”Där gick Hammarby rakt in i hjärtat”

Sportbladets Henrik Rydström möter Nanne Bergstrand

Foto: Magnus Liam Karlsson.
Sportbladets nyförvärv Henrik Rydström intervjuar sin gamle tränare Nanne Bergstrand.
FOTBOLL

De har kamperat ihop i tolv säsonger, tagit SM-guld och cuptitel.

Nanne ­tränaren,  Henrik kaptenen.

Nu har båda gått vidare från Kalmar FF och möts vid ett fikabord i södra ­Stockholm.

Med dagens stora intervju med Hammarbys nye tränare Nanne ­Bergstrand ­inleder Henrik Rydström en ny karriär på Sportbladet.

– När Rydström först reagerar, då är det i affekt, säger Bergstrand.

Jag har en kaffemugg som pryds av ett målat porträtt av mig själv. Och Nanne Bergstrand. ”Legendarerna” står det ovanför porträttet.

Det är min favoritmugg.

Jag har haft Nanne Bergstrand som tränare i 13 av mina 20 säsonger i Kalmar FF. Första gången 1998–1999, andra gången 2003–2013.

Han har påverkat mig mer än någon annan tränare eller ledare.

Han har påverkat mig mer än vad jag vill erkänna.

För det har inte alltid varit gnisselfritt. Jag har å ena sidan tyckt att han är den bäste tränaren jag haft och å andra sidan undrat vad han håller på med.

De första åren kunde Nanne Bergstrand ringa till mig och fråga om mina åsikter. Fråga om spelsystem eller om hur killarna mådde och även efter att Nanne hade­ lämnat Kalmar FF för Helsingborgs IF 1999 hörde han av sig. Han ville höra hur jag hade det, hur vi i Kalmar FF hade det. När Nanne hade fått sparken från HIF och ringde till mig för att snacka var jag inte sen att berätta för honom att det fanns ett missnöje i Kalmar FF:s spelartrupp med dåvarande tränaren Conny Karlsson. Nanne var arbetslös och jag förklarade att Conny inte skulle bli kvar som tränare efter säsongen 2002. ”Jaså?”, sa Nanne eftertänksamt.

När vi letade ny tränare inför 2003 diskuterade dåvarande sportchefen Kjell Nyberg med mig. Skulle Nanne Bergstrand fungera en gång till hos oss? Jag sa ja.

Någon månader senare presenterades Nanne som Kalmar FF:s nye tränare. Med ett femårskontrakt. De fem åren blev sedan till elva.

Men från 2003 och framåt ringde Nanne Bergstrand inte så ofta till mig. Han var tydligare med att hålla distans.

Vår relation blev en tystnadens.

Jag har ju förstått att Nanne uppskattat mig, både på och utanför planen. Men han har nästan aldrig satt ord på det. Och har han satt ord på det har det i­nte varit storslaget.

Det är lite som Karl Oskar och Kristina i Utvandrarna. ”Han skulle säkert trivas med henne genom h­ela sin levnad.”

Ett slags fumlig uttryckssätt. En hastig klapp på axeln, ett kort ”bra, Henrik” och, inte minst, det faktum att han så gott som alltid - förutom en period våren 2013 – alltid, ALLTID ville ha mig på planen.

Påverkad av Nanne

Nu är jag i Stockholm för att träffa Nanne Bergstrand i hans nya miljö. Jag kliver in på hans kontor på träningsanläggningen i Årsta. Sportchef Mats Jingblad och assisterande tränare Carlos Banda sitter också på kontoret, jag tar dem i hand och hälsar slutligen på Nanne Bergstrand. Han ler och säger:

– Vem är du?

Ah, den typiska Nanne-humorn. Den som jag genom åren blivit så duktig på att parera.

– Det vet jag knappt själv, svarar jag och Nanne är nöjd med svaret.

Nanne tycker att jag ska gå och hälsa på Yvonne, det är Hammarby-legendaren Mats Werners fru, som serverar frukost och lunch till spelarna.

”Hon är imponerad av dig. Av någon anledning. Det är väl hennes enda brist”, säger Nanne.

Sedan sätter vi oss ner.

