Det är INTE positivt när lagkamrater ryker ihop

Stefan Alfelt: Lagsport på elitnivå är ingen lek längre

FOTBOLL

”Det är sånt som händer.”

Man har hört det förr.

Hur spelare och ledare vänder det som enligt alla normala normer i samhället är negativt till en positiv aggressivitet. Man visar vinnarskalle genom att bråka med en av sina egna. Man blir ovän med en vän i den trupp man tillsammans försöker att forma till en vinnare.

Jag förstår inte hur det kan vara positivt.

Fotboll, ishockey, handboll eller vilken lagsport det än handlar om på elitnivå är ingen lek längre. Det är en allvarsam företagsamhet med vinstintressen och därmed också risk att förlora stort såväl ekonomiskt som prestigemässigt.

För de individuella spelarna som lever på sin idrott är det viktigare att vinna personligen än att laget man tillhör just den säsongen ska få sitt namn ingraverat på en vandringspokal.

Pressen svår att hantera

För att den individuelle spelaren ska kunna vinna något överhuvudtaget måste han eller hon först bevisa för sin tränare att han/hon ska vara med i laget.

Därmed uppstår konkurrenssituationer som i kampsportspräglade idrotter - dit jag räknar fotboll - naturligtvis kan resultera i överdriven aggressivitet och snedtändning under träningspass.

Förväntanspressen inför en kommande stormatch kan vara svår att hantera. Vikten av att vinna är så mycket större när matcher haussas upp och då blir risken att förlora samtidigt så mycket mer hotfull och obehaglig.

Alla spelare på elitnivå i dagens kommersiella verksamhet måste brottas med sitt psyke någon gång under sina karriärer. De som spelar i framgångsrika lag har det lättare. Under förutsättning att de inte är konstanta bänknötare.

I sämre lag tvingas man efter ett tag att acceptera att man inte blir den frälsare man en gång trodde sig kunna bli. Då tar man kanske lite mindre allvarligt på saker och ting som tidigare kunnat reta en till vansinne hos de man länge trott sig vara bättre än.

Det märkliga är att de som bråkar eller till och med slåss på träningar sällan är de som är dominerande eller ledargestalter i sina lag.

Uppstirrade spelare?

De som redan har presterat borde vara de som ställer krav. Men kanske är det i stället så att de vänder sin kravbild inåt och sätter pressen på sig själv att hjälpa sina mindre talangfulla medspelare. I stället för att kräva något av andra som de vet inte kan presteras.

Varför Östlund och Fursth bråkade med varandra vet jag givetvis inte. Det kan finnas mängder av anledningar. Kanske tycker de helt enkelt inte om varandra, vilket inte vore något märkligt i en grupp om 20-25 personer.

Kanske är de uppstirrade av förlusten mot Halmstad eller av det kommande derbyt på måndag mot Djurgården.

Oavsett vilket kan jag inte förstå hur tränaren Anders Linderoth kan hitta något positivt i deras som han säger sandlådebeteende.

Om individer i en grupp inte kan tygla sitt humör och samlas för att stötta varandra inför en gemensam väntande urladdning kan det aldrig vara positivt för laget.

Vi hade Fredrik Ljungbergs och Olof Mellbergs lilla slagsmål i VM som totalt ställde förbundskaptenerna Lagerbäck och Söderberg. Det var så osvenskt att händelsen blev ungefär som Tage Danielsons Harrisburg-monolog att det sannolikt inte hade skett.

Om det nu är så att utländska spelare oftare bråkar med varandra - vilket jag faktiskt inte tror är fallet - vore det rätt bra om vi lät bli att ta efter just den biten av den internationella fotbollen.

Stefan Alfelt ([email protected])