”Jag är besatt av fotboll”

Djurgårdens guldtränare Zoran Lukic om framtids-
drömmar, åldersnoja & kaxiga uttalanden

FOTBOLL

I år har han lett sitt Djurgården till ännu ett SM-guld.

Nu väntar nya utmaningar för Zoran Lukic och ett Djurgården under förvandling.

Sören Åkeby har dragit, Kim Källström har sålts och Zoran är ensam huvudtränare.

Sportbladets Jennifer Wegerup fick en lång intervju om åldersnoja, Källströms stora ego och Zorans dröm om att en dag bli tränare för en tysk storklubb.

Foto: STEFAN JERREVÅNG
GULDTRÄNAREN Zoran Lukic berättar om sin nya roll som ensam huvudtränare i Djurgården, saknaden av Sören Åkeby och mycket mer i Sportbladets intervju.

Med samma smidighet som han en gång gjorde sina finter i Sarajevo FC kryssar Zoran Lukic i snömodden i sina välputsade skinnskor. Djurgårdens träningsanläggning på Kaknäs ligger lugn och vinterstilla, Zoran öppnar dörren och bjuder in till kaffe och kakelugnsvärme, ler med glitter i korintögonen; allsvenskans egen pepparkaksgubbe, invandrad från främmande land, älskad av många, men lite för kryddstark för vissa.

Du stack tidigt ut hakan inför den senaste säsongen och sa att ni skulle vinna. Gör du det igen?

- Jag vill vänta litegrann till slutet av januari och se vad vi har för spelare, vilka som är kvar och vilka som är nya.

Kan era nyförvärv täcka förlusterna?

- Jag vill inte kommentera enskilda spelare. Men vår policy är att ligga steget före. Vi hade en färdig plan redan i september på vilka spelare vi skulle vilja ha. När vi värvar en spelare tittar vi väldigt noga på hur han kan passa in i vårt spel.

Du har tidigare sagt att Kim Källström inte går att ersätta.

- Att ersätta Kims energi, hans inlevelse och fina spel, det är inte det lättaste. Men sen kan det också vara så att Kim och Kims ego tog alldeles, alldeles för mycket utrymme från andra spelare.

Det är ett tufft uttalande.

- Jo, men det kanske är det goda med att Kim försvinner, de andras egon och energi får mer utrymme. Men han kommer att bli saknad och han kanske också visat vägen för de andra spelarna "så här gör man om man ska bli bäst".

Du retar ofta folk med din kaxighet?

- Ja, men jag bara skrattar, för allt jag säger har jag bra täckning för. Och att påstå att vi är bäst, det är bara att säga sanningen! Jag fick ju rätt, vi tog SM-guld igen.

Åkte till Sarajevo

Ett SM-guld som Zoran dock är rätt trött på att prata om.

- Till sist blev det nästan för mycket. Jag var fyra veckor i mina gamla hemtrakter och det var skönt att komma bort.

Bort, fast ändå hem, tillägger han och förklarar:

- När jag kommer ner i Tyskland då börjar det kännas som att "nu är jag snart hemma". Och när jag ska lämna Sarajevo känns det vemodigt. Men sen när jag är i Tyskland igen, då känns det som att "snart är jag hemma i Sverige".

Har de koll därnere på att du är en guldtränare?

- Jodå, och många kompisar hade satsat pengar och spelat på att vi skulle ta SM-guld, så de var nöjda...

Zoran berättar ivrigt om semestern långt från hans allsvenska vardag.

- Där nere är det få som tänker långt framåt, de har lärt sig att framtiden är oviss. De lever och gör saker mycket mer spontant och det passar mig perfekt, jag vill leva här och nu. Jag kopplar av där på ett fantastiskt sätt.

- Jag har träffat gamla kompisar, de har inte samma tidspress, så vi sitter på olika krogar från klockan nio på morgonen till väldigt sent på natten. Ibland känns det som om tiden står still. Vi sitter där och berättar gamla historier.

Paus och stort skratt.

- Fast jag försöker undvika såna historier, det är ett tecken att man blivit gammal när man minns så mycket som vi börjar göra. Mina kompisar säger att jag är lite rädd för åldern och kanske har de rätt i det.

Är du det, rädd för att åldras?

- Ja, det är jag nog, litegrann. Helst skulle jag vilja stoppa det. Yrkesmässigt tycker jag att jag är i min bästa ålder. Problemet för mig är att jag jobbar med så unga människor dagligen. På så sätt känns det som man glömmer sin egen ålder, men sen ibland blir man ganska brutalt påmind om den...

Zoran skrattar igen.

- Jag möts ständigt av kommentarer, speciellt från min fru och syster, de två undrar "när ska du bli vuxen?". Jag har inget svar på den frågan...

Vad är det som driver dig mer än viljan att förbli ung och levande?

- Det allra största är att jag har en kärlek till fotbollen och ett enormt behov av att utveckla spelare, se dem bli bättre.

Att Sören Åkeby varit den lugne och mer vuxne i tränarduon är ingen hemlighet. Men Zoran tror inte att han behöver ändra sin stil som ensam huvudtränare.

- Nej, jag känner inte att jag ska ändra någonting, mina spelare vet precis hur jag är och jag tror inte de skulle uppskatta om jag ändrade mig.