Jag är ju Nannefierad. På gott och ont. Jag vill egentligen inte erkänna det, men när jag håller föredrag, när jag instruerar mina spelare i Kalmar FF:s U 17-lag, till och med när jag uppfostrar min dotter är det dina mantran som jag upprepar. Du har tagit din in i porerna.

– Jaså, är du Nannefierad (ler)? Ja, men så blir det. Och det ser jag inga problem med (skratt).

När du tränade Kalmar FF 1998–99 frågade du oss spelare mer, men det avtog vid din andra sejour i Kalmar FF. Tidigare kunde du ju ringa till mig och fråga vad jag trodde om ett visst spelsystem.

– Haha, ja, då förstår du ju hur galet det var. Allvarligt talat, när jag var i Helsingborgs IF kände jag att jag inte kunde lita på alla. Jag jobbade på samma sätt som i Kalmar FF 1998–99, med att vara ­nära spelarna. Men jag lärde mig att man inte kan lita på alla. Och därför ökade jag distansen i nästa ­läge. Men samtidigt, det måste f­innas ett samarbete ute på banan mellan spelare och tränare. Det var ju därför du var lagkapten. Du var ju väldigt duktig på de här bitarna.

Det var framför allt där du kommunicerade, på planen, i spel­situationer.

– Att sitta som vi gör nu, mitt emot varandra vid ett skrivbord, då blir det lätt konstlat. Och det blir väldigt mycket vänster hjärnhalva. Och det blir sällan bra, det blir för mycket logik. Fotboll är känslor.

Jag har alltid haft överlägsen ­logik. Det är därför det blivit jobbigt för dig när du kallat in mig för samtal.

– Haha, jaså? Alla människor känner uppenbarligen inte sig själva (ler).

Den du blivit mest förbannad på genom åren är mig.

– Jo, men det är ju för att jag givit dig, hur ska jag säga, störst svängrum också.

Folk utifrån har haft bilden av att du och jag grillar ihop och har fredagsmys.

– Haha, det kan vi dementera!

Ja, verkligen. Jag har dock förklarat att du och jag alltid haft en bra relation, men att den inte varit problemfri.

– Det beror ju på att jag sett dina ledaregenskaper. Och försökt använda dem. Fast det vet man ju, att när Henrik Rydström först reagerar, då är det i affekt. Då är det bara att hänga med i samtalet. Och så tar vi resten dag två. Då är han helt annorlunda.

– Och ibland är det jag själv som tappar bort den biten, då är det jag som är i affekt. Och då blir det ju en konfrontation.

I och med att du oftast är en lugn och sansad person har det blivit...effektfullt när du visat den motsatta sidan. Det har blivit en väckarklocka för gruppen. I synnerhet när det varit mig du konfronterat.

– Det har funnits tillfällen när det varit lite lojt. När det varit svårt att få upp farten. Då dömer man emot de här spelarna som har problem med att man dömer emot dem (ler). Man får hitta sådana sätt.

Du har ingen Henrik Rydström i Hammarby IF?

– Det kan jag inte peka ut ännu. Jag vet inte om det finns någon som jag kan använda på det sättet.

Du har ofta pratat om mitt ego. Är det – för att använda ett av ­dina egna uttryck – för att man ”genom sig själv känner andra”?

– Ja, det är nog så här, en del av den här livsresan handlar om att lära sig att förminska sitt ego. Jag har också haft ett stort ego. Det handlar om att lära känna sig själv på den här resan och då får man ofta distans till sig själv. Man blir iakttagare till sig själv. Då är det lättare att krympa egot, att genomskåda det hos sig själv.

Jag har nog varit rädd att tappa en stor del av min drivkraft på planen om jag plockar bort mitt ego.

– I unga år är egot en hjälp för att ha drivkraft. Men när du blir äldre kommer du märka att den drivkraften finns där på, men på annat sätt, utan att egot finns där. Du behöver inte bekräftelsebehovet. Utan mer en känsla att du gör det för andra. Och då är egot förminskat.

Kom sena anbud

Du deklarerade i somras att du skulle lämna Kalmar FF. Men sedan dröjde det lång tid innan det blev klart med ny klubb. Var det svårare eller lättare än vad du hade trott att få jobb?

