”Tess är större än något annat”

Erica Johansson om livet som mamma, OS-drömmen och sin mentala tränare

SPORTBLADET

GÖTEBORG

Här är Erica Johanssons nya liv.

Som mamma.

Exklusivt för Sportbladet berättar friidrottsstjärnan om dottern Tess.

– Är hon inte underbar?

Foto: Peter Widing
Den 6 maj förändrades Erica Johansson liv totalt. Då födde hon dottern Tess och vardagen fick en helt ny innebörd.

Lilla Tess Denise Erica Johansson är numera viktigast i den svenska längdstjärnans liv. Viktigare än OS- och VM-medaljer, viktigare än rekord och hopp över sju meter i en sandgrop.

– Det här är förstås större än något annat utan jämförelse, säger Erica och petar försiktigt bort ett litet grässtrå från sin dotters ansikte.

Sportbladet träffade Erica, Tess och pappa Stefan Gustafsson vid Gunnebo slott, en liten bit från familjens bostad i Mölndal utanför Göteborg. Det är drygt två veckor sedan Tess kom till världen, tidigt på morgonen den 6 maj.

– Det gick jättebra, allt var klart på lite drygt tre timmar, hon vägde 3 430 gram och var 50 centimeter lång, ett idealbarn, säger Erica och strålar som den varma försommarsol som hon hela tiden försöker skugga Tess ifrån.

Snabb förlossning

Att det skulle bli en flicka och att hon skulle heta Tess var mamma och pappa klara över sedan länge, men att det skulle gå så fort och förhållandevis smärtfritt var ingen av dem riktigt inställda på.

– Man har ju hört en hel del om förlossningar. Jag hade kanske tur men förmodligen också rätt mycket hjälp av att jag har tränat och tävlat under större delen av mitt liv, säger Erica.

– Fast jag hade bestämt mig för att promenera hemifrån till förlossningen när det var dags, det är visserligen bara ett par hundra meter att gå, men med hälften kvar fick jag en ordentlig värk, så det var bara att ge upp och sätta mig i bilen hos Stefan som krypkörde strax bakom mig, berättar Erica.

Men hur stolt och lycklig mamma Erica än är blir det ingen längre föräldraledighet. Vid sidan av blöjbyten, nattvak och amning väntar den långa vägen tillbaka till världseliten. För att det är dit hon ska är det ingen tvekan om. Om en månad drar träningen igång.

– Jag ska bli minst lika bra som tidigare, att bli mamma har bara gjort mig starkare, säger hon.

Planerade att skaffa barn

När nyheten om att en av Sveriges främsta friidrottare väntade barn spreds trodde många att det var slutet på friidrottskarriären och början på något nytt för landets längdhoppardrottning Erica Johansson.

Men den tanken finns inte och har aldrig funnits.

– Nej, inte en sekund, det här underverket var i högsta grad planerat, säger Erica.

– Förra året hade jag en skadedrabbad säsong bakom mig, jag hade misslyckats i två stora mästerskap, Sevilla-VM 1999 och Sydney-OS 2000. Dessutom är 2002 ett EM-år vilket inte känns jätteviktigt, jag är 28 år, alltså helt rätt tillfälle att få barn, säger hon.

Mådde mycket illa

Beslutet om att skaffa barn som hon och sambon Stefan Gustafsson tog, kändes lätt att fatta, menar Erica.

– Eftersom jag vill hålla på med min sport länge har det aldrig varit ett alternativ att vänta med barn till efter karriären och det blev som jag tänkt mig.

Erica hade i början av graviditeten höga ambitioner om att träna regelbundet för att göra återkomsten lättare. Men där sprack planeringen rejält.

– Det gick helt enkelt inte, den första tiden mådde jag illa 24 timmar om dygnet, fick inte ens behålla vattnet jag drack. När illamåendet väl gått över kom huvudvärken, så det blev inte så mycket med den där träningen.

– Men jag är lättränad, nu har jag bara två kilo kvar till matchvikt, tillägger hon.

Nu har hon fyra veckor kvar på den långa perioden utan träning, sedan börjar Erica den tuffa vägen tillbaka.

– I små steg förstås, men jag räknar med att tävla för fullt till kommande inomhussäsong.

Tillsammans med tränaren Tord Henriksson har Erica lagt ett målmedvetet träningsprogram, som om skador och sjukdomar håller sig borta, ska leda till att svensk friidrott får tillbaka en kvinnlig längdhoppare som håller minst samma klass som tidigare.

Fortsätter med tresteg

I idrottsvärlden finns en del myter eller sanningar om att en kvinnlig idrottare blir bättre och starkare sedan hon blivit mamma. Det där vet inte Erica så mycket om ännu.

– Nja, en del påstår att man kan hämta styrka ur förlossningssmärtan och sånt, men jag vet inte. Det kanske funkar för sega medel- och långdistansare, men jag tror att min talang, målmedvetenhet och hårda träningar kommer att räcka. Och vetskapen om att jag har Tess.

Några problem med att förena föräldraskapet med elitidrott ser hon inte heller.

– Pappa jobbar på kvällarna, jag tränar på dagtid och i början blir det ju inte så långa pass. När det blir mästerskap eller längre träningsläger får Tess och pappa åka med förstås, säger hon.

På hösten 1999 testade Erica tresteg med stor framgång och den grenen kommer hon inte att släppa.

– Jag vill till att börja med ta Camilla Johanssons svenska rekord i tresteg så rejält att ingen slår det under min livstid, sedan får jag se vilken gren det blir i mästerskapen.

För dit ska Erica Johansson.

Hon lovar inte längre några medaljer eller att passera den där retliga sjumetersgränsen i längdgropen, men hon ska nå minst samma nivå som hon höll i slutet av 1990-talet.

– Ja, minst, jag har några stora mål, VM 2003, OS 2004, VM 2005 och EM hemma i Göteborg 2006. Jag vägrar missa ännu ett stort mästerskap på hemmaplan, säger Erica som hade ett risigt år med skador och sjukdomar under VM-festen i Göteborg 1995.

Tar hjälp av psykolog

För att undvika de stora bakslagen i mästerskapen har Erica också kontakt med en idrottspsykolog som hon tänker fortsätta att jobba med.

– Både i Sevilla och i Sydney var jag livrädd för att misslyckas och hade därför svårt att fokusera på det jag var där för att uträtta. Det ska jag jobba med. Tillsammans med en mental tränare och tillsammans med det faktum att jag blivit mamma. Nu vet jag ju att det finns sådant som är mycket större än en friidrottstävling, säger Erica Johansson.

Gillar Ronan Keating och Anastasia

Tog guld på inomhus-EM

Thomas Clausson