 blixtkallade AIK till presskonferens på Råsunda, en tränare skulle meddela sin avgång.

Han skulle inte bli den siste.

Stuart Baxter

1997-2000

Den 13 november 2000 tog Magnus Hedman, målvakten med AIK-hjärtat, emot Guldbollen på Cirkus i Stockholm. Bakom scenen fick han kyssar och kramar av Stefan Söderberg, medan IFK Göteborgs förre klubbdirektör Thomas Wernerson vände bort blicken och skakade på huvudet.

Stora AIK visade upp sig igen.

Men de hade ingen tränare.

Stuart Baxter hade tappat lågan efter tre års självförbrännande satsning. Han hade fått alla spelare han pekat på i den största satsning som någonsin setts i svensk fotboll; Andreas Andersson, Kalle Corneliusson, Pontus Kåmark, Teddy Lucic hade kommit, men 2000 blev ändå ett katastrofår.

- Anno horribilis, sa Baxter.

Det började med en magsjukeepidemi på försäsongslägret i La Manga, trots att AIK haft med sig egen kock (ett till namn på lönelistan), fortsatte med att storstjärnan Andreas Andersson slet av ett korsband i säsongsstarten och att Pontus Kåmark gjorde detsamma inför EM-slutspelet.

Den 15 oktober förlorade AIK med 2-1 på Vångavallen i Trelleborg. Guldchansen var borta, kvar fanns ett lagbygge som lutade allt mer.

- Satsningen känns inte fel, absolut inte, sa Stefan Söderberg utanför Vångavallen.

AIK åkte ur Uefa-cupen mot danska Herfölge, Champions League var en prick i backspegeln. Och Stuart Baxter orkade inte mer.

Efter SM-guld, ett cupguld och en säsong bland Europas stora lämnade han in sin avgångsansökan.

Tio dagar senare kallade AIK till presskonferens.

Bakom bordet satt Olle Nordin och log.

Ollen Nordin

2001-2002

Kravprofilen var tydlig när AIK letade efter den excentriske Baxters efterträdare:

Starkt, personligt ledarskap.

Skandinavisk karaktär.

Stor internationell erfarenhet och förmåga att leva med högt ställda krav.

Engagemang utöver det vanliga och professionell stil.

Olle Nordin, IFK Norrköpings tränare, löstes snabbt från sitt kontrakt och skrev på för AIK för de närmaste tre åren.

Han uppfyllde nästan alla kriterierna, men allt föll över ända på en kort sats i punkt tre:

"Förmåga att leva med högt ställda krav".

Olle Nordin ställde höga krav på sig själv, omgivningens krav var minst lika höga.

Olle kunde leva med kraven - men han kunde inte överleva som AIK:s tränare.

La Mangas förbannelse följde inte med AIK 2001, det blev en bra start på året och många undrade om det dyra, nya lagbygget nu hittat rätt i lagom tid till säsongen.

Det hade de inte.

Den 13 juni förnedrades AIK av Halmstad hemma på Råsunda, ledde länge med 3-0 och vann med 3-2. Från norra ståplatsläktaren, där AIK:s starka stödtrupper finns, hördes plötsligt nya ramsor. "Vi ska sänka era löner" och "Varför kämpar inte ni". AIK hade bara vunnit tre av tio matcher och låg tre poäng från nedflyttningsplats. Efter matchen bad Dick Lidman, vice vd i AIK Fotboll, Olle Nordin att träffa fem representanter för supportrarna.

Nordin tackade ja.

Och fick träffa fem medlemmar ur Firman.

- Det gick mycket lugnt till. De frågade om spelare, individuella prestationer. Matchens egenskaper. Jag gick därifrån med en behaglig uppfattning, de var sakliga och hade kurage nog att komma face-to-face, sa Olle Nordin.

Bara några dagar tidigare har Aktiebolaget lämnat en prognos för året, som pekar på en förlust med 13 miljoner. Spelarlönerna uppgick föregående säsong till svindlande 28 miljoner kronor.

Ingen annan svensk klubb är i närheten.

Efter en lyckad höstspurt räddar AIK en tredjeplats i allsvenskan, men de kommer efter både Hammarby och Djurgården.

- En tredjeplats måste vi vara nöjda med. Nu får vi chansen att kvala in till Uefa-cupen och i förlängningen öppnas vägen till stora pengar, säger vd:n Sanny Åslund.

Han har gått över hela klubben med linjal och sax och klippt i utgiftslistan, det handlar på sikt om att rädda en blödande klubb.

Efter säsongen står AIK på fötter igen och kan se fram mot 2002 med viss tillförsikt, trots allt. Trotjänaren Nebojsa Novakovic slutar och Thomas Lagerlöf får inget nytt kontrakt, men AIK har redan gjort klart med Svante Samuelsson från Brann och Per Nilsson från Gif Sundsvall.

- Vi tycker att vi har ett slagkraftigt lag att bygga vidare på, säger Åslund.

En månad före seriepremiären 2002 får de bygga på nytt.

Olle Nordin har gått in i väggen.

Det började bli en ovälkommen AIK-tradition, detta med blixtinkallade presskonferensen. Den 9 mars 2002 handlade det om en tränare som inte orkade längre.