Zoran fingrar på julstjärnan i plast på vårt bord, blir tyst en stund.

- Jag känner fortfarande en liten, liten tomhet efter "Snuffe". I bland tänker jag att jag ska ringa honom om ett möte eller en spelare, men så inser jag "det finns ingen att ringa". Då känner jag ett tomrum. Men naturligtvis är det här en utmaning, jag är stolt över förtroendet och känner mig upprymd över att ha fått uppgiften.

Hur ska Djurgården överträffa sig självt igen?

- Vi har ju lyckats med nästan allting som vi satt upp som mål. Men vi satte också upp det som vi kallade drömmål och det är att under de närmsta två åren delta i Champions League.

Hur ska svensk fotboll på allvar kunna konkurrera i Europa?

- Jag undviker ordet svensk fotboll, det jag säger får stå för Djurgården. Vi har påbörjat en process som vi tror tar ytterligare två, tre år. Vi måste bli snabbare i allt vi gör, fysiskt starkare, taktiskt kunnigare.

Zoran blir intensiv i röst och gester, böjer sig fram över julstjärnan.

- Det intressanta med svenska fotbollsspelare är deras sätt att tänka. De ställer sig alltid i underläge. Det måste vi förändra i svensk fotboll, grundinställningen, sättet att tänka. Vi ska inte tro att alla som spelar är bättre än vi för det är de inte. Förbundet måste ha en plan, hur man ska göra för att utveckla svenska lag, inte bara landslaget. Men jag är inte insatt i deras arbete.

"Bjuder på mig själv"

På tal om förbundet, kan du se dig själv som förbundskapten?

- Det tror jag inte. Jag är lätt att jobba med, men jag tror att förbundet letar efter en annan ledarstil. Min starkaste drivkraft är ju också, som jag sa, att utveckla spelare, leva med spelare, och det kan man inte i landslaget. Men jag är oerhört stolt över att nämnas i sammanhanget.

Med sitt sätt att prata om sin åldersrädsla och sin fåfänga "jag går inte ut om jag inte är fint klädd och fin i håret", blir Zoran Lukic rätt avväpnande. Kaxig jugge i gjuten Armani och med fullt champagneglas, men väl medveten om vad spegelbilden egentligen visar.

- Jag kan skratta åt mig själv, jag kan bjuda på mig själv, driva med mig själv. Jag kan stå inför mina spelare och erkänna att jag haft fel.

Du har mycket temperament, får du lägga band på dig själv?

- Jag har utvecklat förmågan att kontrollera mina känslor mycket, mycket bättre. Man lär av sina egna misstag, om man inte är smart och lär av andras misstag...

Är du lika passionerad på alla plan?

- Javisst, jag blir upprymd av alla slags känslor, lika glad som arg, men särskilt de negativa känslorna har jag lärt mig kontrollera bättre. Men jag är en känslomänniska.

En känslomänniska och en rastlös människa; Zoran Lukic energiska oro är hans ständige följeslagare.

- Jag är hela tiden på väg någonstans. Det känns ibland som att jag alltid jagar efter någonting, jag söker någonting. Jag är alltid orolig att tiden rinner iväg, jag vill fånga den, men det går inte.

Så vad är det du söker?

- Jag vet inte, jag har funderat och diskuterat, jag pratar mycket med vår egen beteendevetare i klubben. Han kan inte heller riktigt förklara vad jag söker.

Samtidigt verkar du ta dig tid att läsa och gå in i dig själv mycket?

- Ja, och jag tror att jag det det hjälper mig att inte bli utbränd, att släppa fotbollen. Jag sover gott även efter en förlust.

Har kriget i ditt gamla hemland hjälpt dig att få perspektiv på fotbollen?

- Ja, absolut. Jag vet vad livet handlar om, att allt kan ändras så snabbt. Många svenskar tar kanske sin trygghet lite för given. Men hela tillvaron kan slås itu så fort. Jag vet också att människan är grym, jag blir aldrig förvånad när folk är otrevliga för jag vet vilken ondska människan har inom sig.

Tänker du på hur underliga livets vägar kan vara, att du är här nu, som guldtränare i Sverige?

- Ja, det hade jag aldrig trott som ung. Men även när jag spelade och var mitt uppe i karriären drömde jag om att bli tränare och det gjorde alla spelarna. Vi är nog mer besatta av fotbollen.

I alla fall du...

- Ja, jag är besatt av fotboll, prioriteringen är klar och tydlig. Man har ju barn som man älskar, man har familj, men mest av allt är det fotbollen.

Vad är din nästa fotbollsdröm?

- Jag har kontrakt med Djurgården två år till och jag vill inte träna något annat svenskt lag. Jag har drömmar om att bli tränare i Tyskland, men jag kanske är för gammal.

Se på Trapattoni, han är 64 år.

- Ja, jag kan trösta mig med att de allra bästa tränarna i Europa är ju en bra bit över 30! Så det kanske finns tid, det kanske inte är så hopplöst som ser ut.

Säger Zoran Lukic och ser på klockan, träning och frisörbesök väntar.

- Det är julfest i morgon, då måste håret vara fint, man vet aldrig vem man springer på...

Jennifer Wegerup