Det enda jag begär är lite bättre spelkvalité

Simon Bank: Örjans vall har en klappmaskin – det var tur att den fanns

FOTBOLL

HALMSTAD

De har en klappmaskin på Örjans Vall. Alltså, de har en maskin som talar om när man ska applådera.

Skratta inte.

Det var tur att den fanns.

Annars hade jag fortfarande inte vetat vilka jag skulle klappa åt. Åt det imponerande Halmstad som inte imponerar? Eller åt det inte särskilt imponerande Trelleborg, som imponerar?

En bild av svensk vår. Promenad i blåkall, men ren sol. Kastspön på rad längs Nissan. Glitter i vattnet och familjer på väg. Lite för lite kläder, bara för att det går. Allsvensk premiär på Örjans Vall.

Jag begär inte mycket mer än så här. Det skulle möjligen vara lite högre spelkvalité i så fall.

Halmstad (eller Halmstads, som de heter i all internationell press utom France Football) leder allsvenskan, och de har ett av seriens absolut bästa mittfält. Sharbel Touma är fortfarande för mycket talang och för lite tuff, Mikael Nilsson har precis allt och Magnus Andersson är habil. På bänken finns den veke men skicklige Andreas Johansson och den så snart så store Dusan Djuric.

Turbo var turbo i går

Och så Turbo, då.

Han heter Magnus Svensson, och jag vet att ni är många som ser honom som en inkarnation av ondska. Det hänger ihop med att han fått spela i landslaget när yngre, mer väldoftande spelare suttit på bänken.

I går var Turbo Turbo. Bollvinnare, löpare och den ende passningsspelaren med lite större linjer i spelet.

I övrigt var Halmstad inte bra, men de kommer att bli det och de leder redan serien. Trelleborg var intressantare. Jag har bara träffat Ulf Larsson två gånger, men det räckte med en gång för att inse att han är galen.

Larsson brinner, nämligen.

Vi har inte så många sådana i svensk fotboll, och jag hoppas att han orkar fortsätta brinna.

För några veckor sedan stod Trelleborgs tränare och flyttade två kaffemuggar, två glas, en ramlösaflaska och ett par servetter framför mig. Hans händer rörde sig som nyfödda kycklingar, för att förklara hur hans TFF spelar fotboll.

I går såg jag laget på riktigt.

De rörde sig snabbare, i alla fall jämfört med den långa men lite tröga Ramlösan.

Trelleborg är ingen papperstiger, de spelar verkligen 4-3-3, både defensivt och offensivt. Tremannakedjan lägger lite väl mycket energi på försvarsspel, men de lyckades ta livet ur HBK:s uppspel. I första halvlek släppte mittfältet Halmstads kantspelare Sharbel Touma och Mikael Nilsson, och tätade till centralt istället. Det fungerade, eftersom HBK:s passningsspel var för svagt.

Hög backlinje

- Vi hade alldeles för bråttom, sa HBK-tränaren Janne Andersson.

Tänk, jag tyckte precis tvärtom.

Trelleborg spelade stundtals nästan med tre- eller tvåbackslinje, så högt låg deras ytterbackar.

Bakom dem fanns ytor så stora att de borde fått eget riktnummer.

Markus Rosenberg och Yaw Preko (ett väldigt spännande anfallspar) var beredda att löpa ifrån varsin mittback.

Men bollarna kom aldrig.

HBK sökte andra, omständliga spelvägar, och när de kom fram hade TFF:s backlinje hunnit hem till tryggheten. Halmstad vann, och de gjorde det välförtjänt eftersom de var vassare. Det är inte första gången en nykomling märker att den kanske största skillnaden i allsvenskan är att allt är så mycket tuffare och snabbare på fasta situationer. Jag pratade med Per "Texas" Johansson om det där. Han sa att det var samma sak när han kom upp med Gais, det tog ett par omgångar att vänja sig.

Trelleborg behöver bli tuffare, vassare och starkare framför målen om de vill överleva i allsvenskan. Men Ulf Larsson säger att han är född med en fotboll i vaggan, och att han tänker fortsätta styra laget med sin modell som trygghet.

- Vi är ute på en resa, säger han.

Jag ser mycket fram emot att följa den.

" " "

Sveriges kunnigaste sportläsare hör av sig i dussintal. Jag skrev i torsdagstidningen att Valerón är mallorcan. Han är kanarier. En säsong i Mallorca gör ingen mallorcan.

Nu vet ni det.

Simon Bank

ARTIKELN HANDLAR OM