Har jag fått tinnitus?

Sportbladets Oskar Månsson: Ljudnivån slår ut det mesta – vartenda hårstrå stod i givakt

Foto: BILDBYRÅN
FOTBOLL

Det är svårt att beskriva en stämning med ord, särskilt när det ringer i ens huvud.

Har jag fått tinnitus?

Det började redan på dagen, grönt och vitt vart man än såg. Från pubarna på Södermalm, via Skanstull över bron till Gullmarsplan och Globenområdet, till pubarna igen: Bajen överallt, som en enda lång utspridd marsch.

Att det kommer 25 142 åskådare till en nittondeomgång i den svenska andraligan är helt fantastiskt, men det mest fascinerade med gårdagen var stämningen på arenan.

Ljudnivån slår ut det mesta som jag har upplevt.

Vartenda hårstrå på kroppen stod i givakt.

Det var ingen kväll för finurliga ramsor eller snygga tifon, men det var en kväll när man ställde sig rakt upp och skrek rakt ut. På 90 minuter fick hemmasupportrarna gå igenom hela känslospektrat – förväntan, förtvivlan, förhoppning, förlösning – och luften vibrerade hela tiden, oavsett vad ställningen i matchen var.

Kennedy Bakircioglü som har upplevt en del i sin karriär var klart tagen efteråt.

– Jag skrek från två-tre meter på medspelarna, jag försökte styra dem men fick ingen feedback alls. Det hördes bara så enormt mycket från läktarna.

Ja, och nu ringer det i mitt huvud, det sjunger och gungar där inne.

Men jag ska ändå försöka mig på en analys av matchen, det spelades faktiskt en sådan också. Den slutade 2–2.

Sundsvall gjorde allt rätt

Vi skulle kunna börja med en billig straff (till och med Erik Israelsson erkände att det inte var mycket till kontakt med Stefan Ålander) och en överlag svajig domarinsats, men jag tycker att matchens förvandling var mest intressant.

Sundsvall gjorde allt rätt i 70 minuter då taktiken fungerade perfekt.

I försvarsläge spelade de ett lågt 4-4-1-1 som låste Hammarbys anfallsförsök så fort de närmade sig straffområdet. När Giffarna vann boll ställde de snabbt om till 4-4-2 och efter hand lyckades de även etablera ett eget passningsspel. Efter 45 minuter stod det 0–2 efter ett klumpigt självmål av Daniel Theorin och ett sällsynt klinskt avslut av Pa Dibba. Halvtidsledningen var inte oförtjänt.

I paus gjorde Nanne Bergstrand ett oväntat byte, ut med Theorin, in med Marko Mihajlovic som vänsterback (i Stefan Batans frånvaro hade Thomas Guldborg Christensen spelat där i första halvlek). Jag tror väl inte att man ska överanalysera just det draget – Hammarby fortsatte att bara attackera på högerkanten – men hemmalaget höjde sig ett snäpp. Hörnorna och frisparkarna avlöste varandra, även om det inte ledde till särskilt många chanser.

Någon med decibelmätare?

Nej, Sundsvall hade både koll och kontringslägen ända till tränaren Roger Franzén bestämde sig för att gå ner på en fembacklinje. Plötsligt fick hemmaspelarna lugn och ro i uppspelen och ytor på kanterna för att mata in inlägg. Med publiken i ryggen ökande de takten sista kvarten, vilket i slutändan skulle ge en poäng.

I minut 80 nickade inhopparen Andreas Haddad in ett av de där inläggen, i minut 87 slog Kennedy in den billigt dömda straffen och Tele2 arena exploderade.

Någon i klacken som hade en decibelmätare?

Jag är mycket nyfiken på resultatet.

Då kändes det nästan som att det skulle bli 3–2 av bara farten, men det fick räcka med ett kryss, vilket hemmaspelarna ska vara nöjda med. De fick ju poängen delvis till skänks.

Slutligen:

Att Hammarby kommer att sätta publiksnittsrekord för ett lag i andradivisionen vet vi redan, Blåvitts notering på 15 555 från 1975 kommer att ryka all världens väg. I nuläget ligger Bajen-snittet på 18 130 och den siffran lär öka, så hårt är trycket i år.

Ändå vill jag lyfta just den här matchen.

Visst, vi har blivit bortskämda med läktarfester hela säsongen, men det här var något extra.

Ska man få en kronisk öronsjukdom så ska det var en sån här kväll.

ARTIKELN HANDLAR OM