– Jag hade två utmaningar i skallen. Ett, att träna ett lag som hade chansen att ta sig till Champions League. Och så tycker jag det är väldigt intressant med svenska lag mot utländska lag. Två, att hitta en riktig utmaning och i det läget tänkte jag inte på Hammarby.

– Anbuden kom tämligen sent, det blev kortare tanketid för mig. Men ju mer jag tänkte kring Hammarby, ju mer rätt kändes det. Jag gillar att bygga. Man kommer tillbaka till sina egna värderingar, vad står jag för? Och där gick Hammarby rakt in i hjärtat.

Trycket från fansen är avsevärt större än vad du är van vid. Har du funderat på hur du ska kunna hantera det?

– Man måste vara medveten om att det inte handlar om hur du har det utan om hur du tar det. Då handlar det också om vilka miljöer du försätter dig i när du är inne i motgångsperioder. Det viktigaste arbetet blir att se till att inte gruppen sablas ner alltför mycket. Där kommer jag lägga mitt fokus. Och förhoppningsvis gör det att jag inte behöver lägga tankarna på något annat.

Kommer du kommunicera med fansen?

– Vi har redan gått ut med att vi ska ha en medlemsträff där jag berättar om vad vi jobbar med. Hur har jag tänkt spela? Skapa en större förståelse kring det. Och skapa intresse att titta på matchen med andra ögon. Hur återkommande den kommunikationen blir beror på vilka forum som finns. Supporterbiten är stor och viktig i Hammarby. Som man inte får nonchalera på något sätt. Men vi har olika roller också.

Har du något speciellt minne från Söderstadion?

– Ja, det var...2004. Den sista matchen den säsongen och där Cesar Santin spelade sig kvar i svensk elitfotboll genom att göra två mål. Den kommer jag ihåg.

Du förbjöd oss att prata om SM-guldet när vi inledde säsongen 2009. Jag fick inte ha med mig Lennart Johanssons Pokal till träningarna.

– Att ha med sig pokalen, det är väl att leva kvar i det förgångna (ler). Du är nostalgiker.

Som du brukar säga, ”tittar man för mycket i backspegeln kör man av vägen”.

– Ja, det gör man ju. Det finns en anledning till varför vi har gjort framrutan större än bakrutan.

Du har redan nu börjat förbereda dina spelare på att era motståndare kanske kommer att försöka trycka tillbaka er genom att spela långt, över ert mittfält.

– Därför måste vi få våra anfallare att acceptera att jobba högre i pressen. Eftersom vi har lite äldre spelare i anfallet måste vi tänka på att man inte brukar springa mer med åldern utan man springer mindre (ler). Det gäller även mittfältare, för de börjar täcka ytor när de blir äldre (ler).

Jag förstår piken. Men jag täckte ytor redan i pojklaget. Den finaste komplimangen du har givit mig är när du jämförde mig med Pong, det där första tv-spelet. Jag var som en pinne i Pong, sa du, som skyddade backlinjen och snabbt spelade vidare.

– Haha, om bara de där få tillslagen är kreativa är det ju det bästa sättet att vända spel på.

Kommer du redan från start utsätta spelarna för din otroligt torra humor? Kanske till och med visa din fäbless för buskis?

– Haha, vi får se. Vi får se om de har humor. Eller om de också bara är präglade av ironi. Icke Hasse-och-Tage-humorn. Alltså en icke-humor (ler). Än så länge har jag ­bara märkt ord för dem ibland. Men det handlar ju också om att de ska vårda språket.  Det kommer ­säkert också att komma en hel del citat, till höger och vänster, det tror jag.

Du är onekligen expert på att slå oss andra i huvudet med ­citat. Ofta från Einstein. Vilka är dina favoritcitat?

– Det första är: Fantasi är viktigare än kunskap. När en vetenskapsmänniska som Einstein säger något sådant förstår man att det ligger något bakom. Han löste mycket genom att använda sin fantasi. Men vi får ju lära oss att kunskapen är den rätta vägen att gå. Så den skickar vi till skolminister Jan Björklund.

– Den andra är en av de viktigaste vi har: ”Människans viktigaste val är att bestämma om vi lever i en vänlig värld eller i en fientlig värld. Det vi bestämmer oss för, är det vi kommer att se.” Den är bra. Den är bra. De två får du.

Henrik Rydström

ARTIKELN HANDLAR OM