Har Nanne kapitulerat?

Per Bohman: Vill Nanne träna Hammarby 2017?

Sportbladets Per Bohman.
FOTBOLL

1. Ett aggressivt Bajen

Hammarbys prioritet under den första halvleken? Att aldrig låta de underskattade passningsfenomenen Ismael och Romario i lugn och ro svassa runt på planen och fördela bollar. Uppumpade hemmaspelare var inledningsvis cyniskt aggressiva på gränsen till det brutala. Den borne härföraren Johan Persson – rent vild i dag! – fnös åt de många förmaningarna från tandlöse domaren Glenn Nyberg och klippte ytterligare en mjuk brasse-snidare över skenbenet när tillfälle gavs.

Taktiken var förstås oerhört effektiv runt mittplan, men...

2.... att ni höll nollan i paus var mest flyt

Kalmar skapade nämligen lika många chanser som det finns bultar i Ölandsbron under den första halvleken. För samtidigt som Johan Persson, Kennedy Bakircioglu och Erik Israelsson skavde blödande Kalmar-hälar i förstapressen, så fanns det enorma ytor bakom Hammarbys sittande mittfält.

Mittbackarna Joseph Aidoo och David Boo Wiklander blev rådvilla och Kalmar flög fram i fickorna mellan ytter- och innerbackarna. Hade bara David Elm, Jonathan Ring, Romario och Måns Söderqvist tillsammans haft ett par tår av Marcus Antonssons avslutsfot skulle KFF ha lett med något mål i paus.

3. Det tog sin tid, Romario

Minns ni när Gais plockade hit lille Romario från Brasilien? Då menade den evigt yvige Christer Wallin, klubbens starke man, att de fått in överlägsne Wandersons självklare ersättare.

Jag söker på nätet och inser att det där är... sju år sedan. Ungefär så lång tid har det gått för Romario att bli en dominant allsvensk spelare. Han är fortfarande ingen gedigen avslutare, men en bollförflyttande temposättare av hög klass och alltså mer mobil än radarpartnern Ismael.

Kvitteringen till 1-1 just efter paus var inget mästerverk, men rasande rättvist.

4. En hyllning till den köttande tornadon

Egentligen är jag allergisk mot fotbollsanalyser som landar i resonemang om vilka som kämpar mest, eller vem som visar vilja på planen.

Men fan: när det gäller Hammarbys Johan Persson får man lov att landa i en enkelspårig hyllning. Det är nog så enkelt som att kraftpaketet har karaktär. Sen den evighetslånga sommaravstängningen har Persson som vanligt stått för helgjutna insatser. I fiaskoderbyt mot AIK gick han fram som en slåttermaskin i den första halvleken och vann ensam fler närkamper än resten av lagkamraterna. I krismatchen mot Gefle var han en avgörande stabiliserande kraft. Och mot Kalmar var han bara... överallt. Utöver sin sedvanliga roll som köttande tornado stod han också för hela den allsvenska säsongens minst estetiska fullträff.

5. Nanne har kapitulerat

Det var inte så att någon pressade honom på presskonferensen. Nanne Bergstrand tog helt på eget bevåg upp ämnet och viftade med den vita flaggan: jag kapitulerar.

– Vi spelar en mycket mer försiktig fotboll. Den fotboll vi spelade tidigare var framtidens fotboll. Hammarby ska vara tacksamma att de har fått chansen att ta del av den, sen har det inte räckt till hela vägen, sa tränaren lite avmätt.

Efter 2,5 år av ideologibyggande och taktisk finjustering – parat med retoriska utsvävningar – väljer alltså Nanne Bergstrand att avsluta experimentet med "framtidens fotboll". Även förra sommaren tog han en paus från det utopiska spelsätt han förordar, men det kändes annorlunda den här gången. Det kändes... uppgivet. Spelartruppen har tryckt på, kanske också hans chefer, och Nanne väljer alltså än en gång att rädda det allsvenska kontraktet med hjälp av, för att använda hans smittande språkbruk, "cynisk fotboll".

Beslutet är förstås helt korrekt, men i och med den här prestigeförlusten verkar Nanne inte riktigt njuta av att leda Hammarby längre. Frågorna hopar sig. Innan han kände jag: Får Nanne Bergstrand träna Hammarby 2017? Nu undrar man snarare: Vill Nanne Bergstrand träna Hammarby 2017?