”Det är en plåga att se ett derby”

AIK-aren Lennart Johansson berättar om kärleken till sin klubb

FOTBOLL

Han är hela Europas fotbollsboss.

Men det finns dagar då Lennart Johansson sitter på läktaren som ett vanligt fan.

– Jag visar inga yttre tecken, jag sitter still. Men det rör sig inombords, berättar han för Sportbladet.

Foto: LARS ROSENGREN
RÅSUNDA ÄR HEMMAPLAN Lennart Johansson älskar sitt AIK – det är ingen hemlighet. ”Jag kan inte dölja mina känslor. Jag tycker jag har rätt att hålla på mitt lag efter alla dessa år”, säger han. Och i morgon är han förstås på plats när derbyt mot Djurgården spelas.

Derbydags.

Då är Johansson på plats.

Som president för Uefa, europeiska fotbollförbundet, är han en av världens mäktigaste idrottsledare.

Han reser världen över, till fotbollens metropoler, och hälsar vant på världskändisarna han möter.

Så sent som i onsdags stod han på Old Trafford i Manchester och räckte över Champions League-bucklan till Milans lagkapten Paolo Maldini.

Men han glömmer aldrig sina rötter.

– I och med att jag reser så mycket har jag inte möjlighet att se lika mycket nationell fotboll som jag gjorde tidigare.

– Men när jag är ledig på sommaren tar jag chansen. Då går jag på damfotboll, junior- och pojkfotboll. Vad som helst. Det är där charmen finns.

”Jag kan inte dölja min känslor”

Att Johansson är AIK:are har han aldrig gjort någon hemlighet av.

– Jag kan inte dölja mina känslor. Jag tycker jag har rätt att hålla på mitt lag efter alla dessa år.

Han är ordförande i aktiebolaget AIK och har stöttat laget sedan barnsben.

I morgon bänkar han sig på Råsunda för att följa derbyt som lär dra den högsta publiksiffran mot Djurgården sedan 1975 (40 669).

– Stockholmslagen har skött sig så bra att det börjar bli ett avstånd till de andra. Stadens fotboll har hamnat i fokus. Bråken har blivit färre, och det är fest varje gång det är derby.

– Jag gläds också åt Djurgårdens och Hammarbys framgångar. Det är roligt att Stockholm tagit över efter först en kraftig Malmödominans, och därefter var det ju Göteborg.

Sedan SM-bucklan uppkallades efter dig har du fått lämna över den till AIK:s två huvudkonkurrenter – först Hammarby (2001) och sedan Djurgården (2002). Har inte det svidit lite ändå?

– Nej, inte alls. Jag tycker det är småsint att inte kunna glädjas åt att det går bra för andra.

– Jag vet att vi stockholmare inte alltid är så populära söder om stadsgränsen. Därför tycker jag att vi ska slåss på planen, men hålla ihop utanför.

Gillar AIK:s nye tränare

Under intervjun pratar Johansson mer än gärna om sina känslor inför derbyt.

Och han vet hur han bäst ska hjälpa AIK till framgång.

– Genom åren har jag suttit på olika platser runt om på Råsunda. Ibland på västra läktaren, men nu kommer jag att sitta på östra. Det har gått bäst för laget då, så det har blivit lite skrock.

Vad är ditt intryck av AIK i allsvenskan så här långt?

– Det har kommit in en fighting spirit som måste ha skapats av det nya ledarteamet. Man har inte bara gjort bra resultat, man har mixat om och gett alla chansen, vilket ser lovande ut.

– Man har inte gjort alltför spektakulära nyförvärv. Men de nya killarna från Västra Frölunda (Arash Talebinejad och Fredrik Björck) har kommit in och gjort det bra. Samtidigt har de egna, unga förmågorna släppts fram.

Du verkar gilla tränaren Richard Money?

– Ja. Jag har lyssnat på honom några gånger och han verkar ha de egenskaper en coach ska ha. Han kräver engagemang, hårt arbete och fokusering, men tillåter samtidigt en mental klackspark. Ett skratt, att man har roligt.

Djurgården då?

– Föreningen har en ledning som är mycket kunnig och involverad och samtidigt håller en låg profil. Deras två coacher (Sören Åkeby och Zoran Lukic) verkar verkligen ha nått ut med sitt budskap till spelarna.

Uefa-president – och neutral

– Många undrar hur det skulle gå om Djurgården tappade Kim Källström och Andreas Isaksson, men det är inte där det ligger. Det finns en självtillit, en anda i klubben.

Finns det någon intressekonflikt i att du sitter som ordförande i AIK och samtidigt är president i Uefa?

– I min roll i AIK har jag inte ett dugg med spelare och ledare att göra. Som Uefa-president måste jag vara neutral och stå utanför det. Det skulle se märkligt ut om jag satt på lagledarbänken.

Hur ser ditt arbete i AIK ut?

– Jag sitter som ordförande i aktiebolaget. Min uppgift är att se till att AIK:s finanser är så att vi inte hamnar i samma ekonomiska situation som till exempel Helsingborg.

– Vi i styrelsen träffas regelbundet. Det gäller att ha duktigt folk i ledningen som ser till att dra in intäkter. Det är många som gör ett jättejobb, Sanny Åslund är en av dem.

Du ser massor av internationell fotboll varje år. Vilken klass håller allsvenskan?

– Trots att vi släppt iväg så många spelare till proffslivet spelas det en positiv fotboll. Det går inte att lura fotbollspubliken. Sen har intresset hjälpts upp av den intensiva mediabevakningen.

Hur många allsvenska matcher hinner du se på ett år?

– Jag hinner följa serien hyggligt. När jag är i Stockholm ser jag AIK:s hemmamatcher, men även Brommapojkarna, Hammarby och Djurgården. Förr i tiden såg jag i princip allt, numera går jag på 50–60 procent av matcherna på Råsunda.

Hur uppträder du som supporter på ett derby?

– Framför allt är det en plåga. Det blir så när man har ett stort engagemang. Med all respekt för Hammarby är ändå AIK–Djurgården det klassiska stockholmsderbyt.

– Jag visar inga yttre tecken, jag sitter still. Men det rör sig inombords.

Till slut måste vi såklart fråga vilka han tror får ta emot Lennart Johanssons pokal i höst.

Svaret kommer blixtsnabbt:

– Det vinnande laget. Mer säger jag inte.

Det behövs inte...

Christoffer Bjäreborn