Sportbladets Simon Bank: Bara glosor kan stoppa Dif...

FOTBOLL

När Eldin Karisik kontrar in 2-0 vänder jag mig mot magasinsmannen Erik Niva:

- Djurgården vänder det här, va?

Jo.

Det var bara en sådan kväll, en kväll då inte ens ett trotyllastat ånglok kunnat stoppa Djurgårdens IF.

Så vi gick hem och undrade:

Vad k a n stoppa Djurgården?

Det vore förstås enkelt att skena iväg så där. Prata om SM-guld, storhetstid och blåa ränder i Champions League. Det var en sådan kväll, på alla sätt. En perfekt fotbollskväll som ursäktade varenda allsvensk snedspark vi tvingats lida oss igenom i april och maj.

Igår fick vi svensk sommar, sjungande läktare, superbt passningsspel och så mycket fotbollsgodis att jag blev förbannad på Åke Andreasson (han dömde) när han blåste av efter 90 minuter.

Jag antar att Peter Swärdh tyckte annorlunda. Han tränar ett HIF som förlorat form, fart och färg, och efter slutsignalen slog han ut med händerna och sa:

- Grattis, Djurgården.

Fanns inte mer att säga. Djurgården spelade den bästa fotboll jag sett i allsvenskan 2005.

Helsingborg ville inte vika sig, utan pressade upp sitt mittfält ganska högt. Problemet var att backlinjen inte vågade följa med. Eller, snarare, problemet var Sören Larsen.

Magnifik nummer tio

Super-dansken märktes inte mycket, men inför hotet om hans explosiva fysik sjönk David Ljung och Andreas Granqvist och lämnade en yta på 20 meter fram till Hutchinson/Dahl på mitten. Det var som att vifta med en hängmörad entrecôte framför en rottweiler på nutrilett.

Daniel Sjölund var magnifik som nummer tio, Tobias Hysén föll in centralt, Jones Kusi Asare högg i djupet, Larsen mötte och en ytterback (ibland två) fyllde på. Alla sprang som om livet hängde på det, som om att spela fotboll i Djurgården är det roligaste som finns.

Grundregeln i ett bra anfallsspel är att ge varandra minst två bra spelalternativ. Djurgården spelade med fyra, fem, sex alternativ. De sågade sig igenom i mitten, överlappade sig runt på kanterna, sköt, högg på fasta situationer och...

...de låg under med 2-0 efter 35 minuters spel.

Det är det enda som Dif har att fundera på idag, att Kuivasto ser lite trög ut och att det av naturen blir rätt oroligt när sju spelare anfaller vilt och den åttonde (Concha eller Stenman) tänker "så kul, jag hänger på".

Helsingborg, däremot, har en fellista som sträcker sig från Olympia till Öresundsparken.

Swärdhs 4-2-3-1 var hett som lava i april. Nu står det mest still. Offensivt placerar HIF ut fem-sex spelare, men utan vare sig djupledslöpningar eller någon som slår sin motståndare en-mot-en så är det ett knallpulver-anfall. 1-0 var ett lysande vackert undantag, Atiba Hutchinson (bäst) tog en löpning och dirigerade Wahlstedts passning till rätt plats i rätt tid. En delikatess.

Ingen tvekan

Annars gick offensiven helt i baklås. Bara försvarsspelet var sämre. En bild: direkt efter 0-2-målet letar Andreas Dahl efter någon att markera. HIF ligger i grunduppställning, så det ska inte vara så svårt. Men Dahl ger sig först i väg efter Abgar Barsom, 20 meter upp i planen, för att sedan vända och jogga efter Tobias Hysén 30 meter längre ner.

Inget sådant vankelmod i Djurgården. Ingen sådan osäkerhet.

Inte ens efter 0-2.

När Djurgården var som allra bäst brukade de vara så här, självsäkert oberörda av underlägen.

I år har de hackat sig fram ganska mycket, vunnit en del matcher på tillfälligheter, andra på Larsen.

I går vann de på grymt målmedveten rörelse, grymt distinkt passningsspel, grymma räddningar av Tourray, några grymma drömmål - och Larsen.

Så:

Vad kan egentligen stoppa Djurgården?

Ganska mycket, fortfarande.

Det stora problemet - kanske det enda - är att dansken börjat plugga tyska glosor. I går stod han med nyduschat hår och hallickspetsiga, vita skor och sa att han försöker fokusera på Djurgården. Så klart. Men allt talar för att det blir Bundesliga för Larsen redan i sommar, och då blir det upp till bevis för blårändernas scoutavdelning igen.

I går såg det ut som om Sjölund, Hysén och den enorme Arneng kan vinna allsvenskan på egen hand, utan danskar. Det var en synvilla. Utan Larsen, inget spelrum. Utan spelrum, ingen uppvisning.

Men det var en rasande fin match, en rasande fin kväll då en hel läktare sjöng om Johan Arneng och inget kunde stoppa laget med blå ränder.

Andra kvällar kommer.

Men de känns väldigt avlägsna.

ARTIKELN HANDLAR OM