Rydström: Klart man bryr sig om vad andra tycker

Därför påverkar tidningarnas omdömen spelarna

Foto: JIMMY WIXTRÖM
PÅ TOPPEN Henrik Rydström briljerade under 2008 och fick ett högt plussnitt i Sportbladet. Årets avslutades med att Kalmar FF vann SM-guld för första gången någonsin.
FOTBOLL

Jag klarade att kliva upp och inte falla för frestelsen att läsa tidningen.

Jag klarade till och med av att inte kika vad som skrevs i sociala medier.

Nu letar jag efter färskt bröd i den lokala affären.

”Hallå, Henke. Det gick inte så bra i går?”

Nähä, hur vet du det, du brukar ju inte se våra matcher, tänker jag innan killen, en ytligt bekant, lägger till:

– Du fick ju en etta i betyg i tidningen.

Henrik Rydström är före detta lagkapten i Kalmar FF där han spelade 1993–2013. Numera är han Sportbladets nye krönikör och bloggare.

Det finns de som säger att de ”skiter i vad andra tycker” och varje gång jag hör någon säga något liknande undrar jag om personen i fråga ljuger eller om vederbörande är psykopat utan ett normalt känsloregister.

Det är klart att man bryr sig om vad andra tycker.

Det är en högst mänsklig reaktion att bli besviken, ledsen eller sårad när man blir sågad eller kritiserad.

Eller glad och lycklig över fina betyg.

Ändå förväntas fotbollsspelare stå över det där. Vi ska inte reagera på det som skrivs om oss. Och om vi gör det är vi löjliga. För kritik ingår ju i spelet.

Tänkte tacka nej till priserna

Jag har genom min karriär pendlat i min syn på betyg. Å ena sidan har jag gillat betyg och sugit åt mig av bra betyg och blivit nedstämd av dåliga betyg.

Å andra sidan har jag struntat i betygen, avfärdat dem och jag har försökt göra det med konsekvens; när jag vann de lokala tidningarnas betygsligor 2003 tänkte jag först tacka nej till att ta emot priserna eftersom jag tyckte att betygsättningar är så godtyckliga.

Under en period kunde det hända att jag mejlade journalister angående betygsättningar. Och ifrågasatte deras bedömningar. Både gällande betygen jag själv fick och gällande betygen andra fick.

Jag vet, visst är det småsint och löjligt? Nästintill patetiskt.

Jag insåg det också. Så småningom.

Kunde även påverka Nanne

Men samtidigt – det må ha varit så att jag till slut lärde mig att inte läsa tidningarna efter en match, det må vara så att jag lärde mig att inte kolla sociala medier efter en match; jag visste ju att jag trots det tvingades förhålla mig till de där betygen.

För de blir sanningar för andra. Dels för dem som inte sett matchen – ”jaså, Rydström får bara en tvåa i dag, då var han inte så bra” – men dels också för dem som sett matchen – ”aha, Rydström får en två i dag, då var han inte så bra som jag tyckte”.

Betygen färgar människors upplevelse av insatsen.

Så oavsett vad jag tyckte om betygsättaren (det finns onekligen de vars betyg man respekterade mer än andras) och betygen fick det konsekvenser för mitt vardagsliv. Och också, i förlängningen, mitt fotbollsspelande.

Vi lever ju inte i vakuum och det som sägs och skrivs påverkar oss. Jag var alltid medveten om att om opinionen blev väldigt kraftig kunde den till och med påverka en så bestämd tränare som Nanne Bergstrand.

Aldrig så dålig eller så bra

Det fanns ytterligare ett skäl till varför jag slutade kolla medier dagen efter en match. För jag ville ha min egen upplevelse av matchen kvar. Och om jag läste något som gick emot den kunde tvivlet kila sig in. Och så började det gnaga.

Det svåra – och viktiga – är att lära sig VILKA personers åsikter man ska bry sig om.

Och att ständigt påminna sig själv om det som en av mina tränare, Kjell Nyberg, sa till mig när jag kom till en träning lycklig efter att ha blivit hyllad i media.

– Henke, du är aldrig så dålig som tidningarna skriver. Men heller aldrig så bra.

FAKTA

RYDSTRÖM OM DE FEM BETYGSKALORNA

Var jag verkligen så usel? Kan de inte ha förväxlat mig med någon annan? Just fan, det är bara jag som är skallig.

Intetsägande. Antingen från min sida eller från journalistens. Såg de inte vilka enorma ytor jag täckte. Tydligen inte. Det är nästan bättre att få ett plus, då märktes man i alla fall. Om än i negativ bemärkelse. Två plus får de osynliga.

Bra, alltså. Jag var bra. Var jag bra? Ja, det var jag. Var jag inte bättre än bra? Deras offensiva mittfältare fick också tre plus och jag kvävde ju honom totalt, han fick ju knappt en boll att jobba med, hur kan han då också tilldelas tre plus?

Fyra plus får försvarsspelare som dribblar eller räddar givna mål och offensiva spelare som dribblar eller gör mål. Eftersom jag aldrig dribblade, aldrig räddade givna mål och aldrig gjorde mål fick jag aldrig fyra plus.

Det får bara Anders Svensson. Med all rätt.

Henrik Rydström