Vägen till Råsunda har varit lång

Allting började i den lilla byn Öxabäck

FOTBOLL

I början skakades det på många huvuden när damer ville lira fotboll.

- Damfotboll? Det har vi inte, sas det på Svenska fotbollförbundet.

I kväll spelar svenska damlandslaget VM-kvalmatch mot Schweiz - för första gången på nationalarenan Råsunda.

Damfotbollen har gått från intet till respekterad sport.

Det har tagit nästan 35 år.

I dag berättar Sportbladet historien om svensk damfotboll.

Pia Sundhage - en av de absoluta pionjärerna.

Det är dagen före VM-kvalmatchen mot Schweiz.

På Råsundas gröna gräsmatta kör man avslutningsövningar.

Solen skiner och tjejerna i damlandslaget verkar må bättre än någonsin.

- Bara att få träna här inne är fantastiskt, säger Hanna Ljungberg och ler, innan hon klipper i väg ännu en boll.

Damfotbollen har tagit ännu ett steg i utvecklingen.

Rakt in på Råsunda.

Vägen dit har varit lång.

Det börjar 1968 med ett gäng fotbollstokiga tjejer i den lilla byn Öxabäck utanför Borås.

Damfotboll är ett okänt begrepp och någon serie för damer har det inte ens varit tal om.

Men tjejerna i Öxabäck har tröttnat på sina skämtmatcher mot kommunalgubbarna i byggden.

De vill få möta andra tjejer.

Grannbyn Hyssnas tjejlag utmanas, och Öxabäck vinner med 12-0.

Det blir starten på en av de största folkrörelserna i modern tid.

1970 är året då de första tjejerna licensieras av fotbollförbundet. De är 728 stycken till antalet.

Tjejer som vill tas på allvar, som vill lira fotboll precis som grabbarna gör.

Men de betraktas med viss skepsis.

Kan det verkligen vara något, med tjejer på fotbollsplanen?

Skeptikerna får svar på tal.

Damfotbollen växer. Växer enormt.

Under 80-talet kommer ett profilstarkt svenskt landslag fram.

Pia Sundhage blir symbolen för en sport som vägrar vika sig för konservativa fotbollspampar.

En sport där tjejerna kämpar, där pojkflickorna regerar.

En sport som i mångt och mycket är helt förändrad i dag.

- Vi var riktiga pionjärer. När jag gjorde debut i landslaget 1975 hade jag hyfsad teknik för jag var ju ung och hade lirat med grabbar. Men kärringarna runt 25, de bara sprang, säger Pia Sundhage och skrattar.

1991 kommer en av damlandslagets största framgångar, VM-bronset i Kina.

Det är den sista stora framgången för ett landslag som tagit svensk damfotboll till internationella höjder, men som knappast blivit folkkärt.

Resultatmässigt lämnar generationen ett stort tomrum efter sig.

Efter Sundhage, Leidinge, Johansson och Videkull kommer - inte mycket.

Svensk damfotboll misslyckas i mästerskapen och hemma i Sverige för damallsvenskan en tillvaro i skymundan.

- Vi var nog kvar några år för länge i landslaget. Vi stoppade upp en massa nya spelare, men vi tyckte ju det var kul att spela så vi fortsatte, förklarar Pia Sundhage.

Attitydmässigt öppnar samma tomrum vägar för en helt ny typ av damfotbollsspelare.

1995 spelas VM på hemmaplan. Sverige åker ut efter straffar i kvartsfinalen.

Och en nystart inleds.

Marika Domanski-Lyfors tar över rodret för landslaget.

Hennes första åtgärd är att se till att spelarna ökar träningsdosen.

- Det är den stora skillnaden från min tid som spelare. Vi tränade ganska mycket, men inte alls som elitspelarna gör i dag. Och i början spelade vi bara tre-fyra landskamper per år, berättar Pia Sundhage.

Inför OS i Sydney 2000 är förväntningarna högt ställda, men Sverige åker ut direkt. Fiasko, skriker tidningarna och spelarna är förtvivlade.

Revanschen ska komma tio månader senare.

I Tyskland tar sig de svenska damerna till EM-final.

Det blir silver för ett på många sätt nytt svenskt damlandslag.

Ett ungt, piggt och utåtriktat landslag som charmar nationen.

Ett lag med spelare som Hanna Ljungberg och Tina Nordlund.

Ett lag som är ett av världens bästa.

Tårarna trillar efter finalförlusten, men för svensk fotboll är det en succé.

I kväll gör damfotbollen entré på nationalarenan Råsunda.

Inför mer än 20 000 åskådare.

Ett stort ögonblick i damfotbollens historia.

Ett tecken på att damfotbollen är accepterad - av både publiken och av fotbollförbundet.

- Det här är ett form av erkännande. Att få spela på Råsunda inför så mycket folk måste vara enormt, säger Pia Sundhage.

Men varför först nu?

Frågan ställs till ett av dagens största affischnamn.

- Det är en bra fråga. Men nu är vi här och det känns fantastiskt, säger Hanna Ljungberg och ler igen.

Damfotboll på Råsunda.

Hade man sagt det till förbundsgubbarna då i slutet av 1960-talet hade man fått hånskratt till svar.

I dag är damfotbollen proffsig, respekterad och omtyckt.

Den har kommit till nationalarenan Råsunda - för att stanna.

Henning Johannesson