”Fantasin flödar under Dempsey”

Per Bohmans fem punkter efter Djurgården-Elfsborg

Sportbladets Per Bohman.
FOTBOLL

1. Helt rätt i Colley-frågan, Djurgården

Jag har nämnt det tidigare, men det är värt att poängtera en gång till. Varje gång en klubb visar att det inte nödvändigtvis behöver vara spelare eller agenters marknad tillförs det uppfriskande syre till den alltmer unket silly season-anfrätna fotbollen. Daniel Andersson satte ner foten mot Enoch Kofi Adu i vintras, Peter Hunt i Norrköping vevade friskt mot Christoffer Nymans agent Stefan Selakovic under sommaren – och nu har alltså Djurgården agerat stenhårt mot mittbacken Omar Colley med anhang.

Belgiska klubben Genk och Colleys agenter försökte pressa igenom en affär med ohederliga metoder – de bjöd ner spelaren till Genk utan tillåtelse – men misslyckades spektakulärt. Djurgårdens sportchef Bosse Andersson blev vansinnig, gav belgarna ett par verbala lavetter, hotade med att anmäla till Fifa, vägrade sälja Colley till Genk och placerade spelaren på bänken (smart dock av Djurgården att i första hand rikta ilskan mot Genk, inte Colley).

Befriande för alla som inte vill se allsvenska föreningar reduceras till utmobbade snoriga småbröder av skrupellösa agenter och arroganta storklubbar.

2. En andra vår för Ranégie

Redan i våras kändes det som att de flesta – alldeles för tidigt – gett upp på Mathias Ranégie. I slutet av maj skrev jag att Djurgården måste ha mer tålamod med anfallaren, men möttes mest av glåpord på mejlen. Klubben var berett att skeppa honom till Cypern, supportrarna tävlade om de mest kreativa förolämpningarna och Ranégie behandlades som en spottkopp.

Men herregud vad han tillrättavisat belackarna sedan Mark Dempsey tog över. Michael Olunga gör fler mål, men Ranégie är spelaren som är nyckeln till det pånyttfödda anfallsspelet.

Dempsey kräver att forwards blir mer aktiva, att de bidrar med tung fysisk närvaro och att de tar fler djupledslöpningar bakom motståndarnas backlinje.

Ranégie tickar i alla boxar:

Han tar extremt mycket mer (pigga!) initiativ än under Pelle Olsson – som vid den tekniskt tajmade framspelningen till 1–1.

Han lyckades gång på gång vinna dueller mot Jon Jönsson/Jörgen Horn och låsa fast bollen i offensiven, eller – som vid 2–2, förlänga bollen vidare till en lagkamrat.

Han har en fysik som lämpar sig mer för basketdunkar än rivigt djupledsspel, men Ranégie vet att han måste stressa mittbackarna med enstaka, sävliga utfall bakom försvarslinjen. Lojalt anfallsarbete.

Kort sagt: Ranégie var bäst på plan.

3. Niklas Skoog-klass av Per Frick

Elfsborgs ledningsmål förde tankarna till hur det brukar se ut i småstäders krogköer under vilt juldagsfirande. Dörrvaktskompatible Per Frick var bondpojksstark när han lekande enkelt tryckte till en försenad – underårig – Marcus Hansson som försökte hitta rätt position i straffområdet.

Djurgårdens försvarare vändes bort med huvudet före av Frick – och när Elfsborgspelaren därefter enkelt rullade in 1–0 fick man gnugga sig i ögonen för att inte missta anfallaren med salig Niklas Skoog. Det är väl det finaste berömmet man kan ge en allsvensk targetspelare?

4. Misslyckad kväll för Hansson och Claesson

Det är aldrig kul att singla ut enstaka spelare, men Marcus Hansson hade en deppig kväll på kneget.

Hanterad som en lättare junior av Per Frick vid 1–0, och avslöjad av vältajmade Viktor Prodell som dominerade luftrummet när Elfsborg tog ledningen för andra gången i matchen. Det är lätt att glömma bort att Hansson blev omskolad till mittback så sent som i våras, men det är tydligt att den sympatiske eleven fortfarande har en del – förståeliga! – luckor i utbildningen.

Viktor Claesson var en annan som underpresterade. Allsvenskans annars mest elegant flödande spelare hade sirap under bollskorna och såg ut att ha tankarna på... Slavia Prag?

5. Fantasin flödar under Dempsey

Det vore intellektuellt ohederligt att påstå att Djurgården spelar en diametralt annorlunda klang och jubel-fotboll med Mark Dempsey än under Pelle Olsson, för det stämmer helt enkelt inte.

Men vad är det då som gör att stockholmarna helt plötsligt tar poäng?

Man får onekligen intrycket att spelarna tycker att det är roligare under engelsmannen. Mathias Ranégie är det mest utmärkande exemplet, och han har nästan övertydligt proklamerat hur mycket mer frihet han känner på planen under Dempsey jämfört med Olsson.

Dempsey har nästan lika hårt satta spelmässiga ramar som Olsson någonsin hade, och han kräver att spelarna följer order, men den renrakade tränaren tillåter samtidigt ett visst kreativt svängutrymme på planen. Spelet präglas av bångstyrig fantasi – som märks vid fasta situationer och de offensiva spelarnas kombinationsspel – när Djurgården lirar fotboll.