Rydström: Nyförvärven kan ge HIF identiteten tillbaka

FOTBOLL

Hur gör man när identiteten förändras?

Hur gör man när vanan att vara ett topplag förbyts till förvåningen över mittenplacering, till och med bottenplacering?

Fråga Helsingborgs IF.

Man låter sin sportchef visa fingertoppskänsla i sommarvärvningarna.

Och man kliver ut mot Elfsborg och låtsas vara det lag man en gång var.

Henrik Rydström är före detta lagkapten i Kalmar FF där han spelade 1993–2013. Numera är han Sportbladets nye krönikör och bloggare.

"Vi vill sträcka ut dem", säger Roar Hansen, HIF:s tränare innan avspark.

Och med att sträcka ut menar Hansen att HIF vill få Elfsborg att få stora avstånd mellan spelarna och lagdelarna - både i sidled och i djupled.

Nu är inte Roar Hansen den förste tränaren som vill det. Frågan är HUR man gör det.

HIF gjorde det genom att tidigt lyfta in bollen bakom Elfsborgs ena mittback, Jon Jönsson och låta David Accam explodera i djupled. Och när Accam exploderar i djupled är det svårt att hinna med. Men Mikael Dahlberg hinner med och efter all tid under Pelle Ohlsson i Gefle IF (en forward som INTE löper mot första stolpen är för Pelle Ohlsson ingen forward) vet han vad han ska göra; ta sig före försvarsspelaren och, just det, löpa mot första stolpen. Så det gör Dahlberg. Och kan raka in Accams fina inspel från nära håll i mål.

Fick vad han beställde

Och strax därefter; en ny djupledsboll från HIF, Elfsborg sträcks ut igen och den här gången är det David Accam som kan slå in bollen från nära håll.

När sedan Elfsborgs mittback David Mobaeck blir frilägesutvisad efter en handssituation (återigen en djupledsboll in bakom Elfsborgs backlinje) blir uppgiften för svår för gästerna.

Roar Hansen fick vad han beställde. Ett utsträckt Elfsborg.

Och i utrymmena som skapades kunde hemmalaget leka fotboll. Löpvillighet, arbetsvillighet som varvades med finess och passningskombinationer och man såg ingenting av det HIF som inför matchen inte hade vunnit på länge, länge och man såg ingenting av det HIF som har tappat sin identitet.

I den identiteten fanns segrar. Man vann även om man inte spelade bra, man vann när man spelade bra. Det var vad HIF-spelarna förväntade sig av en match. Att vinna.

Det är fascinerande hur snabbt något sådant kan försvinna.

Alla nyförvärv imponerade

Helsingborgs IF slog IFK Göteborg på Gamla Ullevi i slutet av juli i fjol. Sedan dess har HIF spelat 31 allsvenska matcher. Vunnit blott sju matcher. Tio matcher har slutat oavgjort och hela 14 matcher har slutat i förlust. 14 av 31 matcher.

Det är väldigt många matcher för ett lag som brukar vinna.

Men sportchef Jesper Jansson har värvat klokt i sommar. Mikael Dahlberg, Darijan Bojanic, Markus Holgersson och så mittfältsdynamon Johan Mårtensson och Victor Pålsson.

Mot Elfsborg imponerar samtliga.

När Elfsborg tidigt i andra halvlek reducerar till 2-1 - Viktor Prodell nickar snyggt in Andreas Klarströms inlägg - kan man tro att HIF ska väckas upp och inse att de inte längre är ett topplag.

Men istället vinner David Accam ett motlägg, får fram bollen till en vickande Darijan Bojanic, som säkert sätter 3-1.

Strax därefter distansskjuter Mikael Dahlberg in 4-1.

Det är en sådan kväll. Där David Accam löper in och ur Elfsborgs försvar, där Accam till slut vinner motlägg mot dubbelt så stora motståndare och där Darijan Bojanic får möjlighet att visa upp sin talang och spelskicklighet.

Den här kvällen var det HIF som själva skapade sina förutsättningar.

Och äntligen visade upp den där sidan som man nästan glömt att de hade.

ARTIKELN HANDLAR OM