Blixtar och dunder - bara Herreys klarade att förklara det här

FOTBOLL

Halmstad har gjort ett mål på 630 minuter.

Elfsborg satte två på 45 sekunder.

Fotboll är ett märkligt spel.

Jag vet inte vem som valde musiken på Råsunda, men jag måste ge den gynnaren en sak.

Han eller hon har galghumor.

Minuten efter slutsignalen fylldes luften av några välbekanta textrader från högtalarna:

- Blixtar och dunder - magiska under.

Nere på gräsmattan satt klungor av smått chockade AIK-spelare som inte kunde begripa vad som just drabbat dem.

Bröderna Herrey hade kunnat berätta det för dem:

En blixt. Ett dunder. Ett magiskt jävla under.

Så länge var ju historien en helt annan.

En gång skrev jag en text om ett otippat AIK som slog en av seriefavoriterna med

2-0 på ett kokande Råsunda en fantastisk vårkväll och gick upp i serieledning.

Det var den 26 maj 2003. AIK sänkte Malmö och toppade allsvenskan för första gången på fyra år.

I går tänkte jag skriva samma text igen.

AIK hade slagit Elfsborg med 2-0, och man hade gjort det rättvist.

Det stjärnspäckade Borås-gänget slarvade lite med bollen och fuskade lite i pressen, och det räckte för att hemmalaget skulle vinna mittfältet.

Ända upp i toppen

Mathias Svensson lyckades inte störa speluppläggaren Dulee Johnson på alls samma sätt som Petter Andersson låg på Dereck Boateng i derbyt senast. AIK hittade ganska enkelt ut med bollen till sina yttrar och vaskade fram ett halvdussin hyfsade chanser.

Målen kom då Elfsborg jämnat ut matchen - mer retroaktivt än något annat - men efter drygt 88 minuter var matchen avgjord och analysen färdigskriven.

AIK hade jobbat sig ända upp till toppen av allsvenskan. Norra Stå sjöng "Vi leder serien" och himlen log över Solna.

Då kom det en blixt.

Samuel Holmén droppade en boll över huvudet på Nicklas Carlsson. Daniel Alexandersson tog ner i fart och drogs ner av Daniel Örlund.

Ett dunder.

Anders Svensson droppade en boll över huvudet på Nicklas Carlsson. Daniel Alexandersson tog ner i fart och satte bollen mellan benen på Daniel Örlund.

Ett magiskt jävla under.

Anders Svensson hade visat att 45 sekunders ren, skär klass ibland väger lika tungt som 89 minuters manglande.

Jag har aldrig sett något liknande.

Jag har faktiskt inte det.

Den mest dramatiska slutminutsvändning jag kommer på är Man Uniteds två stopptidsmål mot Bayern München för sju år sedan.

Lika lång tid passerade

En Champions League-final är visserligen något helt annat än den sjunde omgången av allsvenskan - naturligtvis - men sekunderna är lika långa då som nu.

Det gick 102 sekunder mellan Teddy Sheringhams och Ole Gunnar Solskjaers mål 1999.

Det gick 45 sekunder mellan Anders Svenssons och Daniel Alexanderssons mål 2006.

Efter undret på Camp Nou försökte Sir Alex Ferguson sätta fingret på vad som hade hänt i brittisk tv. Han lyckades väl sisådär:

- I can´t believe it. I can´t believe it. Football" Bloody hell.

Rikard Norling har gjort sig känd som en välartikulerad matchanalytiker, men till och med han hade problem att få ihop det på den här presskonferensen:

- Livet går vidare och" så är det, summerade Norling.

I morse vaknade AIK utan två poäng som de borde ha haft. De slängde bort matchen, och får skylla sig själva för att de vaknade på tredje plats i tabellen i stället för på första.

Så är det.

Livet går vidare.

Trots allt gjorde Norlings mannar en utmärkt match. De dominerade klart mot de allsvenska serieledarna.

De kommer inte att vinna något SM-guld - men jag tror i alla fall mer på AIK i dag än jag gjorde i går.

Läs också:

Erik Niva

ARTIKELN HANDLAR OM