- Han berättade att han kände sig utbränd och att han behövde vila upp sig. Han mådde inte bra, mycket på grund av att han sovit för lite, sa andretränaren Peter Larsson.

I La Manga hade AIK förlorat fyra träningsmatcher, pressen hade ökat på den redan hårt pressade tränarduon. Nordin låg vaken på nätterna och tänkte på fotboll.

AIK ville bara ha kontinuitet.

Peter Larsson fick ta över befälet, det var ingen ultimat lösning men det gav åtminstone en del trygghet.

I två månader.

Peter Larsson

Mars 2002-maj 2002

Det hade funnits gott om tecken, men stämningen i spelartruppen var inget av dem.

- Allt har löst sig på bästa sätt, stämningen i laget är hur bra som helst, sa Benjamin Kibebe.

Men på planen fortsatte det att gå tungt för AIK. Spelet pendlar mellan internationell nivå och pojklagsnivå. Förluster mot Elfsborg, Norrköping och Malmö FF och bara en seger på sju matcher är en tung börda för Peter Larsson, som dessutom känner att arbetet börjar bli för betungande.

Sanny Åslund övertalar honom att fortsätta, Janne Stahre hjälper till med träningen för att avlasta honom och den 2 maj lovar Peter Larsson att fortsätta som AIK:s tränare året ut.

Två veckor senare kallar AIK till presskonferens. Peter Larsson orkar inte längre.

Den officiella motiveringen är att resultaten varit för svaga.

- Det är den stora biten. Vi har alldeles för lite poäng och har blivit sämre, säger Larsson.

Olle Nordin erbjuder sig att komma tillbaka, men AIK vill inte ta några risker vare sig med hans hälsa eller med en tränare som inte har fullt mandat i spelartruppen. Istället vänder de blickarna utåt, vice vd:n Dick Lidman har kontakter i Tjeckien och åker till Prag för att träffa en mycket meriterad tränare.

Precis innan VM hinner sparka igång är det dags för nästa presskonferens - och näste tränare. Den här gången hålls konferensen på engelska.

Dusan Uhrin

Juni 2002-november 2002

Det första han säger är som honung för utsvultna AIK:are:

- Jag har kommit hit för att vinna.

Dusan Uhrin har lett Tjeckiens landslag till EM-silver och är ett stort namn. Ett stort namn för en stor klubb.

- Titta på hans meriter, det räcker väl. Jag kan säga att vi inte har rådfrågat spelarna i den här frågan. Det är en sån kaliber på den här tränaren att vi är säkra på att de inte har något emot honom, säger Sanny Åslund och ler brett.

- Det här kanske skickar en del signaler om vilken ambition den här klubben har.

Dusan Uhrin själv pratar om att han känner samma motivation som när han tränade Tjeckien.

Ändå är det den som fäller honom till slut.

Uhrin lyfter AIK upp på säker mark i allsvenskan, han plockar fram Daniel Hoch ur frysboxen och får laget att spela bättre fotboll. Inte briljant, men bra. Det räcker till en femteplats, till final i cupen och till ett underhållande möte med Fenerbahce i Uefa-cupen.

Men i augusti kommer de första signalerna om att allt inte står rätt till. Problemet finns inte i AIK, utan hos Dusan Uhrin. Sportbladet skriver om hur Uhrin i en seriös tjeckisk tidning berättat att han är sjuk och trött och funderar på att säga upp sig efter säsongen.

- Nej, nej, nej, säger Uhrin och förnekar allt.

Kanske borde han inte gjort det.

För AIK blir 2002 ett år fyllt av svarta, hemska rubriker. Sportsliga motgångar, huliganproblem, sextrakasserier på ett ungdomsläger - ändå står sig varumärket starkt, mitt i stormen. Publiken strömmar till, engagemanget på läktarna är enormt.

När säsongen är slut finns det en enda sak klubben behöver: Lugn och ro.

Istället får de en mardrömsvecka.

Dick Lidman går in i väggen, Dusan Uhrins låga slocknar, laget står plötsligt utan tränare samma dag som spelarna åker på semester.

Utanför restaurangen på Råsunda frågar jag Sanny Åslund om det är kris i AIK. Han tittar mig i ögonen när han svarar.

- Definitivt INTE.

Den svajande storklubben reser sig ur askan, presenterar en ny organisation och ger sig på jakt efter en femte tränare på tre år.

Det kanske inte är kris ännu. Men det är en bra bit från the fucking Champions League.

Det var en förlust, men frågan är om AIK någonsin varit större. - This is the fucking Champions League, not amateur football! skrek Stuart Baxter, efter en match där AIK pressat Barcelona till det omöjligas gräns. Det är tre år sedan nu. Tre år och fyra tränare. AIK har krängt hit och dit, åkt slalom mellan ekonomiska blindskär och utbrändhet innan de i går stötte på ett grund av tjeckisk undfallenhet. I dag berättar Sportbladets Simon Bank (lilla bilden till höger) om storklubben som siktade högt men nu är tillbaka på ruta ett igen. Långt ifrån the fucking Champions League.

Simon Bank