Tack, MFF – nu ser vi alla sexigare ut

Rydström: Svensk fotboll behöver alla framgångar i Europaspel

Foto: BILDBYRÅN
Malmös spelare och fans jublar efter segern mot Sparta Prag.
FOTBOLL

Jag vill egentligen inte kolla. Men jag gör det ändå. Plockar fram min mobil, går in på en målservicesida, får upp Malmö FF:s kvalmatch till Champions League mot Sparta Prag i Prag och hinner tänka ”Malmö-mål, Malmö-mål, snälla, säg att Malmö har gjort mål”.

Sparta Prag–Malmö FF 1–2. Trots att en halvlek återstår knyter jag näven. En halvlek senare har Sparta Prag vänt och vunnit med 4–2.

Den knutna näven blir till en slapp gest.

Jag tar Malmö FF:s förlust hårt. För jag är fort­farande kvar i samma tankemönster som när jag var spelare. Regel nummer ett: alla svenska klubblag som möter andra nationers klubblag ska vinna.

Regel nummer två: om ett svenskt klubblag ska förlora mot en annan nations klubblag, förlora då värdigt.

Jag har spelat ett 30-tal internationella tävlingsmatcher med mitt Kalmar FF. Varje gång var jag mer nervös än inför allsvenska matcher. För det stod mer på spel. Resultatet och insatsen skulle vägas och bedömas och det var inte bara Kalmar FF vi representerade, det var också svensk klubblagsfotboll i stort.

Livrädd att vi skulle bli krossade

Så när jag 2008 stod i spelargången på The Kuip i Rotterdam bredvid Feyenoords lagkapten Giovanni van Bronckhorst och väntade på att funktionärerna skulle öppna luckan ovanför oss så att vi kunde kliva in på arenan var jag inte enbart otroligt stolt över att få leda Kalmar FF i den här typen av sammanhang och match. Jag var också livrädd för att vi skulle bli krossade eller förnedrade. Tänk om vi skulle förlora med 5–0. Då skulle allsvenskan i stort bli sågad.

Nu vann vi med 1–0 och jag kunde pusta ut.

Och börja oroa mig inför returmatchen. Tänk om vi skulle bli förnedrade på hemmaplan!

När Malmö FF:s match mot Sparta Prag i Prag var slut började jag leta möjligheter. Malmö FF är starka på hemmaplan, de kan vända det här, chansen finns fortfarande och när jag funderat i de här banorna en stund började jag skratta åt mig själv. Hur många timmar har jag inte lagt på den här typen av spekulationer? Vridit och vänt på svenska klubblags resultat. Letat efter ljusglimtar.

Blåvitt uselt – jag usel

Till och med när Royal League fanns, vinterturneringen mellan de fyra bästa lagen i Norge, Sverige och Danmark, hade jag vånda när de svenska klubb­lagen skulle mäta sina krafter mot våra nordiska kollegor.

För jag visste ju att förluster och svaga insatser skulle hamna i mitt knä. Till slut.

Om IFK Göteborg var uselt mot ett mediokert norskt lag skulle också jag framstå som usel.

Robert Gustafsson och Allan Svensson spelar i sommar fars i Krusenstiernska trädgården i Kalmar. Med svenska mått mätt kan du knappast se en bättre akt. Det be­höver emellertid i ärlighetens namn inte ens vara kvalitativt. Publiken i Kalmar går upp i brygga bara

Robert Gustafsson kommer in på scenen och antyder att hans rollkaraktär är berusad. En vän till mig jobbar med teater och jag frågade honom vad han tyckte om farsen i Krusenstiernska träd­gården. Den är proffsig, svarade han. Men han hade precis varit i New York och tittat på teater.

Vid en jämförelse bleknade det som utspelade sig i Krusenstiernska trädgården. Men gemene man gör aldrig en sådan parallell.

Eriksson jämförs med Messi

För fotbollen är det inte lika enkelt. Den står inte ensam. Den jämförs ständigt med det bästa som finns i genren. Allsvenskan vs La Liga. Magnus Eriksson vs Lionel Messi.

När första halvlek är slut i returmötet mellan Malmö FF och Sparta Prag på Swedbank Stadion i Malmö kollar jag målservice. 1–0 till Malmö!

Jag går in för att handla i mataffären, hela tiden med ett öga på resultatet. 2–0!

När slutsignalen ljuder och MFF har slagit ut Sparta Prag är jag lycklig. 

Segern får alla inom svensk fotboll att se en smula sexigare ut.

Det kan vi behöva.

Henrik Rydström

ARTIKELN HANDLAR OM