PÉTUR DEN STORE

"Hammarby är det enda laget i mitt hjärta, min moderklubb"

FOTBOLL

Efter nio månaders skadehelvete är han tillbaka. Pétur den store, kejsare av Hammarbys backlinje.

I en stor intervju berättar den isländske mittbacksklippan hur det kommer sig att konkurrenten Djurgården bara vinner och vinner, varför han var nära att lägga av med fotbollen och sin kärlek till Hammarby.

- Det är det enda laget i mitt hjärta, det känns som min moderklubb, säger han.

Ålder: 32 Längd: 186 cm Vikt: 85 kg Familj: Hustrun Unnur, dottern Lilja (14 månader) och hunden Offi. Bor: Lägenhet på Söder i Stockholm

I söndags hoppade Pétur Marteinsson in i Hammarbys träningsmatch mot Åtvidaberg. Tio betydelselösa minuter, som samtidigt betydde allt. Den 4:e juli förra året låg islänningen på operationsbordet efter att ha brutit ett skenben i en landskamp mot Ungern. Det talades till och med om att mittbacken gjort sin sista fotbollsmatch.

- Ja, redan då fick jag höra att det fanns en risk att det var slutet på min karriär. Jag tänkte att det får jag acceptera, men jag kommer i alla fall att göra allt för att komma tillbaks. Jag var jävligt bestämd, och körde stenhård rehab. Jag har aldrig tränat så hårt. Det gjorde att jag kom tillbaks rekordsnabbt efter ett benbrott.

Men glädjen varade inte länge. Samtidigt som foten bröts fick knät sig en ordentlig törn, något varken Pétur själv eller läkarna uppmärksammat. Han opererades på nytt, och ännu en lång och jobbig rehab-period väntade.

Tappade motivationen

- Det visade sig att något hänt med knät samtidigt som jag bröt benet. Det var en käftsmäll, jag var så jävla besviken eftersom jag kört så hårt för att komma tillbaks. Då kände jag att jag tappade motivationen. Men jag opererade mig i månadsskiftet oktober-november och vilade ett par veckor. Då kom suget igen.

Du fick höra att du kanske var tvungen att lägga av. Nu berättar du det liksom i förbifarten. Tog du lika lätt på det då?

- Kan jag inte göra något åt saken kan jag heller inte hålla på att deppa. Då får man ta smällen, och det var jag redo att göra den här gången också. Sen var det ju inte så farligt, visade det sig. Men jag är ingen läkare och jag kunde ju inte veta.

Pétur Marteinsson kom till Bajen redan 1996 från isländska Fram och var då en fullständig doldis. Succén i Bajen kom omedelbart, och trots fyra år i norska Stabaek och en kortare sejour i England och Stoke är han en ikon för Hammarbyfansen. Kärleken är ömsesidig.

- Jag har alltid trivts jättebra i Hammarby. Jag kom från ingenstans, en liten klubb på Island som precis åkt ur högsta serien. Jag funderade på min fotbollsframtid, det var fifty-fifty om jag skulle lägga av med fotbollen eller inte. Jag var på gränsen till a-landslaget, men hade samtidigt fått ett stipendium till college i USA. 1995 var jag på väg, allt klart och jag skulle flytta till San Francisco för att plugga. Då ringde Hammarby.

Skön klubb

- Jag visste inte mycket om klubben, så jag ringde till Arnor Gudjohnsen och Runar Kristinsson, islänningarna som spelat i Sverige tidigare. De sa att Hammarby är en skön klubb där jag säkert skulle trivas. Och det har jag gjort. Om Hammarby uppskattar mig så har jag uppskattat Hammarby minst lika mycket. Det har varit ett bra äktenskap.

Är det Hammarby som är ditt lag?

- Hammarby är det enda laget i mitt hjärta, det känns som min moderklubb. Jag har inga speciella känslor för någon klubb på Island, när killarna jag spelade ihop med där försvann så försvann också känslorna.

Ett koncept

- Hammarby är något annat, det är mycket mer än en fotbollsklubb. Det är som ett koncept som man tillhör. Hammarby väcker känslor, vare sig man håller på dem eller inte. Att spela i Hammarby innebär att man spelar för de skönaste fansen i Sverige, att man spelar i en klubb som är så förknippad med Södermalm och allt vad det innebär, den bohemiska känslan. Hammarby är detsamma för mig som det är för fansen.

Du var i Norge det året Hammarby tog SM-guld. Hur känner du inför det i dag?

- Jag följde verkligen med Hammarby hela vägen när de tog guldet och gläder mig lika mycket som alla fans. Jag kommer ihåg när jag satt i vardagsrummet i Norge och fick direktrapportering från Söderstadion (matchen mot Örgryte då guldet säkrades) av Peter Berggren och Jens Gustavsson över telefonen. Jag var otroligt stolt och glad över Hammarbys framgångar. Samtidigt kände jag att fan, jag hade ju velat vara med själv. Jag vill verkligen vinna någonting med Hammarby, det är en extra morot. Det är därför jag kämpat så hårt för att komma i form.

För första gången har Hammarby ett uttalat guldmål inför säsongen. Hur ser du på det?

- Vi kom fyra förra året, då måste vi sikta högre. Ska vi då sikta på tredjeplatsen? Det funkar inte. Vi siktar mot guld, vi vill vara ett topplag. Sen är det kanske väldigt små marginaler mellan ettan, trean och fyran. Men vi kommer aldrig att vinna guldet om vi siktar på en tredjeplats.

Som Hammarbyare, hur känner du för AIK och Djurgården.

- Jag är glad att AIK är uppe i allsvenskan, derbyna är de roligaste matcherna att spela. Det är ett oerhört tryck och speciell stämning. Men jag har inga speciella känslor för de här klubbarna. Det finns inga hatkänslor. Jag skiter i dem, för de betyder inget för mig. Sen har man åsikter vad de är bra på och så.

- Djurgården är till exempel väldigt bra på att snacka om hur bra de är. Det har de varit riktigt bra på. Och eftersom alla tror på vad de säger blir det sant till slut. Det kanske är något att ta efter...

Pétur Marteinsson om…

David Tanentsapf