"EM-guld är ett drömmål vi har"

Svenska landslags-stjärnan Hanna Ljungberg om sitt teknikintresse, otäcka telefonhot och sina små fötter

FOTBOLL

ERFURT

Det finns en scen i Fucking Åmål, där det här med manligt och kvinnligt blir ordentligt utrett:

- Tjejer fattar inte mobiltelefoner. Tjejer kan ju, typ, smink och sånt"

Se där.

Det här är, hur som helst, en intervju med ett osminkat teknikfenomen som heter Hanna Ljungberg.

Hon har världens minsta fötter, men en bollkänsla som är större än Norrland.

Och hon är en jävel på mobiltelefoner.

LIGGER LÅGT - DRÖMMER STORT Hanna Ljungberg måste lyckas för att Sverige ska lyckas i EM. Själv funderar hon inte så mycket på att hon är en av de viktigaste i damlandslaget. Hon tänker mer på drömmen om en final mot Norge.

Det säger pip, pip, pip.

I ungefär 45 sekunder.

Sedan har Hanna Ljungberg lärt mig alla finesser som finns i min Nokia-nalle.

Fascinerande.

- Jag gillar att förstå hur saker fungerar. Har jag en video hemma så sitter jag och pillar med den tills jag förstår, säger hon.

Vi sitter i en hotellobby, i gamla delen av en småtrevlig östtysk stad, och Hanna Ljungberg slåss med en envis förkylning.

På landslagsträningarna i veckan har hon inte tränat för fullt - och det beror inte bara på att hon heter Ljungberg.

- Jag har hosta och är snuvig. Men jag har inte haft feber och har inte ont i halsen, så jag ska spela, säger hon.

Tjatade till sig sin första boll i 2-årsåldern

Hanna Ljungberg vill alltid spela.

Det syns.

Hon är typen som alltid leker med en boll, som trixar, dribblar, trollar och har en ömsesidig kärleksaffär med Bollen.

- Jag fick min första fotboll när jag var två-tre år, tror till och med att jag tjatade för att få den. Jag har alltid älskat att leka med bollar, säger hon.

Nu är du 22 år, och spelar ditt femte stora mästerskap. Du är stjärna i landslaget. Känner du pressen?

- Jag tänker inte så, jag spelar som jag alltid har gjort. Och jag tycker bara att det är roligt att vi får mer uppmärksamhet, nu när ni skriver mycket måste vi lära oss att kunna ta det.

Media och damfotboll - det har blivit en symbolfråga för all kvinnoidrott sedan Tina Nordlund höll tal på fotbollsgalan.

- Mycket i den där debatten var ren okunskap, det var lite "inne" att klanka ner på damfotboll. Och man är ganska försvarslös mot media.

- Debatten var rätt negativ hela vintern, men nu tycker jag att den vänts till något positivt. Förut skrev många journalister utan att ens ha sett damfotboll, nu kommer de ner på matcherna - så nu är det upp till oss att visa att vi är värda det.

Har fått ta emot otäckt telefonsamtal

Hade du någon idol när du var liten?

- Maradona, innan knarket.

Ingen tjej?

- Nej, aldrig någon damspelare.

Tror du att unga tjejer i dag har det?

- Ja, vi märker av det. Småtjejerna vet vilka vi är, det är skoj och viktigt att de får förebilder inom damfotboll. När vi mötte Djurgården i allsvenskan kom ett gäng tjejer från Eskilstuna, de visste precis vilka som spelade.

Har du själv fått skit för att du håller på med fotboll?

- Ja, det har hänt att någon ringt hem till mig. Det var otrevligt. Han ringde och klankade ner på damfotboll och sa att vi skulle passa oss, och när jag pratade la han bara på.

Otäckt?

- Ja, det var riktigt obehagligt.

Idioter finns överallt.

Men i Hanna Ljungbergs fall är det så uppenbart att hon är fotbollsspelare. Hennes teknik är sublim, hennes snabbhet extremt funktionell.

En typisk anfallare.

Men liten.

Det här med fötterna"

- Ja?

Fötterna är små - men mycket snabba

Vad har du för storlek?

- 35:or. Just nu tillverkar Puma fotbollsskor i den storleken, vilket är tur. Jag har väldigt små fötter.

Små, men snabba.

Hanna Ljungberg gör mål med både höger och vänster fot, tack vare tekniken, snabbheten och en ovanlig hänsynslöshet.

- Jag har en spelstil som gör att jag får mycket smällar, men det var värre förut. Jag kunde se att jag skulle få en smäll, men ändå gick jag in i duellerna. Och sedan är mina knän kanske sämre än hos gemene man, i vintras brakade båda ihop samtidigt, det var inte roligt.

Annars verkar hon ha ganska roligt. Hanna Ljungberg ger ett nästan löjligt sympatiskt intryck; hon är kvick, charmig, glad.

Och tuff.

- Ja, men inte vid sidan av planen. Där är jag nog en i mängden.

Vad gör du när du inte spelar fotboll?

- Umgås, jag gillar att umgås. Jag försöker att bry mig om människor.

När hon blir stor ska hon bli sjukgymnast.

Ja, och så proffs, förstås.

- Självklart är det en dröm att få satsa på fotbollen på heltid. Jag hoppas att jag blir proffs någon gång i livet, säger Hanna.

Men först ska hon spela EM med Sverige.

Tror på semifinal - drömmer om guld

Första matchen i morgon, mot favorittippade Tyskland.

- Vi slår ur underläge, har allt att vinna. Tar vi poäng är det mycket bra gjort.

Och sedan - hur går det i EM, egentligen?

- Vi får det lite tufft i någon match i gruppen, men går vidare som etta. Sedan vinner vi semifinalen och går till en klassisk final mot Norge"

Och vinner den?

- Så klart! Men allvarligt talat - semi är ett realistiskt mål, guldet är ett drömmål vi har. Man måste våga ta de orden i munnen, känna att om allt klaffar så kan vi faktiskt vinna EM.

Sverige kan alltså faktiskt vinna EM.

Och en mobiltelefons-fantom med 35:or på fötterna kan bli störst av alla.

Det är inte utan att man ser fram emot en riktig fotbollsfest.

Här i Fucking Erfurt.

Började spela i Mariehem

Hanna från topp till tå

Simon Bank

ARTIKELN HANDLAR OM