Bank: Sämre gräsplaner ger tekniskt sämre spelare

FOTBOLL

Här är tre raders stilenlig analys av allsvensk fotboll, våren 2006:

Hm.

Jo.

Nä.

Äh, jag är mållös.

Sen frukost, lite internetletande efter Sandro Rossells bok om Barcelona, och så en allsvensk 0–0-match.

Allt börjar bli söndagsrutin nu. Jag har sett fyra allsvenska matcher, men bara en med mål.

Hammarby–Halmstad var på många sätt en trevlig match. HBK spelade sin gedigna 4-5-1, det var kamp i 90 minuter – och Bajens klack sjöng Romas White Stripes-sång.

Jag är inte typen som går på fotboll för att nödvändigtvis se mål.

Tur det, för annars hade mitt förhållande med allsvenskan legat illa till.

Vart fjärde allsvensk match i år har slutat mållös, mot vart tolfte i fjol. Jag tänker inte gräva för djupt efter förklaringen, eftersom den finns på ytan. Sämre gräsplaner ger tekniskt sämre spelare.

Svenska lag är bättre på att förstöra och försvara än på att dribbla, och den här våren har det ena blivit lättare och det andra svårare.

Bollen hoppar och studsar, och spelare som normalt använder ett och två tillslag tvingas använda tre-fyra-fem.

Bevisföremål 1A: Ingen av de fyra matcher som spelats på konstgräs har slutat 0–0. Elementärt, min käre Dotson, som vi medieexperter brukar säga.

Hammarby och Halmstad gjorde inga mål, och Bajen borde nog vara mest oroligt.

Varning, Bajen

Matchen var inte ett bevis, men en varning om att Bajens gamla sjukdomar kanske finns kvar. I tre matcher har de mött lag med tremannamittfält, och Hammarby har gjort sex mål. I går ställdes de mot fem-sex man som stängde passningsvägar – och då var de tillbaka i håglösheten som så ofta gjort dem trubbiga de senaste åren.

Petter Andersson är så viktig som regissör, men i går var han spökblek. Först fick han inte boll, sedan gick han för djupt hem för att få den, till sist blev han utbytt. Kantspelarna hamnade i ett ingenmansland där de sällan fick förstabollen och aldrig vann andrabollen. Och anfallarna jagade helt utan understöd.

Det blev bättre efter paus, när Hammarby blev mer direkt och skrämde HBK:s backlinje med rakare spel och Jeffrey Aubynn. Ironiskt nog blev det ännu bättre när Mikkel Jensen fick sitt andra gula kort (helt korrekt) och de tvingades spela med tre centrala mittfältare som vann mer boll och skapade tryck.

Paulinho och Björn Runström har fått göra mål i början av serien, men om Hammarby vill vara en toppkandidat måste de klara att dyrka upp kompakta mittfält som sätter press.

HBK, då?

De har inte gjort mål på sex timmar, och enligt professor Anderssons kalkyler kommer de att sluta serien med en målskillnad på 0–6 om de fortsätter så här.

Halmstad brukar ju göra många mål. 1993 gick de tre raka matcher utan att näta, men det här är enda gången någonsin (eller i alla fall de senaste sexton åren) som de nollats i fyra raka allsvenska matcher.

Men HBK har inga stora problem.

De har missat chanser, träffat virket och fått mål tveksamt bortdömda. Det hade varit värre om de inte haft några chanser att missa.

Målen kommer...

HBK spelar smart, gör det enkelt för sig. De vinner boll högt, spelar raka vägen mot mål på ett ibland primitivt, ibland attraktivt sätt. Min enda synpunkt är att Janne Andersson borde göra något åt tendensen att Thorvaldsson blivit för isolerad i slutet av matcherna, när Dusan Djuric och Patrik Ingelsten inte orkar kliva fram längre. De borde gå över till 4-4-2 sista kvarten.

Målen kommer nog så småningom.

Under tiden får vi väl hitta annat än mål att njuta av under söndagarna och andra dagar.

Sandro Rossells bok, till exempel.

Om någon hittat den får de gärna höra av sig.

Simon Bank

ARTIKELN HANDLAR OM