Grått, långsamt och 1–0 – det kan betyda allt, eller ingenting

FOTBOLL

Grått, tyst, långsamt, svartklätt, och

1–0 mot Gefle – det kan ha varit årets viktigaste seger för Djurgårdens IF.

SM-guld delas ut i oktober.

De vinns ofta så här.

Några minuter in på andra halvlek, vi frös som hundar på Stadion och jag vände mig mot Saft, som råkade sitta närmast:

– Det känns precis som ett defining moment.

Det där är amerikansk managementprosa för de ögonblick som väljer väg åt framtiden.

Problemet med dem är att man upptäcker dem efteråt.

I fjol, till exempel, kunde vi i oktober luta oss tillbaka, fingra förstrött på ett matchprogram och konstatera att ”jodå, Djurgårdens säsong vände när de vände triangeln på mittfältet”. Årets definierande ögonblick kan vi mycket väl ha sett i går kväll.

Det var baksmälla och sorg för Djurgården, efter derbyförlusten mot AIK och efter klubbhjärtat Gösta Knivsta Sandbergs död. Knivsta hedrades vackert och värdigt, klacken inledde matchen med tio tysta minuter som faktiskt kändes som en påminnelse av hur det var förr, i mitten av 80-talet när allsvenskan verkligen var sådär tyst.

Knivsta är död, Dif är nytt och lite fattigare – men problemen på planen är samma gamla.

Ingen fart. Ingen glans. Inget gratis.

2005 avgjordes alla sådana här vårmatcher av en elak dansk som hette Sören Larsen. 2006 tittar alla på 14-miljonersmannen Thiago Quirino, och det har inte varit så mycket att se på alla gånger.

Kvällar som den här, råa, fula kvällar på hemmaplan mot Gefle när spelet aldrig lyfter, är ofta de som fäller en säsong. Mästarlag petar in ett sent segermål, förlorarlag tappar poäng och börjar tvivla.

När andra halvlek rullade fram som en sömnig ångvält och Quirino missade en chans till kändes det som att mer än bara poäng stod på spel; en riktning, en stämning.

Och det som kunde blivit 0–0, slokande egon och ett stukat miljonförvärv blev alltså 1–0.

Inte ens nära mästerligt

Efteråt stod Thiago Quirino, knäckte sina fingrar och berättade på sin krångliga, släpiga Mineiro-dialekt om Målet, en retur från nära håll efter (ytterligare) en kanonräddning av Mattias Hugosson.

Det kan betyda ingenting, men också allt.

Djurgården är fortfarande inte ens nära att spela mästerlig fotboll. I går hittade de hem till sin gamla 4-3-3, och organisatoriskt såg det bättre ut än någon gång i vår.

Men inget händer.

Gefles anfallare täckte bort ytterbackarna, Markus Johannesson skötte uppspelen som antingen gick via Magro till Hysén eller via Arneng till Concha/Jonson. Det var gedigen fotboll, kompetent arbete – men? det är som att se en boxare som konstant jabbar och aldrig slår.

Djurgården har vunnit tre SM-guld genom att springa mer än alla andra, ge varandra spelalternativ, låta bollen gå. Stefan Batan och Matias Concha gör det fortfarande, men som lag springer Dif mindre i år. Tobias Hysén kommer med mer i spelet när han används centralt, men han får ut mindre av sin fart.

Det är ingen ideal lösning, men den bästa just nu. När Daniel Sjölund byttes in var han förvisad till kanten, vilket säger en del om hans status just nu.

Djurgården kommer att värva en playmaker i sommar, om de hittar någon.

Inte nog dynamisk duo

Gefle var också en besvikelse i går. Pelle Olsson har läst Djurgården som alla andra, han styrde deras uppspel in mot mitten, men hans dynamiska duo Woxlin-Ericsson var inte dynamisk nog. Med två rörliga anfallare i stället för target-alternativet Ytterbom var spelidén självskriven; att vinna boll och ställa om snabbt och långt bakom Djurgårdens ytterbackar (oftast Concha). Men Gefle vann boll för sent, och när de väl gjorde det stod anfallarna still.

Det blev bättre mot slutet, med Ytterbom på planen. Då kunde Gefle spela enklare, rakare.

Djurgården darrade lite då, de är inte stabilare än så. Men mästarna tog tre poäng, och de kommer att ha häng på toppen när allsvenskan börjar om efter VM.

Thiago Quirino tejpar båda sina fotleder för att bli stadigare på planen, men efter matchen gick han rak i ryggen och utan extra stöd.

Det kan betyda allt, eller ingenting.

???

Kvällar som i går blir det väldigt tydligt varför killar som Dembo Touray och Mattias Hugosson blivit just målvakter. Inte bara för att de gjorde varsin kanonmatch, utan också för deras spel med fötterna.

Jag är ganska övertygad om att en jongleringstävling mellan dem skulle slutat ungefär som matchen gjorde:

1–0, åt det ena eller andra hållet.

Simon Bank

ARTIKELN HANDLAR OM