Du återvänder till ett nytt Sverige, Ludmila

SPORTBLADET

Ludmila Engquist är på väg att flytta hem till Sverige igen.

Efter nästan ett år utomlands, är hon enligt släkten redo att ta steget tillbaka.

Men det blir inte samma Sverige du återvänder till, Ludmila.

Jag tycker Ludmila gjorde rätt som lämnade Sverige första tiden efter den där chockartade berättelsen i höstas, på ett kvavt hotellrum i Köpenham.

Hon och Johan Engquist hade ju redan ett andra hem i spanska Alfaz del Pi.

Hon gjorde bara vad alla andra dopingavslöjade gjort före henne – drog sin undan och höll tyst.

Det finns ju inte så mycket att säga, då man ertappats med att fuska i idrott.

Offren glöms bort

Och det är en sak som ofta glöms bort när det gäller dopning.

Det är själva offren.

De idrottare som i n t e dopar sig.

Undgår fuskarna upptäckt stjäl de både framgång och sponsorpengar från dem som sköter sig.

Det tror jag är svårast att förlåta om man är idrottsman.

Däremot har säkert huvuddelen av svenska folket förlåtit privatpersonen Ludmila.

Hon som kämpade så tappert mot sin bröstcancer, hon som var extremt framgångsrik som idrottskvinna, hon som slet och plågade sig genom träningspassen.

Hon som var med på listan över Sveriges mest beundrade kvinnor, bland namn som Astrid Lindgren och drottning Silvia.

Jag har länge funderat varför Ludmila trädde fram och erkände.

Det var unikt att gå ut och berätta allt så naket, till och med innan dopningsprovet ens var analyserat.

Var det bara en välregisserad föreställning, som så många andra, med maken Johan Engquist som manusförfattare och marknadsstrateg?

Eller var Ludmila hundraprocentigt ärlig då hon berättade om sin desperation och den ångest, som drev henne att dopa sig?

Som en berg och dal-bana

Jag vet inte, trots att jag följde Ludmila och Johan i så många år.

Och jag kommer förmodligen aldrig att få veta.

När det gäller dopning har jag hört så många fantastiska berättelser, så många undanflykter.

Över 99 procent av alla de som fastnar i dopingkontroller nekar och skyller ifrån sig.

När jag såg dokumentären om Ben Johnson häromveckan, berättade hela staben runt honom om strategin så fort dopning kom på tal:

– Förneka, förneka, förneka.

Sanningen var att Ben Johnson var dopad från första steget av karriären till det sista. Och han erkände först då han var totalt överbevisad om sin skuld.

En uppumpad bluff.

Det enda jag sett av Ludmila sedan den där eftermiddagen i Köpenhamn är smygtagna bilder från Spanien. Ludmila och Johan på shoppingrunda, Ludmila med släkt och vänner på ett nöjesfält i den spanska solen.

Just bilderna från nöjesfältet väcker minnen, för det var på nöjesfält Ludmila en gång försökte åka bort rädslan inför bobsatsningen.

Hon satte sig i de värsta berg och dal-banorna, för att känna farten, suget i magen och g-krafterna, som kan vara så skrämmande i bob.

– Jag älskar det, sa Ludmila då.

Det sa hon inte i det där hotellrummet i Köpenhamn.

Men nu känns berg och dal-banan mest som en symbol över hennes eget liv.

Först succé och VM-guld för Sovjetunionen i Tokyo 1991, sedan dopningsfälld vid en inomhustävling i Frankrike och avstängd i tre år.

Ändå lyckligt lottad

Då hävdes avstängningen, sedan hennes tidigare man inför rysk domstol erkänt att han preparerat Ludmilas energipulver med anabola steroider.

Då började nästa resa mot stjärnorna, nu som svensk.

Men även den stigningen slutade med ett brant fall.

Och jag kommer aldrig att kunna var säker på att Ludmila var hundraprocentigt ren då hon tävlade i friidrott heller – även om jag gärna vill tro det.

De flesta har säkert förlåtit Ludmila, men många kommer förmodligen aldrig att göra det.

Men det är väl så de flesta av oss har det. Vissa gillar en, andra inte.

Men Ludmila hann tjäna tillräckligt många miljoner under sin idrottskarriär för att klara sig resten av livet.

Så lyckligt lottade är inte alla.

ARTIKELN HANDLAR OM

Friidrott