Talang, taktik, psyke & kontinuitet - det här landslaget är på väg att bli bäst i världen

FOTBOLL

Det har gått två år sedan jag såg dem stå och gråta på Donaustadion.

Nu gråter ingen.

Skulle jag göra det själv så vore det av glädje.

Vi har ju ett landslag som är på väg att bli bäst i världen.

Jo, jag vet. Jag ska sätta mig ner, ta"t lugnt, ta en Toy, och försöka sansa mig ett ögonblick. Den som är lagd åt det hållet ser förstås inga skäl att hetsa upp sig efter en enkel utklassning mot ett ganska blekt Italien.

Men själv ser jag hur många skäl som helst.

Det var en fin och bekväm dag på Råsunda i går, även om den inleddes med att både en Fame Factory-Anders och det svenska spelet wailade lite onödigt mycket. Läktarna var fulla av fotbollstjejer, och på planen visade så småningom Sverige ett flödande men samtidigt säkert spel som måste kvala in på Marika Domanski Lyfors topp-fem-lista.

Ett framgångsrikt fotbollslag står på fyra ben; talang, taktik, psyke och kontinuitet.

Spelar på Hanna-planeten...

Sveriges damlandslag springer 2003 runt på ben i Adriana Karembeu-klass.

De har"

Talang.

Sverige har spetsegenskaper så det står härliga till. En vänsterfot i världsklass (Kicki Bengtssons), en lika bra högerfot (Malin Anderssons) och en mittback som spelar med mer hållning, intelligens och stil än någon annan i världen (Jane Törnqvist).

Och så Hanna Ljungberg.

Det var ju Victoria Svensson som avgjorde matchen mot Italien med ett fint mål och ett drömmål, men Hanna Ljungberg är något annat.

Hanna Ljungberg spelar fotboll på Hanna-planeten - ett parallellt universum där backar har ett rent helvete.

Taktik.

Spelsystemet ser ut som det gjort de senaste åren, tryggheten i det raka 4-4-2 är en självklarhet som blir tydlig i matcher som den i går. Italien fick ett långt lag, en backlinje som såg ut som en illa böjd bumerang - medan Sverige så länge som det behövdes var extremt disciplinerade.

Psyke.

Det finns egentligen bara ett sätt att skaffa självförtroende på (om man inte heter Fredrik Berglund, då finns det fler) - och det är att vinna matcher.

Sverige har bara förlorat en gång sedan den där förlorade EM-finalen på Donaustadion för två år sedan.

Jag frågade Hanna Marklund, tuffjäntan från Varuträsk.

- Förut när vi mötte Norge, USA och de andra topplagen så vann vi inte ofta. Nu har vi en annan känsla, som att vi kan slå alla, sa hon.

Kontinuitet.

När Sverige förlorade EM-finalen var Jane Törnqvist knäskadad och tillfälligt ersatt av Sara Larsson. I övrigt var laget identiskt med det i går, med den enda skillnaden att Sara Call blivit ordinarie medan Tina Nordlund blivit min kollega.

Den kontinuiteten har gett laget chansen att växa tillsammans, som ett lag. Tydligast märks det i anfallsspelet, som utvecklats extremt de senaste åren. I dag har Sverige ett varierat spel, med mittfältare som är villiga att ta djupledslöpningar, rörliga anfallare och en stor tillgång i Therese Sjögrans teknik.

- Vi gör alltid mål, den tryggheten har vi med oss nu, säger Marika Domanski Lyfors.

Efter matchen i går är det svårt att säga emot.

Småtjejerna på läktaren Beatles-skrek så fort Hanna Ljungberg kom i närheten, Hanna vinkade tillbaka, solen sken och Sverige vann matchen med 5-0.

Det här laget har förutsättningar att bli ett av världens absolut bästa landslag.

Det är faktiskt inte omöjligt att de redan är det.

Knappt två år, 24 matcher - och bara en förlust

Simon Bank

ARTIKELN HANDLAR OM