”När tusentals röster blev en...”

Sportbladets Thomas Tynander följde gulddramat – från ståplats med ”Guliganerna”

FOTBOLL

BORÅS

Vi står tätt, tätt på ståplats, och nervöst kastar någon en blick upp mot himlen. En stor samling flyttfåglar passerar lågt över Borås Arena.

De flyger som flyttfåglar gör; i ett stort V-tecken.

En minut senare gör Elfsborg sitt guldmål.

Foto: ANDERS DEROS
Sportbladets Thomas Tynander följde dramat från läktarplats på Borås Arena.

Med en 13-årig grabb som älskar Elfsborg är det inte svårt att hamna på ståplats, intill "Guliganerna", de gulsvarta supportrar på ståplats.

Guldmatchen och det efterlängtade firandet på ståplats glömmer ingen som var där, även om oro och förväntan säkert gjort minnesbilderna lätt suddiga i kanterna.

Men vi stod där tätt, tätt, redan långt före avspark – i en klack där nästan ingen var född 1961, när Elfsborg senast blev mästare. Och där hördes sång, inte bara ramsor, när tusentals röster blev en och där gemenskapen och kontakten med en sittplatspublik aldrig kan ha varit bättre.

Vi fanns där intill linjerna så tätt packade på läktaren att vi kunde lukta varandra i håret, stoppa nävarna i fel jackfickor, och många supportrar delade uppenbarligen sin nervositet med spelarna för någon mästarfotboll på platsgräset fick vi aldrig se mot Djurgården.

Och oron växte, för tänk om AIK tog ledningen långt där borta i Solna. Kanske kände Stefan Ishizaki att något måste hända, för när han skulle slå sin första hörna framför oss kysste han bollen ömt.

Det är inte långt senare vi ser de svarta flyttfåglarna i sin tydliga V-formation och visst kan det låta fånigt, men det är någon i klacken som pekar mot himlen och alla tar det som ett tecken och minuten därefter passerar bollen ohotad över mållinjen framför oss. Och röster förloras i det stora vrålet.

Mot slutet av matchen är nervositeten så stor på ståplats att det flammar om kinderna på upphetsade supportrar.

Ansiktsfärgen slår om till vit när Andreas Augustsson nedanför oss får bollen på handen i eget straffområde – på övertid! – och många intill mig skriker ut sin förtvivlan innan de inser att domaren friar.

Strax därefter befrias alla av slutsignalen och det ohämmade guldfirandet tar över.

När vi långt senare lämnar ståplats för att ta oss ner mot Stora Torget faller ett duggregn som svalkar fortfarande röda kinder och vi ser brinnande bengaliska eldar i hjärtat av Knalleland. Och hör sången, segersången som ekar mellan husväggar i en hel stad.

Thomas Tynander