Tidernas fest – förstör den inte

Peter Wennman: En ny tid – på gott och ont

FOTBOLL

Nu är jag ju inte den som sitter och surfar på olika fanforum på nätet, den delen av mänsklig samvaro har för länge sen diskvalificerat sig i min värld, men en sak begriper jag alldeles själv:

Det blir ett helvetes drag i kväll.

Det kommer att skapas historia.

Det blir kanske den största fotbollsfest som Sverige nånsin upplevt.

En överdrift?

Nej, tror inte det.

AIK–Djurgården på Råsunda, uppemot 35 000 åskådare, blir inte nån rekordnotering vad det gäller publiksiffror på nationalstadion i Solna.

Det svenska ”el clasico” (AIK–DIF) drog till exempel 40 669 åskådare den 25 maj 1975.

VM-finalen Sverige–Brasilien 1958 lockade 48 323.

Och VM-kvalet mellan Sverige och Västtyskland 1965 (då Sverige var ett av världens bästa lag) slussade in obegripligt mycket folk, 52 943 personer.

Med tanke på att Råsunda har kaxat till sig och i dag ser riktigt internationellt läckert ut med sina höga kortsidor verkar det märkligt att man i forntiden lyckades trycka in så många på ett mindre utrymme. Men folket var kanske smalare då?

Hade alla ståplats?

Eller hade fansen färre kastfärdiga bananer i innerfickorna?

Jag vet bara att västra sittplats numera ser jävligt löjlig ut med den låga takhöjden och alla vip-loger och sponsorrestauranger.

Nå:

Fotbollen i dag handlar ju om så mycket mer.

Om engagemang, om tifos, om färger och effekter, om show, om fansens förmåga att hitta på nya grepp, om? jaa, fan också, hat och förlöjligande av motståndarna.

Splittrad i två delar

Vi befinner oss i en ny tid, på gott och ont.

Som gubbe i sammanhanget måste jag erkänna att så mycket av det nya splittrar mig i två delar:

? Jag älskar att höra den mäktiga ”Just idag är jag stark” när Hammarby kliver ut på Söderstadion.

? Det låter underbart när ”Å vi e AIK” rullar ner i allsång från norra stå.

? Att sitta på Stadion och höra Djurgårdens sånger är ett privilegium.

Men det finns så mycket annat jag inte tycker om.

I går fick jag mejl från AIK:are som sade sig tillhöra Black Army. De varskodde om att de tänkte kasta ner bananer mot Djurgårdens svarte målvakt Pa Dembo Tourray i kväll, men hävdade att det inte hade nånting med rasism att göra. Att bananerna representerade nåt annat, vare sig det gällde en vit eller svart motståndarmålvakt. Debatten om detta var alltså fel, menade de.

Men varför då skapa debatt över huvudtaget? Ska det vara så förbannat svårt att lämna bananerna hemma?

Vidare sägs det att Djurgårdens vänsterspringare Stefan Batan kommer att häcklas av AIK-fansen om han nu får hoppa in i matchen. Jaa? det får man väl kanske köpa motvilligt. Som en del av Batans egna klumpiga dribblingar mellan de två storklubbarna.

Men jag råkar veta saker som hänt bakom kulisserna:

Stefan Batan firade födelsedag för några veckor sen och gick med sina assyriska Södertäljekompisar på Café Opera. Just den kvällen fanns där ett bord med AIK-anhängare som, mycket hotfullt, lät meddela:

– Om inte Batan lämnar lokalen kommer det att bli problem för honom.

Ge fan i dumheterna

Batans kompisar skulle just ringa efter förstärkning, vilket hade skapat ett riktigt krig, när de insåg att Stefan själv valt att lämna lokalen och åka hem.

Han fick inte fira sin födelsedag på en offentlig plats som Café Opera utan att bli hotad. Det är för dåligt.

Jag älskar dessa tifos före matcherna och jag beundrar de sanna, härliga entusiaster som orkar samla ihop pengar och genomföra spektaklen, men jag önskar att det kunde stanna där.

Ge fan i dumheterna i kväll, please.

Ha kul. Älska era egna. Låt bli att hata de andra.

Internationell klass

Ni som såg Barcelonas spekatulära show inför mötet med Milan i går, där hela publikhavet färgades rött, blått och gult i perfekt koreografi, vet att vi aldrig kommer i närheten av det i Sverige.

Men vi är banne mig inte alldeles väck. Den svenska derbypubliken i Stockholm är närmare internationell toppklass än själva fotbollslandslaget, vill jag påstå.

Jag har suttit på mänder av engelska ligamatcher och aldrig upplevt de läckra, häftiga tifos som Stockholmsklubbarnas skickliga uppfinnare hittar på. Traditionen är inte likadan där.

Jag skulle med stolthet kunna vända mig till nån av mina engelska journalistkollegor, under en match mellan Arsenal och Liverpool, säga:

– Men kom till Stockholm då och se ett derby mellan AIK och Djurgården, så får ni uppleva riktig stämning.

Vi har nåt på gång här i Sverige.

Nåt riktigt jäkla häftigt.

Det kan bli en fantastisk fest i kväll.

Förstör inte den, är ni snälla.

Peter Wennman

ARTIKELN HANDLAR OM