Edwards såg lite knäckt ut - och nu tror jag på två svenska guld

SPORTBLADET

MONACO

Jag vet inte vad som hänt med svensk friidrott.

Men det går knappt att vända ryggen till, förrän det dyker upp en ny världsstjärna.

Christian Olsson slår Jonathan Edwards i Monacos Golden League och samtidigt är Carolina Klüft på väg mot ett världsrekord i sjukamp i junior-VM på Jamaica.

Det är nästan för bra för att vara sant.

Jag har sökt svar på frågan vad som står bakom det nya svenska friidrottsundret.

Men det finns inga lätta svar.

Det finns ingen demontränare att peka på, ingen mångmiljonsatsning från förbundet eller någon annan gemensam nämnare.

Kajsa Berqkvist är från Stockholm, Christian Olsson från Göteborg, Carolina Klüft från Växjö, Stefan Holm från värmländska Kil, stavhopperskan Kirsten Belin från Borlänge, systrarna Kallur från Falun, Jimisola Laursen från Malmö och Johan Wissman från Helsingborg.

Alla har olika tränare, tävlar för olika klubbar och har utvecklats helt oberoende av varandra.

Inga stora satsningar

Svenska friidrottsförbundet har heller inte haft råd att ha några centralstyrda satsningar sedan VM i Göteborg 1995, då förbundet slog ett eget världsrekord i usel ekonomi.

Just att förbundet inte blandat sig i, tror jag kan vara en av anledningarna till framgången.

Det beror inte på något särskilt agg till förbundet, utan för att alla tidigare miljonsatsningar från deras sida slutat i totala fiaskon.

Däremot tror jag VM i Göteborg är en av de största anledningarna till dagens boom.

Idrotten är inte så enkel att den kan förklaras med enbart fysiska förutsättningar och träning.

VM födde drömmar

Jag tror VM i Göteborg födde drömmar.

Den väckte något i Christian Olsson då han såg Jonathan Edwards sätta världsrekord och ta VM-guld, medan han själv sålde program på läktaren.

Det väckte något i en Kajsa Bergqvist som VM-debuterade som 18-åring i Göteborg och åkte ut i kvalet.

VM på hemmaplan var bränslet som gjorde att en hel generation ungdomar började brinna för något stort. Och att brinna är att ha en ständig motivation att orka träna och ta allt det där tråkiga som vi normalt inte ser, det hårda slitet bakom alla framgångar.

Nu tror jag stenhårt på två EM-guld i München.

Jonathan Edwards såg lite knäckt ut då han vandrade ut i går. Det kan ha varit det generationsskifte alla väntat på i sju år.

Samtidigt blir Christian Olsson bara bättre.

För alla ska veta att Edwards håller en otroligt hög nivå, jämfört med världsettorna i andra grenar. Han är rankad som femma totalt bland alla manliga friidrottare.

Och närmast bakom Olsson och Edwards kommer absolut ingenting.

De står i en klass helt för sig själva.

Monacos Golden League höll extremt hög klass rakt igenom. Årets bästa gala, helt klart, om vi ser till resultaten.

Men utsålt var det inte.

Det är fortfarande DN-galan ensam om.

ARTIKELN HANDLAR OM

Friidrott