Det här var rasande svängigt - och rasande roligt

Simon Bank: Det var så att man återfick tron på allsvenskan igen

FOTBOLL

GÖTEBORG

Blåvitt saknade balans, Bajen saknade spets.

Jag saknade inget.

IFK Göteborg-Hammarby, det var så att man återfick tron på allsvenskan igen.

Det är ett jäkla gnäll på vår högsta serie, och allt är inte befogat. Det är, till exempel, den enda högsta serie vi har. Publiken är bra, det är jämnt, och ibland skjuter Jon Jönsson jättehårt.

Men, om vi ska vara ärliga mot varandra, så vet vi att om allsvenskan vore en tv-serie så hade de tre första omgångarna mycket väl kunnat vara blooperavsnittet.

Elfsborgs försvarsspel på Olympia! Dembo Tourrays placering på Örjans Vall! Pablo Piñones-Arces frilägesmiss mot Kalmar! Per Texas Johanssons första uppspel i premiären!

Tihi. Fnissfniss.

Skratt och applåder. Partyhattar till alla.

Det är då man - publiken, spelarna, allsvenskan själv - behöver en match som den på Gamla Ullevi i går kväll, en tisdagskväll då en lögnaktig sol charmat vinterkläderna av folk trots att det var svinkallt.

En fröjd att titta på

Det var två positivt spelande lag som mätte sig med varandra, i en match som bubblade av fart och goda intentioner.

Eftersom åtminstone var tredje av dem infriades var det en fröjd att titta på. Problemet för Hammarbys del var bara att de två övriga tredjedelarna konstant ägde rum i den sista tredjedelen (fotbollsmatte, det ska inte vara enkelt).

Matchen hade ett och samma ansikte konstant. Blåvitt tryckte upp anfall och mittfält så högt det bara gick, extremt högt. Det gav dem en del; många spelalternativ, många fötter i och runt straffområdet, bra uppslutning när det vankades andra- och tredjebollar.

Men det var också lite lättsinnigt.

Både Sebastian Johansson och Håkan Mild såg ut som pittbullterriers på Atkins diet, och hade ungefär lika mycket tålamod. Eftersom ingen av dem balanserade upp pressen fanns ett grönområde i Slottskogen-storlek bakom dem.

Jeffrey Aubynn och Petter Andersson upptäckte det, och matchen såg ut därefter.

IFK vräkte på framåt, Hammarby ställde om med tre eller fyra spelare rättvända mot en ensam backlinje.

Rasande svängigt.

Rasande underhållande.

Och förmodligen rasande frustrerande för alla av de 11228 på plats som hette Anders Linderoth.

Linderoth gillar kvalitativ passningsfotboll, och det var längesedan man såg lika mycket av den varan i allsvenskan, men han måste undra hur det kommer sig att alla de där omställningarna (tre mot fyra, fyra mot fyra) rann ut i sanden. Bajen hade nio avslut på 90 minuter, åtta av dem kom från minst 18 meter. Och bara ett av dem kom från någon av lagets två anfallare. Pablo Piñones-Arce och Björn Runström har därmed fått till varsitt avslut på de senaste 180 minuterna.

För två skickliga fotbollsspelare är det hemska siffror, men kanske ett tecken på att Hammarby saknar en del styrka, kraft och elakhet allra längst fram. Som den eviga frågan löd i vintras:

-Öh, vem ska göra målen?

Ijeh - så klok så man blir rörd

Nästa tisdag ska de leta svar mot Malmö FF. Livet är inte så enkelt som det kan se ut ibland.

Om Hammarby åkte hem med olösta ekvationer så åkte Göteborg hem" utan sorg. Mot två skickliga, aktiva lag (Malmö och Hammarby) har de gjort kanonmatcher. I går var kantspelet en ren fröjd, Ölme gjorde sin bästa match i mannaminne och för första gången såg jag Stefan Selakovic se helt och fullt nöjd ut på sin vänsterkant. Han var aktiv, sökte sig in i planen, vårdade boll och dribblade, lite som en vänstrande Brolin -94. Det går att vara delaktig även om man vandrar in från en kant; Blåvitt har nu två spelare (Alexandersson är den andre) som klarar det. (Förresten: Malmö FF vill gärna ha en videokassett, gärna med portugisisk text).

Dessutom har de Peter Ijeh, som spelar så klokt att man blir rörd.

Många spelare med hans kvalitéer brukar bli överambitiösa, de dribblar gärna en gång för mycket. Men Ijeh visade i går vilken funktionell spelare han är när han är som bäst. Han dribblade aldrig för dribblingens skull, han gjorde det han skulle och vände spelet med effektiva passningar. Klass.

Det fanns mycket av det i Blåvitt, mycket av det i matchen.

Den dag de visar att de kan spela lika effektivt mot lag som inte vill bjuda upp så lovar jag att lära mig stava till guld-

pyttipnna.

Tills vidare nöjer jag mig med vetskapen att det spelas fin fotboll i allsvenskan lite då och då, även i april.

lll

Utöver debaclet med ett par skippade övertidsminuter gjorde Antti Kanerva en kanondebut som allsvensk huvuddomare.

Simon Bank

ARTIKELN HANDLAR OM