Segervapen: Publiken

Lasse Sandlin: Bajen har inte Sveriges bästa lag – men bästa publiken kan räcka långt

Foto: SCANPIX, BILDBYRÅN
Festen på Söderstadion.
FOTBOLL

Hammarbys nya tränarpar Micke Borgqvist–Jesper Blomqvist har klätt upp Lirarnas Lag i en annorlunda dress.

Mer Borgqvist än Blomqvist. Mer Blåställ och Hårt Arbete än Smoking och Klack-sparkar.

Jag är överraskad: Bajens 2–1 mot Sundsvall var plötsligt en fingervisning om att detta kan bära långt.

Mycket längre än åtminstone jag hade trott detta Bajen-mellan-år.

GÄSTKRÖNIKÖR  Lasse Sandlin jobbade som sportjournalist och krönikör för Aftonbladet under 41 år, innan han gick i pension hösten 2007.

En grundregel i all idrott, om det inte fungerar, är att ta om från grunden. Back to basics!

Det är ingen idé att köra tunnlar och tvåfotsdribblingar, l’art pour l’art, om inte grunden finns där. Om inte alla förstått att man måste ställa upp för varann.

Jag tror att det är just där Hammarby hamnat rätt i år. Fortfarande tvivlar jag på att man kommer att nå ända fram, men det var ändå underbart att se inställningen i årets första hemmamatch.

Sundsvall var det bättre fotbollslaget: hade 12–6 totalt i avslut, 7–3 på mål, dessutom 1–0 i stolpskott...

Men vad spelar det för roll om Bajen kämpar så här och om dessutom Rabi Shaaban i målet inte bara är frisk och håller ihop benen utan dessutom regerar i sitt område som denna kväll. Hade Hammarby visat upp den här kämpaglöden i höstas, så hade man aldrig behövt åka ur allsvenskan.

Hallenius är en sensation

Skånske Andreas Dahl, 25, i höstas en tungfotad sengångare på mitten, var nu magnifik i sitt mittfältsjagande. Småländske Vlado Zlojutro, 22, en krigare på kanten, ständigt attackerande även om passningarna spreds väl ymnigt. Göteborgaren Mauro Saez Jarpa, 23, en offensivt oerhört begåvad om än lätt våghalsig vänsterback.

Lägg till dessa krigare toppforwarden Linus Hallenius, 21, som nu gjorde sitt tredje superettamål sen han tagit vara på ett långpass, väntat in och vänt bort en Sundsvallsback innan han sköt bollen i mål. Linus är en sensation. Han behöver inte många fria sekunder för att skapa sig en målchans. Förutom målet hade han ytterligare två skott strax utanför vardera stolpen.

Hammarby hade, fram till slutminuten, bara två skott på mål: målen. Plus att i sista minuten Petter Furuseth rann igenom till höger men då räddade mål-Naurin. Också en sorts effektivitet.

Försvaret är däremot sårbart. Isak Dahlin klantade till det en gång, Filip Bergman blev ordentligt bortgjord vid 2–1. Fast Filips 1–0 gav gamla fina vibbar. Jag var där den gången också, för tolv och ett halvt år sedan.

Seriefinal mot Djurgården onsdag 1 oktober 1997 inför 9 127 åskådare: 1–0 (38) Patrik Andersson, 1–1 (44) Johan Andersson (straff), 1–2 (87) Marcus Karlsson – och 2–2 (90) FILIP BERGMAN. Målet som till slut gav serieseger och allsvensk plats.

Då en bra träff med bredsida efter högerhörna – nu en distinkt träff med pannan efter högerhörna.

Hade före gårdagen aldrig hört talas om uttrycket ”Sundsvallsbitter”. Sundsvalls Tidnings sportchef Roland Engström, själv från Ljusdal, lärde mej bakgrunden i halvtid: hur folket från Sundsvall hellre gnäller och pekar på det negativa istället för att ta till sig det positiva.

Rolle tyckte inte att Giffarna läst på sin Hammarby-läxa ordentligt, att dom av tv-matchen mot Ängelholm borde ha sett hur sårbara 08-orna var.

– Men, men – jag är väl bara ”Sundsvallsbitter”, sa Rolle.

Minst av allt Sundsvallsbitter var Giffarnas tränare Sören Åkeby, själv som spelare fostrad i Hammarby där hans knattelags störste var en annan blivande stjärna, tennisens Rolf Norberg. Trots förlusten sken faktiskt Sören Åkeby efteråt:

– Det var en fantastisk inramning. En fantastisk arena. En fantastisk publik. Hammarby ska ha en eloge för sina fans.

Publik som på fyra allsvenska matcher

Då hade Sundsvalls tränare ändå inte sett den magnifika marschen då 6 000 personer (polisens siffra) vandrade från Medborgarplatsen till Söderstadion. Publiksiffran – 11 479 – är den högsta på Söderstadion sedan fjolårspremiären, 12 251 mot Gefle. Betänk då att detta handlade om en match i fotbollens näst högsta serie. 11 479 att jämföra med de 5 403 som i en annan del av Stockholm samma kväll såg allsvenska Djurgården–Åtvidaberg.

Eller blott 163 åskådare färre än de som på måndagen sammanlagt såg de fyra (!) allsvenska matcherna på Rambergsvallen i Göteborg, Fredriksskans i Kalmar, Vångavallen i Trelleborg och Strömvallen i Gävle.

”FÖR EVIGT TROGEN” stod det på banderollen som Bajen-klacken vecklade ut före avspark.

Hammarby är inte Sveriges bästa lag – men man har Sveriges bästa publik och det kan räcka långt.

Till sist: domaren Martin Olsson, Lomma...

Inte många rätt hade han. Åtta varningar och två utvisningar i en ganska snäll match.

Publiken sjöng: ”Han är säm-re än Mar-tin Hans-son”.

Ja, faktiskt.

Om möjligt.

ARTIKELN HANDLAR OM